Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rysk konst - Rysk lönn - Rysk musik - Rysk teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1305
Rysk lönn—Rysk teater
1306
Mystikern Michail Vrubel (1856—1910)
intar en plats för sig. Bland de omkr. 1900
verksamma konstnärerna märkas N i k o 1 a j
Rörich (Rerich; f. 1874), Leon Bakst
(1866—1924) och Aleksandr Benois (f.
1870); de två sistnämnda ha bl. a. målat
teaterdekorationer, en konstart, som förnyats
främst av Korovin. Kazimir Malevitj
(f. 1878) ägnade sig åt den »rena» konsten,
likaså V. Kandinskij (f. 1866), en av de
många, som utvandrat. Andra
ytterlighets-riktningar företrädas av målaren M a r c
Chagall (f. 1887), skulptörerna S.
Könen k o v (f. 1874) och A. 1. T j a j k o v samt
grafikerna V. A. Favorskij (f. 1886) och
A. I. Kr av t j enko (f. 1889).
Med bildandet av
Revolutionskonstnärer-nas förening i Moskva 1922 har r. fått en
bestämd social inriktning, och landets nuv.
ledning söker genom utställningar av
»sov-jetkonst» i utlandet göra propaganda för de
nya idéerna (utställning i Stockholm 1930).
Litt.: A. Eliasberg, »Russische Kunst» (3:e
uppl. 1915) och »Russische Baukunst» (1922);
E. Thomasen, »Russernes malerkunst» (1919);
L. Réau, »L’art russe» (2 bd, 1921—22); G.
Lukomskij, »Alt-Russland. Architektur und
Kunstgewerbe» etc. (1923) och »Architecture
religieuse russe ancienne» (1928); B.
Idestam-Almquist, »Ryssarnas arkitektur, skulptur,
måleri och teater av i dag» (i Svensk-Ryska
Sällsk:s Arsskr. 1926); P. Muratov, »Les
ico-nes russes» (1927); N. P. Kondakov, »L’icone
russe» (4 bd, 1928—30; även ty. uppl.); H.
Kjellin, »Stilriktningar och skolor inom ryskt
ikonmåleri» (i Tidskrift för Konstvetenskap
1927—28); Ph. Schweinfurth, »Geschichte der
russischen Malerei im Mittelalter» (1930); D.
Arkin och I. Chvojnik, »Samtida konst i
Ryssland» (s. å.); M. Alpatov och N. Brunov,
»Geschichte der altrussischen Kunst» (2 bd,
1932); O. Wulff, »Die neurussische Kunst»
(2 bd, s. å.); dessutom rikt illustrerade
arbeten på ryska av A. Grabar (6 bd, 1909—14),
N. D. Polonskaja, 1—3 (1913—14), och A.
Nekrasov (1924). E. L-k.
Rysk lönn, bot., se Lönnsläktet.
Rysk musik räknar sin egentliga
begynnelse med 1800-talet, då Ti to v i årh:s
början framträdde med några nationellt färgade
operor. Inom kyrkomusiken hade man förut
i Bortnjanskij haft en representant,
som dock mindre bekymrade sig om den
ryska egenarten. Först med G 1 i n k a s opera
»Livet för zaren» (1836) erhöll man ett mera
genomgripande verk, byggt på rysk folkvisa
och folkdans. Hans andra opera, »Ruslan och
Ljudmila», fick först erkännande efter
kompositörens död. Glinkas närmaste efterföljare
blevo S e r o v och Dargomyzjskij. I
nära anslutning till nyromantikerna bildade
fem kompositörer på 1860-talet en fast krets
med målmedvetet arbete för rysk tonkonst.
Dessa, som vanl. helt enkelt kallats »de fem»,
voro: Balakirev, C u i, Borodin, M
u-sorgskij och R i m s k i j - Korsakov.
Mecenat för denna krets var B e 1 a j e v,
grundaren av det ryska internationella
musikförlaget. Musorgskijs opera »Boris Godunov» är
kretsens genialaste verk. Man odlade med
stor förkärlek den nationella operan men
upptog även den symfoniska dikten, som med
Borodins »En steppskizz» och
Rimskij-Korsa-kovs »Scbeherazade» fick beståndande verk.
Då kretsen på 1880-talet splittrades, erhöll
man en ny bundsförvant i G lazu n o v. Mot
hela den nationella riktningen ställde sig två
betydande senromantiker: Anton
Rubin-stein och Tjajkovskij. Den förre
grundade konservatoriet i Petersburg (1862);
hans broder Nikolaus gjorde en lika
värdefull kulturell insats genom grundandet av
Moskvas konservatorium. Till de yngre
nyromantikerna höra förutom Glazunov framför
allt Ljadov, Ljapunov,
Ippolitov-I va n o v, Napravnik, Kalinnikov
och T a n e j e v. En mera impressionistiskt
betonad riktning företrädes av S k r j a b i n.
Till de mera internationella höra
Rach-m a n i n o v och Arenskij. En nyare
riktning av atonal typ representera S t
ravin s k i j och Prokofjev, båda dock mera
franska i uttrycket. De äktryska
strömningarna äro i nutiden få, och de flesta följa
fransk el. tysk atonal stil. Hit höra A 1 e
k-s a n d r o v, K r e i n, Veprik, »nygotikern»
S a b a n e j e v m. fl. Nutiden odlar med
förkärlek kammarmusik, lied och pianostycke,
däremot har operan föga betydande krafter.
Atonalisterna skriva dock gärna baletter. —
Litt.: A. Bruneau, »Die russische Musik»
(serien »Die Musik», utg. av R. Strauss, 1905);
O. v. Riesemann, »Monographien zur
russischen Musik» (2 bd, 1923—26). T. N.
Rysk teater. De spår av folklig, halvt
dramatisk diktning med bibliska motiv och av
religiös dockteater, som finnas från 1600- och
1700-talets Ryssland, tyda på inflytande från
s. v. Tsar Aleksej inkallade 1672 för hovets
räkning tyska skådespelare, som 1673—76
spelade offentligt. Tsar Fjodor intresserade sig
mera för hovets franska sällskapsteater. Peter
den store öppnade 1702 ny offentlig teater i
Moskva med tyska skådespelare och lät för
scenen utbilda unga ryssar, som 1705 ryckte
in i tyskarnas ställe. Repertoaren utgjordes
av franska och tyska skådespel samt
hans-wurstiader, omväxlande med brottning och
akrobatik. Då tsaren förläde sitt residens
till det nyanlagda Petersburg, följde
Moskva-teatern med och gav som hovteater från 1724
regelbundna föreställningar. Teatern
upplevde under kejsarinnorna Anna, Elisabet och
Katarina II sin första blomstringstid. Anna
inkallade 1735 italiensk opera och balett,
inrättade den kejserliga balettskolan och den
första inhemska kören. Elisabet inbjöd
utmärkta tyska och franska sällskap och lät
de senare offentligt visa sin konst i själva
Vinterpalatset, tills egen teater stod färdig
för dem. Under rokokon spelade också
holländska och tjeckiska sällskap i Ryssland.
Omkr. 1750 började ryska sällskap
ambulera, och samtidigt uppfördes de första ryska
skådespelen. Den första fasta provinsteatern
öppnades 1755 i Jaroslavl av Fjodor Volkov
(1729—63), den förste betydande infödde
teaterledaren. Han kallades redan 1756 med
sitt sällskap till hovet, fick snart egen
teater i Petersburg och sändes 1757 av Elisabet
till Moskva för att nyorganisera teatern där.
Den första ryska operan uppfördes 1759 på
hovteatern i Eremitaget i Petersburg, där
Katarina II senare lät framföra sina
drama
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
