Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rysk teater - Rysk-turkiska kriget 1877—78
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1307
Rysk-turkiska kriget 1877—78
1308
tiska original och bearbetningar i fransk
smak. Hon inrättade i Petersburg till folkets
förlustelse en stor populär friluftsteater och
1779 den första inhemska teaterskolan. Av
betydelse för senare r. voro de privatscener,
som magnater under 1700-talets senare och
1800-talets tidigare årtionden med utländska
instruktörer inrättade på sina gods och där
de uppträdande voro livegna. En av dessa
berömda »livegna teatrar» tillhörde furst
Ju-supov, som i slutet av 1700-talet blev
kejserlig teaterchef i Petersburg, en annan familjen
Stolypin; dess hela ensemble införlivades i
början av 1800-talet med de kejserliga
teatrarnas. Flera av Rysslands stora
teaterkonstnärer från det tidigare 1800-talet voro frigivna
livegna, bl. a. kompositören Martinskij,
kapellmästaren Fomin, dansösen Rabudovskaja
samt Rysslands förste store skådespelare,
Mi-chail Sjtjepkin, och hans berömde yngre
kamrat Samarin. 1824 öppnades Stora och 1825
Lilla kejserliga teatern i Moskva, den förra
som opera, den senare som talscen, samt 1831
som kejserlig talscen Aleksandrinskij teatr i
Petersburg, där operahuset senare efter
Alexander III:s gemål fick namnet Mariinskij
teatr (Mariateatern). Nybyggnaderna kommo
att manifestera r:s frigörelse från
västerländskt, närmast franskklassiskt, inflytande
och dess begynnande nationalisering.
Konstnärligt har Moskva sedan Sjtjepkins dagar
haft ledningen i fråga om talscenen,
Petersburg i fråga om opera och balett. Från omkr.
1850 uppstod, till följd av poliscensurens
stränghet mot den offentliga teatern, inom
aristokratiska och borgerliga klubbar en
dilet-tantteaterrörelse, som särskilt i Moskva
blev av betydelse. Där framgick ur
denna rörelse den moderna r:s centrala
personlighet, Konstantin Stanislavskij (se d. o.).
Han öppnade 1898 tills, m. Vladimir
Nemiro-vitj-Dantjenko (se d. o.) Konstnärliga
teatern i Moskva (från 1902 i egen
nybyggnad), som i realismens form betecknar den
ryska teaterkonstens högsta fulländning.
Modernare strömningar med ursprung i
expressionismen föranledde omkr. 1915 teatern att
upprätta flera mindre experiment och
ut-bildningsscener (studios), av vilka den första
1919 framträdde för offentligheten.
Stanislavskij lät i dessa studios yngre regissörer,
representerande olika stilprinciper, komma till
tals, bl. a. Eugen Vachtangov (d. 1922).
Konstnärliga teatern i Moskva företog från 1922
en flerårig turné genom det övriga Europa
och Nordamerika (Stockholm 1922). Dess
tredje studio besökte 1923 Stockholm. Bland
teaterledare av betydelse må ytterligare
nämnas skådespelerskan Vera Kommisarijevskaja,
som från 1900-talets första år ledde modernt
inställda teatrar i såväl Petersburg som
Moskva, Vsevolod Mejerhold (se d. o.), den
radikalaste bland nydanarna, och den mera
moderate »neorealisten» Aleksandr Tairov,
som från 1914 lett Kamernyj teatr
(Kammarspelen) i Moskva. En plats för sig inta de
judiska teatrarna, bland vilka de viktigaste
äro Habima (Scenen), såsom provinsiell
dilet-tantteater 1908 bildad av Naum Zemach och
från 1917 offentlig, samt Judiska
centralteatern, 1919 öppnad som teaterskola och 1921
under ledning av Alexis Granovskij offentlig,
båda i Moskva. Den förra spelar uteslutande
på hebreiska, den senare även på jiddisch.
Båda ha visat sig i det övriga Europa,
Habima 1930 även i Stockholm.
Efter revolutionen 1917 lades praktiskt
taget all teaterverksamhet under statens
direkta kontroll genom folkkommissarien för
undervisningsväsendet. I denna egenskap har
A. Lunatjarskij (se d. o.) i hög grad bidragit
till den moderna ryska teaterns
popularise-ring på kulturell grund men också till dess
utnyttjande som national- och socialpolitiskt
propagandaorgan. Talrika arbetarteatrar ha
uppstått, där tidens sociala tendensdramatik
med förkärlek odlas. De gamla kejserliga
teatrarna i Leningrad och Moskva kallats
efter revolutionen i båda städerna Stora och
Lilla akademiska teatern. De större inrymma
som förut opera och balett, de mindre
talscen. Michailovskij teatr (Mikaelsteatern) i
Leningrad, under det senare 1800-talet och
intill revolutionen fransk talscen, är numera
Lilla operan, och den på 1880-talet av A.
Su-vorin öppnade Litterära konstsällskapets
teater har blivit Stora dramatiska teatern. Bland
nyare teatrar i Moskva må nämnas Andra
konstnärliga teatern, Vachtangovs teater och
Första RSFSR:s teater. De båda förstnämnda
ha framgått ur Konstnärliga teaterns första
och tredje studio. Bland betydande dramatiska
konstnärer från omkr. 1900 och fram till våra
dagar äro f.ö. att märka herrarna Artem,
Vonsiatskij, Lutskij, Burds jalov, Baranov,
Tseretelli, Pavlov, Katjalov, Leonidov,
Berse-nev, Knipper, Michail Tjechov och Gotovsev
samt damerna Samarova, Andrejeva,
Tjecho-va, Koonen-Tairova, Germanova och
Karna-kova. Bland regissörer, utom förut nämnda
teaterledare, ha framstått Stakovitj, Popov
och Tverskoj samt för opera och balett Sanin.
Berömda lyriska konstnärer äro i våra dagar
Sjaljapin, Baklanov och fru Maksakova. En
kabaré av högsta konstnärliga valör
skapades 1908 av Nikita Baliev i Moskva under
namnet Chauve-Souris. Om modern
teaterdekoration se Rysk konst, sp. 1305.
Den ytterst experimentlystna och livligt
spekulativa moderna r. har särskilt efter
världskriget övat starkt inflytande på
västeuropeiskt, närmast polsk och tysk, teater
såväl i fråga om scenteknik som om
dekorations och spelstil. Se även Ryska
baletten. — Litt.: J. Rouché, »L’art théätral
möderne» (2: a uppl. 1924) ; C. Stanislavskij, »My
life in art» (1924); H. Carter, »The new
theatre and cinema of Soviet Russia» (1924);
J. Gregor och R. Fülöp-Müller, »Das russische
Theater» (1928). G. K-g.
Rysk-turkiska kriget 1877—78. Om
krigets orsaker se Ryssland, sp. 1347. Sedan
Ryssland 16 april 1877 slutit en
överenskommelse med Rumänien om ryska truppers
genommarsch och förklarat Turkiet krig 24
april s. å., sattes Rysslands huvudarmé, som
stod under befäl av kejsarens broder storfurst
Nikolaus, i rörelse för uppmarsch utmed och
n. om Donau. I Kaukasus stod en armé
beredd att rycka in i Armenien.
På den europeiska
krigsskådeplatsen disponerade ryssarna omkr. 180,000
man. De turkiska stridskrafterna uppgingo
till i det närmaste samma antal; de stodo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
