Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Röntgenbild - Röntgendiagnostik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
87
Röntgendiagnostik
88
diografi) och genom
röntgengenom-lysning (radioskopi). Vid
röntgenfotografering upptages bilden på en
röntgenfilm (tidigare på en röntgenplåt).
Röntgenfotografering tillgår på så sätt, att
undersök-ningsföremälet anbringas på filmen, vilken är
anbragt i en för vanligt ljus ogenomskinlig
kassett. Röntgenröret anbringas med
antika-toden (se Röntgenstrålning) över
föremålet. På röntgenfilmen framträda de tätare
delarna som ljusa, de tunnare som mörka
partier. — För att förkorta exponeringstiden
användas s. k. förstärkningsskärmar (se Rön
t-genstr ålnin g, sp. 104). — Genom
exponering av ett föremål på två filmer, varvid
röntgenröret mellan exponeringarna undergår
en förskjutning, motsv. pupillaravståndet, kan
man åstadkomma stereoskopiska r.
Man har även utbildat en
röntgenkine-m a t o gr a f i genom anordningar, vilka
tilllåta en hastig filmväxling. Denna metod
torde vid mer utvecklad teknik bli av stort
värde.
Vid röntgengenomlysning framträder
bilden på en skärm, vilken preparerats med ett
i röntgenljuset fluorescerande ämne. Vid
rönt-gengenomlysningen placeras den person, som
skall undersökas, mellan röntgenröret och
nämnda skärm (genomlysningsskärmen). Om
nu röntgenröret bringas att utsända sitt ljus
och undersökningsrummet är försänkt i
mörker, kan undersökaren på den i röntgenljuset
lysande skärmen iakttaga hur de tätare
delarna i kroppen avteckna sig som mörkare
partier mot de mindre täta. Ilan kan då följa
rörelserna hos vissa organ, t. ex. hjärtats
pulsationer, mellangärdets höjning och
sänkning, eller iakttaga röntgenmåltidens
nedsväljande genom matstrupen samt magsäckens
och tarmarnas rörelser i den mån dessa
utfyllas av den nedsvalda måltiden.
Röntgenfotografering och
röntgengenomlysning komplettera sålunda varandra, ty
detaljerna urskiljas ej på genomlysningsskärmen
utan endast på röntgenfilmen.
Vid såväl röntgen fotografering som
röntgengenomlysning använder man
bländaranord-ningar, vilka äro av stor betydelse för
erhållandet av goda r. (se bild 4). Man skiljer på
primärbländare, som anbringas mellan
röntgenröret och undersökningsiöremalet, och
sekundärbländare, som anbringas mellan
ifrågavarande kroppsdel och röntgenfilmen.
Litt.: H. Gocht, »Handbuch der Röntgenlehre»
(7:e uppl. 1921); J. Rosenthal, »Praktische
Röntgenphysik und Röntgentechnik» (2:a uppl.
1925); R. Thoræus, »Röntgenstrålarnas fysik
och teknik» (i Svensk Tandläkartidskrift 1929);
Kirschmann, »Das Röntgenverfahren» (1930);
O. Odén, »Röntgenundersökning. Handledning
för röntgenpersonal» (1932). H. H-r.
Röntgendiagnostik, med., den genom
röntgenstrålningen möjliggjorda utforskningen av
organismens byggnad och funktion i normalt
och sjukligt tillstånd. Om de fysikaliska
förutsättningarna därför se Röntgenbild.
Redan på ett tidigt utvecklingsstadium av
r. blev det möjligt att påvisa sjukliga tillstånd
i de olika skelettdelarna. Av dessa tillstånd
äro benbrott (se bild 1) de vanligaste, och man
har i r. ett medel, som på ett för den skadade
skonsamt sätt ej blott kan avgöra o m och
v a r en skelettdel är bruten utan även a
v-slöja en eventuell felställning av
brottändarna. R. av benbrott har möjliggjort en
minutiös korrektion av dylik felställning,
varigenom kroppsdelens funktionsduglighet helt
bevaras. Inflammationer, ss. tuberkulos och
benröta, samt svulstbildningar medföra ofta
en minskning av benets täthet på det sjukligt
förändrade stället. Härigenom kunna dessa
sjukdomar påvisas i röntgenbilden. — I
organismen på ett eller annat sätt inkomna
främmande kroppar, ss. projektiler, nålar,
nedsvalda föremål, kunna uppsökas, varjämte
deras läge i förhållande till kroppsytan och
omgivande organ kan bestämmas. — Sjukliga
avlagringar av salter, t. ex. i lederna och deras
omgivning, i lymfkörtlarna eller i artärernas
väggar, framträda numera i ett flertal fall i
röntgenbilden. Stor betydelse har r. fått vid
påvisandet av den form av dylika avlagringar,
som går under benämningen stenar
(konkre-ment). Sedan länge har sålunda påvisandet av
stenar inom urinvägarna varit en betydelsefull
uppgift för r. (se bild 2). Vid en fullgod
teknik är man i stånd att se de flesta arter av
njurstenar. — En del inälvor framträda, ehuru
de ej ha bensystemets stora täthet, dock
tydligt i röntgenbilden. Så avteckna sig
hjärtats ytterkonturer synnerligen väl på grund
av de omgivande lungornas stora
genomskinlighet för röntgenljuset (se bild 3). Vid
förändring av hjärtats storlek och form uppträda
motsv. förändringar av hjärtats röntgenbild,
betydelsefulla för hjärtdiagnostiken. Likaså
bli förtätningar i lungvävnaden och
utgjut-ningar i lungsäcken lätt synliga i
röntgenbilden (se bild 4). Njurarna omges av en
fett-kapsel, vilken är mera genomskinlig för
röntgenljuset än njurvävnaden, och njurkonturen
avtecknar sig därför i de flesta fall i
röntgenbilden. Därigenom ges möjlighet att påvisa
en sjuklig förstoring av njuren, t. ex. vid en
ninrsvulst. Den svenske röntgenolo^en H.
Lau-rells arbeten ha visat hän på möjligheten att
i vissa fall genom en förfinad teknik i
röntgenbilden utdifferentiera gränserna mellan
organ med ringa täthetsskillnad.
De flesta inälvorna ha genom olika
förfaringssätt gjorts tillgängliga för r. Om organet
Bild 4.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
