Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
117
Röst—Röstapparat
118
radiostation. Om
vintern betydande
skrei-fiske. Ax. S.
Röst. 1. (Skpsb.)
Utbyggnader på sidorna
av segelfartyg,
avsedda att för masternas
stöttning ge vant och
barduner större
spridning tvärskeppsvägen.
På maskindrivna
fartyg, vilka ha
jämförelsevis låg rigg, och
på segelfartyg, vilkas
bredd är tillräcklig
för vantens nödiga sj
hövliga. Ax. L.
2. (Anat.) Se Röstapparat.
Röstapparat, sammanfattande beteckning
för tal- och sångorganen. Förutsättningen
för r:s höga utveckling var den högre
organiserade hjärnan, dennas utveckling återigen
befordrades i högsta grad av
språkapparatens, en påtaglig växelverkan. Den del av
röstorganen, som man vanl. betraktar såsom
i egentlig mening röstbildande, näml,
stämbanden, finnas redan hos så lågt stående djur
som fiskar och grodor. De perifera
röstorganen hos de högre djuren ha stora likheter
med människans, men munöppningen hos
människan har starkt utpräglad förmåga att
växla form och storlek. Fåglarnas röstorgan i
inskränkt mening kallas s y r i n x eller det
nedre struphuvudet och är beläget på
övergången mellan luftstrupen och bronkerna (se
Fåglar, sp. 80, bild 10).
De individuella betingelserna för den
mänskliga r:s normala utveckling äro
utveckling av hörsel och syn samt av
muskelsinnet, rörelsernas inordnande under viljan
och en allmän kroppslig-andlig utveckling.
Av dessa är hörseln oumbärlig för talets och
sångens normala inlärande. Ett barn, som
fö-des utan hörsel eller som förlorar hörseln
under de första levnadsåren (upp till 6—7 år),
blir dövstumt. Synen spelar en vida mera
underordnad roll. Barnet lär sig tala medelst
härmning av det hörda ordet men också av
de fonetiska rörelserna i ansiktet. För sång
fordras dessutom en speciell utrustning,
mu-sikalitet, som är sammansatt av flera olika
sinnesegenskaper. Den icke minst
komplicerade delen av r. utgöres av den till hjärnan
och övriga delar av nervsystemet förlagda.
Detta område har med framgång
bearbetats av svenskarna S. E. Henschen, G.
Edgren och H. Marcus. Denna »centrala» del av
apparaten kommenderar och reglerar den
»perifera». Den senare, som man i dagligt tal
kallar röstapparaten eller tal- och
sångorganen, är närmast att likna vid
ett biåsinstrument. Blåsbälgen utgöres av
bröstkorgen med lungorna och bronkerna samt
andningsmuskulaturen, i huvudsak bestående
av bröstkorgens muskulatur, mellangärdet
och bukmusklerna (den s. k. bukpressen).
Vindröret motsvaras av luftstrupen och
ljuddosan av struphuvudet med stämbanden.
Ovan de sistnämnda ligger det s. k.
ansatsröret, som omfattar övre delen av
struphuvudrummet med struplocket, svalget med
gomseglet och gombågarna, munhålan med
överkäksutskotten, hårda gommen,
underkäken, tänderna, tungan och läpparna,
nässvalg-rummet och näsans hålrum. — Om den
luftdrivande apparaten jfr Andning,
Bukpress och Mellangärdet.
Den maskulina andningstypen är
övervägande »bukandning» (abdominal), kombinerad
med svagare uttalad »bröstandning». Hos
kvinnan är rörelsetypen omkastad (kostal
andning). Vid konstnärligt tal eller
sångutövning är den maskulina typen gemensam för
könen. Härvid regleras revbensmusklerna och
i synnerhet bukpressen med viljan, medan
mellangärdets rörelser ej stå omedelbart under
viljans direkta inflytande. Den andning, som
är nödvändig för tal- eller sångkonstnären,
måste i regel särskilt inövas. Inandningen
sker vid tal och sång med öppen mun, snabbt
och ljudlöst.
Luftstrupen avslutas uppåt av
struphuvudet (se d. o.; lat. larynx), ljuddosan. Däri
finnes biåsinstrumentets munstycke, bildat
av stämbanden. Organet är uppbyggt av fyra
mot varandra ledande brosk, ring-, sköld- och
kannbrosken, det senare parigt, samt
struplocket, vilka hållas samman av senband
(liga-ment) och muskler. Ovan stämbanden finnas
fickbanden, båda paren försedda med sin
specifika muskulatur. Springan mellan
stämbanden kallas röstspringan (glottis).
Stämbandstonen (eg. klangen) uppstår, när
trycket i luftstrupen spränger slutningen
av stämbanden, varvid dessa försättas i
periodiska svängningar. Stämbandsapparatens
kärna består av två koniska kroppar,
»stämbanden», som innesluta var sin muskel och
som kunna mötas i mittlinjen.
Svängrummet för stämbandens rörelseutslag uppåt-utåt
vid luftexplosionen ligger i den mellan dem och
fickbanden befintliga Morgagnis ficka.
Stäm-bandstonens mekanik förklarades av
fysiologen Johannes Müller 1839. Han fick på
likpreparat fram brösttoner, när hela
stämbanden svängde, falsettoner, när blott de fria
stämbandskanterna vibrerade. Tonen stiger
inom vissa gränser vid stigande tryck i
vindröret, varvid också tonens styrka tilltager,
likaså stiger den med stigande spänning i
stämbanden. Vi känna nu förutsättningarna
för den s. k. svälltonens uppkomst.
Med lungor, bronker, luftstrupe och
struphuvud få vi ännu ingen människoröst.
Härtill fattas ansatsröret. Detta utgör en mycket
sammansatt resonator (se d. o.). De ljud, som
vid fonationen här uppstå, äro dels ett
med-klingande till stämbandstonen, dels en
självständig anblåsningston, som uppstår vid den
via struphuvudet till resonatorn strömmande
luften. Den form munhåla och svalg vid det
givna tillfället bilda är bestämmande för den
uppkomna klangens (tonens) karaktär. Deras
högt utvecklade förmåga att ändra form och
storlek innebär, att man här har den mest
sammansatta och variabla resonator man över
huvud känner. Svalgets väggar liksom
gomseglet äro försedda med muskler, som kunna
förtränga eller vidga det, och struphuvudets
förskjutbarhet bidrager till att förlänga och
förkorta svalget.
Munhålans formförändringar betingas av
gomseglets, underkäkens, tungans och
läpparnas rörlighet. Genom att tungryggen skjutes
Röst. 1.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
