Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Schelde - Scheler, Max - Schelf - Schell, Hermann - Schellack - Schelling, Caroline von, f. Michaelis - Schelling, Friedrich Wilhelm Joseph von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
439
Scheler—Schelling
440
nom westfaliska freden 1648 rätt att spärra
S:s mynningar, varigenom Antwerpens föreg.
blomstring avtog, men denna spärrning
upphörde 1863. Scheldefrågan har även senare
varit föremål för långvariga förhandlingar,
särskilt mellan Nederländerna och Belgien.
Jfr Nederländerna, sp. 851—852. A-l W-n.
Scheler, Max, tysk filosof och sociolog
(1875—1928). Var prof, i Köln och Frankfurt
a. M. S. behandlar kunskapsteoretiska
frågor i »Die transcendentale und die
psycholo-gische Methode» (1900; 2:a uppl. 1922) och
»Idealismus-Realismus» (1927). I
huvudarbetet, »Der Formalismus in der Ethik und die
materiale Wertethik» (1913—16; 3:e uppl.
1927), försöker han att lägga grunden till
en på samma gång strängt objektiv och
innehållslig kunskap om värdena och dessas
»evidenta» rangförhållanden. Psykologiska
frågor behandla »Wesen und Formen der
Sym-pathie» (1923) och »Vom Umsturz der Werte»
(1919). Det religionsfilosofiska arbetet »Vom
Ewigen im Menschen» (1921) är bl. a. en
undersökning av problemet naturlig religion och
uppenbarelse. S. har genom detta jämte
»Schriften zur Soziologie und
Weltanschau-ungslehre» (3 bd, 1923—24) kommit att för
många framstå såsom katolicismens
främste möderne apologet. Under sin sista
period, för vilken »Die Wissensformen und
die Gesellschaft» (1926), en analys av
kun-skapslivets sociala betingelser, och »Die
Stellung des Menschen im Kosmos» (1928)
äro karakteristiska, har S. uppgivit sin
tidigare teistiska åskådning för en
pessimistisk och starkt naturalistiskt färgad teori om
det gudomliga såsom självt indraget i
kampen mellan »Geist» och »Drang». H-d E-d.
Schelf, ty., se S h e 1 f - i s.
Schell, H e r m a n n, tysk katolsk teolog
(1850—1906). Blev 1884 e. o. och 1888 ord.
prof, i Würzburg. Genom två
programskrifter, »Der Katholizismus als Prinzip des
Fort-schritts» (1897) och
»Die alte Zeit und der
neue Glaube» (1898),
framträdde S. som
ivrig förkämpe för
modernismen (se d. o.).
Såväl dessa arbeten
som hans stora
teologiska huvudverk,
»Ka-tholische Dogmatik»
(3 bd, 1889—93), och
hans apologetiska
arbete »Gott und Geist»
(2 bd, 1895—96) blevo
därför 1898 uppförda
på Index. S. underkastade sig 1899 i övlig
form detta beslut men framhävde, att han
ej återkallat sin åskådning utan endast visat
sin kyrkotrohet. En häftig ultramontan
presskampanj påskyndade hans död.
S. var 1800-talets mest betydande rom.-kat.
dogmatiker. Med hjälp av den moderna
filosofien sökte han skapa en ny syntes mellan
förnuftskunskapen och det kristna dogmat
samt bekämpade de vulgära elementen i den
rom.-kat. fromheten. — Litt.: F. X. Kiefl, »H.
S.» (1907); N. Söderblom, »Religionsproblemet
inom katolicism och protestantism» (2 bd,
1910). HgPl.
Schellack, kem.-tekn., se G u m m i 1 a c k a.
Schelling, Caroline von, f. Michaelis,
maka till F. W. J. v. S. (1763—1809). Var
1784—88 g. m.
läkaren Böhmer (d. 1788),
gifte sig 1796 med
A. W. v. Schlegel, från
vilken hon skilde sig
1803 för att ingå nytt
äktenskap, med
Schelling. Hon var högt
begåvad och
initiativrik och spelade en
stor roll i
nyromantikernas krets.
Hennes brev (utg. av E.
Schmidt, »Briefe aus
der Frühromantik»,
1913) äro berömda. Monogr. av Maria Schauer
(1922). R-n B.
Schelling, Friedrich Wilhelm J
o-seph von, tysk filosof (1775 27/t—1854 20/s).
Blev 1798 prof, i Jena och kom där i beröring
med Fichte. Av stor betydelse för S:s
utveckling var umgänget med nyromantikerna,
bröderna Schlegel, Hardenberg m. fl., framför
allt med A. W. v. Schlegels hustru, Caroline,
från 1803 S:s maka. S. var senare prof, i
Würzburg 1803—06, i München 1827—41 och
i Berlin 1841—43.
Jämte Fichte och Hegel var S. den tyska
transcendentalfilosofiens mest betydande
representant och utövade under sin livstid ett
ofantligt inflytande. Mindre konsekvent och
logiskt sluten än Fichtes och Hegels,
imponerade hans filosofi främst genom den
utomordentliga idérikedomen, det djärva,
vittomspännande och fantastiska i tankegången, den
personliga glöden och den utomordentliga
framställningen, särskilt den muntliga.
Under S:s senare år fördunklades hans inflytande
väsentligt av Hegels, och han har senare ofta
bemötts med förakt. Hans förkärlek för
analogier ledde särskilt i naturfilosofien både
honom själv och ännu mer hans lärjungar till
de otroligaste konstruktioner. Därigenom och
genom sin överlägsenhet visavi
specialvetenskaperna har han onekligen skadat filosofiens
anseende. Hans filosofi kan verka mer som
poesi än som vetenskap men är dock i vissa
hänseenden en konsekvent utveckling av de
filosofiska problemställningarna.
Ehuru S. själv icke ville vidkännas någon
egentlig ståndpunktsförändring, måste han
sägas ha utvecklat flera skilda filosofiska
system. Frånsett hans tidigaste beroende av
Fichte brukar man urskilja 1)
naturfilosofien, framställd i »Ideen zu einer
Philo-sophie der Natur» (1797), »Von der Weltseele»
(1798) m. fl. Filosofiens uppgift är här för S.
likaväl som för Fichte framkonstruerande av
medvetandet, men medan Fichte behandlar
naturen som ett dött icke-jag, betraktar S.
den som ett förberedande stadium till anden.
Det ursprungliga är den skapande naturen,
natura naUtrans, ur denna utvecklar sig i en
serie av produkter först den skapade naturen,
natura naturata, i vilka naturen förgäves
strävar till medvetande, och slutligen anden,
i vilken detta strävande lyckas. Natur och
ande äro till sitt väsen befryndade, och S. vill
genom en serie godtyckliga spekulationer ur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
