Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Schiller, Ferdinand Canning Scott - Schiller, Friedrich von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
451
Schiller, F. v.
452
nämnd humanism. Allt tänkande är enl. S.
ändamålsbestämt och ledes av vissa syften;
absoluta sanningar finnas icke. Axiomen äro
postulat, uppställda av vår vilja, och äro
ändamålsenliga för vårt handlande. I
metafysiskt hänseende är S. pluralist. Den
ursprungliga verkligheten utgöres av en
mångfald individuella väsen, och världsprocessens
mål är en fullkomlig harmoni mellan dessa
väsen. G. O-a.
Schiller, Friedrich von, tysk skald
(1759 10/n—1805 0/5), föddes i Marbach som
son till en sträng, plikttrogen militärläkare
och hans fromma maka. Württembergs
despo-tiske hertig Karl Eugen nödgade S. 1773 att
inträda i internatet Karlsschule, varför S.
måste uppge planen att bli präst. Han valde
först det juridiska, sedan det medicinska
studiet; efter fullbordad utbildning anställdes
han 1780 som läkare vid ett reg:te i
Stuttgart. Redan 1776 började han offentliggöra
dikter, påverkades starkt av samtida
filosofiska och litterära strömningar och tog
livliga, skiftande intryck av in- och utländska
författare: Klopstock, Wieland, Goethe och
Sturm und Drang, Rousseau, Shaftesbury,
Fer-guson m. fl. 1781 utgav han skådespelet »Die
Räuber» (sv. övers. 1799 och senare; uppf. i
Sthlm 1814), vars revolutionära frihetspatos
och lidelsefulla dramatiska kraft genast gjorde
det populärt trots omogenheten och bristen på
livserfarenhet. Karl Eugen förbjöd S. att
skriva något annat än medicin och ådömde
honom arrest för att utan tillstånd ha
bevistat uppförandet av »Die Räuber» i Mannheim;
för att ej riskera en Schubarts öde rymde S.
natten till 22 sept. 1782 från Württemberg.
Under stora umbäranden och bekymmer
fortsatte S. sitt författarskap för scenen. »Die
Verschwörung des Fiesko zu Genua» (1783;
övers, av C. E. Fahlcrantz 1821; uppf. i Sthlm
1835) mottogs kyligt, medan »Kabale und
Liebe» (1784; sv. övers. 1800 och senare; uppf.
i Sthlm 1833) väckte allmän hänförelse och
vart det tyska borgerliga dramats främsta
representant; där angrep S. adelns bördshögfärd,
det tukt- och tygellösa, byråkratiska och
des-potiska regementet i Karl Eugens för de tyska
småstaterna karakteristiska rike och satte
som motbild det hunsade, hederliga
borgerska-pet. S:s första blaukversdrama, »Don Carlos»
(1787; sv. övers. 1813 och senare; uppf. i Sthlm
1838), avslutade hans ungdomsutveckling.
Skådespelet bär spår av flerfaldiga
omgestaltningar 1783—85 men visar i form och
karaktärsteckning S :s växt och mognad. Sin
ungdomsdiktning samlade S. 1781 i »Anthologie
auf das Jahr 1782» (kritisk uppl. av W.
Stammler 1912).
Endast tack vare behjärtade vänners hjälp
och genom intensivt litterärt förvärvsarbete
lyckades S. efter sin flykt ur tjänsten draga
sig fram; ekonomiska svårigheter och ovissa
framtidsutsikter voro hans lott under mer än
ett årtionde. Dec. 1782—juli 1783 gästade han
fru von Wolzogen på Bauerbach nära
Meining-en, i vars dotter Charlotte han förälskade sig.
S. hade 1783—84 anställning som dramaturg
i Mannheim, där kärleken till Charlotte von
Kalb, som med förstående beundran och
kritik hjälpt honom i en kritisk period, då
intriger och oförstående gjorde honom missmodig,
hotade att bryta hans bana (se dikten
»Frei-geisterei der Leidenschaft»). En ideellt sinnad
krets, med C. G. Körner i spetsen, tog sig då
an honom; i Körners hem i Dresden vistades
S. 1785—87 under ivrigt arbete på olika vittra
och journalistiska företag: dikter som »An
die Freude», prosaberättelser som »Der
Ver-brecher aus Infamie» (sv. övers. 1822) och
»Der Geisterseher» (I—II; avslutad med III—
VI av annan förf.; sv. övers. 1798—1802) m. m.
Han började därpå tillägna sig den antika
litteraturen och slog sig även på historiska
studier, vilkas första frukt var »Geschichte des
Ab-falls der Niederlande», I (1788), kallades i dec.
1788 på Goethes initiativ till e. o. (och först
oavlönad) prof, i historia i Jena, där han
redan med inträdesföreläsningen »Was heisst
und zu welchem Ende studiert man
Universal-geschichte?» vann en hänförd åhörarkrets och
1791—93 utgav »Geschichte des
dreissigjähri-gen Krieges» (sv. övers. 1796—97). 1790 gifte
han sig med Charlotte von Lengenfeld (1766—
1826). Äktenskapet vart synnerligen lyckligt.
Ung. samtidigt med S:s giftermål kommo
de första utbrotten av den lungsjukdom, som
långsamt undergrävde hans hälsa och för
vilken han dukade under, innan han fyllt 46 år.
Ur den tryckande fattigdom, vari han råkade
genom sjukdomen, som omöjliggjorde det
forcerade arbetet, räddades han genom den
storartade gåva, som Jens Baggesen (se d. o.)
skaffade honom av greve E. H. Schimmelmann
och hertig Fredrik Kristian av
Augusten-borg: ett understöd av 1,000 Thaler under vart
och ett av de närmaste tre åren. Befriad från
de mest hotande bekymren, återvann S.
småningom krafter och arbetsförmåga. Han
studerade nu grundligt Kants filosofi, som
lämnade grundvalarna till S:s estetiska och etiska
åskådning. Sina åsikter på dessa områden
utvecklade S. i några uppsatser, som haft
grundläggande betydelse för estetikens utveckling
under 1800-talet: »Über Anmuth und Würde»
(1793), »Briefe über die ästhetische Erziehung
des Menschen» (1795; sv. övers. 1915) och
»Über naive und sentimentalische Dichtung»
(1795—96), samt i brevväxlingen med Goethe.
Han utgick från Kants bestämning av
»lekdriften» som betecknande för den estetiska
verksamheten, vilken han definierade som en
fri livsyttring, i vilken människan harmoniskt
utvecklade alla sina krafter och i konstverket,
dikten, förenade och med varandra försonade
det sinnliga och det andliga, varigenom det
sköna blir det sedligas bärare och konsten
förebådar idealtillvaron. Genom sin
bestämning av den antika konsten som naiv, d. v. s.
natur, och den moderna som sentimental,
d. v. s. sökande den förlorade naiviteten, gav
S. uppslaget till en utomordentligt givande
diskussion över de estetiska grundbegreppen.
— Bekantskapen med förläggaren J. F. Cotta,
som vart förläggare till de av S. utgivna
publikationerna Die Horen (1795—97) och
Musenalmanach (1795—-1800), var ekonomiskt
av stor betydelse för såväl S. som Goethe,
med vilken S. efter flera fåfänga närmanden
kom i snart intim förbindelse genom sitt
märkliga brev 23 aug. 1794. Samarbetet
mellan dessa båda, som sökte förverkliga ett
klassiskt bildningsideal, bar de rikaste frukter;
S:s förstående och beundran lockade Goethe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
