Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
471
Schleiermacher
472
etiken och sökt framställa ett etiskt system.
— Etiken är hos S. lika med andefilosofi
el. allmän kulturfilosofi. Medan Kant på det
praktiska området räknat med människans
väsen som blott förnuft och därvid kommit
till en ensidig pliktetik, gjorde S. även här
allvar av kriticismens grundsatser, som nu
kommo att betyda, att människan i det
praktiska livet vore bestämd icke blott av ett
självverksamt förnuft, anden, utan även av
ett givet innehåll och material för
verksamheten, naturen. Den etiska verksamheten el.
kulturutvecklingen kom att betyda andens
genomträngande av naturen. Då allt etiskt
liv kan framställas under pliktens, dygdens
och det förverkligade godas former och all
etisk verksamhet är antingen organiserande
el. symboliserande, antingen allmän el.
individuell, fann S. häri indelningsgrunden till
uppbyggandet av ett fullständigt etiskt el.
kulturfilosofiskt system, där plats fanns för
alla tänkbara kulturformer: staten, kyrkan,
det vetenskapliga samfundet, den fria
sällskapligheten o. s. v. Den transcendentala
förutsättningen för all etisk verksamhet, den
fullständiga enheten av ande och natur, kan
enl. S. ej vara given inom nämnda
verksamhet utan föreligger i det intuitiva livet,
känslan, religionen. — Filosofiens
betydelse för teologien såg S. på följ. sätt.
Då teologien enl. S. icke är en ren utan en
positiv vetenskap, som i och för sig saknar
vetenskaplig karaktär, vinner den genom etiken,
som har att ge en ideal konstruktion av
kyrkan såväl som alla andra tänkbara
kulturformer, anknytning till det i vetenskapsläran
tecknade vetenskapernas system och därmed
till vetenskapligheten över huvud. Teologiens
anknytning till etiken med dess
monistisk-evo-lutionistiska grundsyn kom att återverka på
S:s teologiska uppfattning. Hj-rLth.
S. framträder vid 1800-talets början som
samtidens utan jämförelse mest bemärkte
teolog. Han bildade ej någon teologisk skola i
egentlig mening, men hans inflytande spåras
i flertalet av århundradets teologiska
riktningar, den romantiska, den spekulativa,
»er-farenhetsteologien», ritschlianismen: ingen har
i så hög grad som S. tryckt sin prägel på hela
1800-talsteologien. När det gäller att bedöma
hans teologi och arten av hans inflytande, ha
helt naturligt olika meningar gjort sig
gällande. Kan det i allm. sägas, att 1800-talet
velat betrakta S. som »den nyare teologiens
fader», har otvivelaktigt nutiden intagit en
vida mer kritisk ställning och i stor
utsträckning inriktat sig på en uppgörelse med honom.
—- Det är tydligt, att S. känt sig stå i
motsats ej blott till den äldre »ortodoxiens»
tradi-tionalistiska och skolastiska teologi med dess
utpräglade biblicism utan också till den
upp-lysningsteologi, som vid 1700-talets slut
mynnade ut i den s. k. rationalismen. Denna
motsättning tar sig framför allt uttryck i det
teologiska program S. utvecklar. I
ungdomsarbetet »Über die Religion — Reden an die
Ge-bildeten unter ihren Verächtern» (1799; sv.
övers. 1923) vänder sig S. mot den åskådning,
som vill förvandla religionen till metafysik el.
moral el. en blandning av båda. Han hävdar
med största eftertryck mot idén om en
»allmänreligion» i upplysningsteologiens stil: det ges
ingen »naturlig» religion — religionen måste
alltid framträda i karakteristisk, historisk och
positiv gestalt. Denna tankegång utvecklar
S. närmare i sitt mest berömda teologiska,
verk, »Der christliche Glaube» (1821—22; 2:a
uppl. 1830—31; sv. övers. 1842—46). Hans
bemödande synes här gå ut på att, fulliöljande
Kants kritiska uppslag, åstadkomma en
tran-scendental deduktion av den religiösa
kategorien. S. förmådde emellertid ej konsekvent
genomföra detta program. I st. f. den sökta,
religiösa kategorien trädde i S:s
uppfattning av religionen såsom känslan av absolut
beroende ett till sitt innehåll fixerat
reli-gionsbegrepp, präglat av den
immanensfilo-sofi, som utgjorde den Schleiermacherska
teologiens bakgrund. Därmed hade S. trots allt
glidit tillbaka till den gamla tanken på ett
slags allmänreligion, som blev måttstocken
också för tolkningen av kristendomen.
Realiter betydde detta, att S:s
kristendomstolk-ning kom att inpressas i en
monistisk-evolu-tionistisk ram. Samma oemotsvarighet mellan
program och genomförande visar sig också i
S:s behandling av den egentligt teologiska el.
systematiskt teologiska uppgiften. S:s
huvudintention gick ut på att denna uppgift skulle
bestå i att klarlägga den kristna tron och
fixera dennas egenart — detta program ligger
redan i titeln på S:s stora teologiska verk
»Der christliche Glaube». Ett dylikt program
betydde en genomgripande nyorientering i
förhållande såväl till ortodoxiens som till
upplysningens teologi. Denna klart vetenskapliga
tankegång korsas emellertid i S:s berömda
encyklopediska verk »Kurze Darstellung des
theologischen Studiums» av en annan, som
framhåller, att teologien skulle vara en
»praktisk» vetenskap — »totaliteten av de
kunskaper och konstregler, utan vilka en
samstämmande ledning av den kristna kyrkan
icke är möjlig». Äventyras härmed ånyo
teologiens vetenskapliga karaktär, så kommer
därtill, att S. i »Der christliche Glaube»
om-böjer trosbegreppet i psykologistisk riktning
samt till följd härav närmast inriktar sig på
en beskrivning av »de fromma
själstillstånden» under framhållande av att »kristna
trossatser äro i ord uttryckta uppfattningar
av de kristliga fromma själstillstånden».
Framställningen kommer m. a. o. icke
direkt att inrikta sig på klarläggandet av
den kristna trons faktiska innehåll.
Analyserar man den kristendomstolkning, som S.
utvecklar i »Der christliche Glaube», visar det
sig, att denna på varje punkt har blivit
påverkad av den immanensfilosofiska, monistiska
ram, i vilken den kristna tron blivit inställd.
Så kan S. rent av jämställa det religiösa
beroendet av Gud med beroendet av
»natursammanhanget». Det säger sig självt, att det för
kristendomen karakteristiska dualistiska
elementet skall komma att undanträngas. Så
fattas synden icke eg. såsom det mot
guds-viljan fientliga utan närmast såsom det ännu
icke varande gudsmedvetandet. I st. f. den
reformatoriska totalitetsbetraktelsen av
människan, enl. vilken synden såsom
egocentricitet så att säga sitter i människans innersta,
träder hos S. den för all idealistisk tankegång
karakteristiska klyvning, som förlägger
synden till det »sinnliga» hos människan och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
