Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
469
Schleichera—Schleiermacher
470
1929 blev S. chef för
ministerkansliet i
riks-vänisdep., ett slags
statssekr., och anses
ha utövat ett stort
inflytande bakom
kulisserna. I v. Papens
regering blev han 1 juni
1932 riksvärnsminister
och motsatte sig efter
riksdagsvalet A.
Hitlers krav på att bli
utrustad med politisk
diktatur. A. A-t.
Schleichera, bot., se Makassarolja.
Schleiden [JläPdon], M a 11 hi a s Jacob,
tysk botanist (1804—81). S. var en
mång-frestare med oroligt, stridbart lynne. Blev
både fil., jur. och med. dr, innehade 1850—62
en botanisk professur
i Jena men förde i
övrigt ett
kringflackande liv. Lärjunge till
J. Müller (se d. o.),
gjorde han i dennes
Archiv 1838 sin
insats med en avh.,
»Beiträge zur
Phyto-genesis». Där hävdar
han, utgående från
undersökningar av
växternas
embryonalutveckling, såsom
ingen före honom cellens
självständighet som uppbyggare av
växtens alla delar; han beskriver cellkärnans
nukleol och anser kärnan vara cellens
viktigaste beståndsdel. Hans cellbildningsteori
var däremot förfelad, men han vidhöll den
dock hårdnackat. Ännu en viktig insats
gjorde S. genom sin »Grundzüge der
wissenschaft-lichen Botanik» (1842), vari han kraftigt
hävdade naturforskningens oberoende av
romantisk spekulation och emot ensidigt
systematiserande framhöll växtanatomiens och
morfologiens betydelse. E-k N-d.
Schleiermacher [Jlåi^rma^or], Friedrich
Daniel Ernst, tysk filosof och evangelisk
teolog (1768 21/n—1834 12/2). S. var genom sin
livsgärning huvudsakligen knuten till Berlin,
som predikant vid Dreifaltigkeitskirche där
(sedan 1809), som professor vid Berlins
univ. (sedan 1810), till vilket han var en av
initiativtagarna, och som led. av vet.-akad. i
Berlin (sedan 1811), i vars reorganisation han
tog verksam del. S. var en av sin tids ledande
andar inom skilda kulturområden: som teolog
och predikant, en av sin tids yppersta; som
filosof med på samma gång universell och
originell läggning; som pedagog med klar
psykologisk blick; som språkman genom sin
epokgörande Platonöversättning (6 bd, 1804—28);
språkfilosofiskt genom sitt storslagna utkast
till hermeneutik; litterärt genom samarbetet
med romantikens grundläggare, framför allt F.
v. Schlegel (S. bidrog till Athenäum); på olika
områden av det praktiska livet, i
undervisningsväsendet, i kyrkans och statens liv.
S:s universella kynne präglade hans
filosofiska arbete. Han föreläste över och
bearbetade skilda delar av filosofien och dess
följd-vetenskaper: filosofiens historia,
kunskaps
teori (av honom kallad dialektik), etik,
psykologi, estetik, pedagogik. Liksom hans väsen
inrymde två motsatta sidor: en
kritisk-reflekterande och en
intuitiv-omedelbar-känslobeto-nad el. en genomträngande analytisk skärpa
och en alla motsatser överbyggande syntetisk
kraft, så präglades hans filosofiska arbete av
samma dubbla tendens. S:s första
utbildningstid i de herrnhutiska kretsarna (1783—87) gav
riklig näring åt det intuitiva och omedelbara.
Under studentåren i Halle (1787—89) blev
den Wolfska upplysningen företrädesvis
föremål för S:s kritik, samtidigt som studiet av
Kant blev avgörande för honom, ehuru han
tidigt, i »Ueber das höchste Gut» (1789),
strängt kritiserade Kants på de praktiska
postulaten uppbyggda förnuftstro. Under
kritik av Kants imperativistiska etik framväxte
S:s egen monistiskt etiska åskådning, i
allmännaste drag först framlagd i »Ueber den
Werth des Lebens» (1792—93), en direkt
föregångare till »Monologen, eine Neujahrsgabe»
(1800), som tillkom under S:s
vänskapsförbindelser med romantikerna i Berlin och vari han
icke blott framlade principerna för sin egen
etiska åskådning utan även tecknade
romantikens kulturideal. Med S:s skarpsinnigaste
filosofiska verk, »Grundlinien einer Kritik
der bisherigen Sittenlehre» (1803), avslutades
hans filosofiska utveckling. Mot bakgrunden
av hans där framlagda kritik av samtidens
ledande filosofer, främst Kant, Fichte och
Schelling, skönjas tydligt grunddragen av
hans egen filosofi, som han senare framlagt
företrädesvis i olika serier dialektik- och
etikföreläsningar. — I kunskapsteorien
framträda de förut angivna två sidorna hos
S. Med den Kantska kriticismen hävdade S.,
att vår kunskapsförmåga är bestämd ej blott
av förnuftets formgivande verksamhet utan
även av ett i åskådningen oss givet innehåll,
m. a. o. av förstånd och sinnlighet. Men emot
Kant, som antog, att åskådningens former,
rum och tid, voro av subjektiv art och som
därmed återföll i en subjektivistisk och
idealistisk kunskapsteori, hävdade S. i
kriticis-mens intresse, att åskådningsinnehållet är
subjektet givet och sålunda oberoende av det
och att rum och tid äro den objektiva
verklighetens grundformer. S:s kunskapsteori är
sålunda idealism-realism. På grund härav
kunde S. icke bestämma sanningen som
samstämmighet inom vårt förnimmande eller
tänkande utan krävde samstämmighet mellan
tänkandet och det objektiva varandet. Då
denna samstämmighet är transcendental
grund för all kunskap, kan den själv ej vara
föremål för objektivt vetande utan är given
i det intuitiva livet, känslan, religionen. —
Redan 1802 hade S. angivit grunddragen till
sin vetenskapslära, som han bibehöll
livet igenom: »Fysik och etik äro de båda
vetenskaper, som utgå från
elementarfiloso-fien». Då enl. kunskapsteorien allt vetande
inrymde ett realt och ett idealt element,
erkände S. blott två rena vetenskaper, fysiken
el. naturfilosofien, som utgör en spekulativ el.
konstruktiv framställning av det reala el.
naturen, och etiken, som utgör en motsv.
framställning av det ideala el. andelivet. S. har
aldrig givit någon detaljerad framställning av
fysiken. Däremot har han ingående behandlat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
