Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Schliemann, Heinrich - Schlik (Schlick), Heinrich von - Schlippenbach, von, ätt - Schlippenbach, Carl Fredrik von - Schlippenbach, Christofer Carl von - Schlippenbach, Gustaf Wilhelm von - Schlippenbach, Wolmar Anton von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
481
Schlik—Schlippenbach
482
vilka han leddes av sin brinnande
entusiasm för Homeros. I motsats till då
gällande åsikter höll han Homeros’
skildringar för historiska och sökte att bevisa
detta genom grävningar på de platser, dit
Homeros förlägger de händelser han skildrar
och de hjältar han nämner: på Ithaka 1868
och 1878, vid Hisarlik-Troja efter 1870 i flera
repriser, 1876 ff. i Mykenai, 1884 ff. i Tiryns,
1880 i Orchomenos i Beotien. S:s fynd voro
storartade och uppseendeväckande, främst den
förhistoriska staden Tro ja, de rika guldfynden
i kungagravarna i Mykenai samt palatset i
Tiryns. S. upptäckte emellertid mer, än han
själv någonsin anade, en ny epok av
Greklands historia (se M y k e n s k kultur). Som
arkeolog var S. något dilettantisk, hans
dagboksanteckningar äro dock bättre än hans
böcker. Först W. Dörpfeld (se d. o.), som sedan 1884
samarbetade med S. i Tiryns och i Troja, bragte
in strängt vetenskaplig arkeologisk metod;
efter S:s död fann han 1893 det homeriska
Troja (se d. o.). De förnämsta av S:s arbeten,
vilka i allm. utgåvos på ty., eng. och fr.,
äro »Trojanische Alterthümer» (1874), »Ilios»
(1881), »Orchomenos» (s. å.), »Troja» (1884),
»Mykenae» (1878) och »Tiryns» (1886). — Jfr
W. Dörpfeld, »Troja und Ilion» (1902). S:s
»Selbstbiographie» utkom 1892. JfrD. Joseph,
»H. S.» (2:a uppl. 1901). M.PnN-n.
Schlik (Schlick), Heinrich von,
greve, bömisk krigare (1580?—1650). S. gick
tidigt i kejserlig krigstjänst, blev 1621 chef
för ett reg:te och 1627 fältmarskalk. S.
bidrog väsentligt till segern över Mansfeld vid
Dessau 1626 och ledde med framgång
förföljandet av de retirerande danska trupperna
under hösten 1627. Han blev 1632
hovkrigs-rådspresident. Som sådan nedlade S. ett
energiskt arbete på arméns organisation och
framträdde som en avgjord motståndare till
Wal-lenstein. Vid det svenska infallet i Böhmen
1648 utnämndes S. till landets guvernör och
vann som sådan särskilt rykte genom Prags
undsättning. B. E-r.
SchlFppenbach, von, svensk, urspr.
tyskbaltisk ätt. Chr. C. von S. blev svensk greve
1654 (ätten fortlever i Preussen); om honom,
hans son C. F. von S., den sistnämndes
syss-ling W. A. von S. och deras frände G. W. von
S. se nedan. Friherrliga grenar
introducerades på riddarhusen i Mitau och Riga.
SchlFppenbach, Carl Fredrik von,
greve, svensk-preussisk militär (1658—1723), son
till Chr. C. v. S. Deltog 1675—79 i tyska och
skånska krigen och blev överstelöjtnant 1681.
Han gick 1686 i Brandenburgs tjänst,
kämpade vid Rhen och i Nederländerna mot
fransmännen och blev 1696 general. Som
preussisk underhandlare hos Karl XII 1703—06
vann han dennes ynnest. S. medverkade till
den för Preussen förmånliga Stettinska
sekves-tern 1713. Hans bemödande hos Karl XII att
förebygga det 1715 utbrytande kriget med
Preussen misslyckades.
SchlFppenbach, Christofer Carl von,
greve, krigare, diplomat (1624—60); jfr
släktart. Var född i Kurland, trädde i Riga i
generalguvernören Bengt Oxenstiernas tjänst,
var 1645 vid Torstensons armé i Tyskland,
blev adjutant hos C. G. Wrangel och, när
pfalzgreven Karl Gustav efterträtt Wrangel
som generalissimus, hovmarskalk hos denne. S.
blev en av de mest verksamma personerna i de
förvecklingar, som fyllde Kristinas sista år som
drottning. Han spelade en viktig roll vid M.
G. De la Gardies störtande liksom i de
hemlighetsfulla förhandlingarna mellan Kristina och
Karl Gustav före hennes tronavsägelse,
överhopades av drottningen (maj—juni 1654) med
belöningar- överstefullmakt vid livgardet,
donationer, friherre- och grevevärdighet, samt
vann även Karl Gustavs synnerliga
bevågenhet. I juli utsändes S. med uppdrag att
noti-ficera Karl Gustavs tronbestigning vid tyska
hov och orientera sig om dessas politiska
ställning. På sin rundresa från Berlin över
Dresden och Mainz till München gick S. dock långt
utöver sin instruktion och sökte — utan
framgång — draga Sachsen och Bayern från deras
förbindelser med Österrike. S. blev dock
des-avuerad av konungen. Sensommaren 1655
användes S. åter i diplomatiska värv, vid
underhandlingar med Brandenburg, och avslöt
fördraget i Labiau (nov. 1656). Han blev
president i Krigskollegium och riksråd 1657. S.
var en av Sveriges kommissarier vid den stora
fredskongress, som ledde till traktaten i Oliva
(se d. o.) och blev 1660 president vid
tribu-nalet i Wismar. Han deltog i den viktiga
uppgörelsen om den nya regeringens ordning
samt avgick i nov. 1660 på beskickning till
Polen för att förhandla om gemensamt förbund
mot Ryssland men drunknade vid skeppsbrott
mellan Dalarö och Landsort. S. skildras i
traditionen som häftig, orolig och intrigant;
något större inflytande på Karl Gustav synes
han ej ha utövat. — Litt.: Ty. monogr. av
E. Schmiele (2 h., 1887—88); A. v.
Schlippenbach, »Zur Geschichte der hohenzollerischen
Souveränität in Preussen» (1906); uppsats av
N. Edén i »Historiska studier tillägnade
Harald Hjärne 1908»; G. Wittrock,
»Marien-burg och Labiau» (i Karol. Förb:s Årsbok
1922). N.E-n.*
SchlFppenbach, Gustaf Wilhelm von,
militär (födelse- och dödsår okända); jfr
släktart. Deltog i Henrik Horns diversion i
Preussen 1678—79 samt utnämndes 1700 till
överstelöjtnant och 1701 till kommendant i
Nöte-borg, som han vid ryssarnas tredje
stormning 12 okt. 1702 nödgades uppge.
SchlFppenbach, W o 1 m ar Anton von,
militär (f. omkr. 1650, d., enligt uppgift, i
Moskva 1739); jfr släktart. Deltog i kriget
mot Danmark 1676—79, tjänade i Pommern,
blev lantråd i Livland och 1688
överstelöjtnant. 1692 blev han av de missnöjda
liv-ländska. herrarna invald i det utskott av
»resi-derande», vilket tillsattes på förslag av J. R.
Patkul, men redan 1693 transporterades han
till ett reg:te i Stockholm. I april 1700
uppsatte han ett dragonreg:te. Efter slaget
vid Narva utmärkte han sig särskilt vid
Ma-rienburg och vid expeditionen mot Petseri.
Vid sin avmarsch mot Riga 1701 överlämnade
Karl XII befälet i Livland åt S., som skulle
förfoga över vid pass 6,000 man reguljära
trupper, vartill kom sjöstyrkan på Peipus.
Försvaret av Livland skötte S. väl. 5 sept.
1701 vann han segern vid Rauge och blev
generalmajor. Han förlorade dock slagen vid
XVII. 16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
