Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
483
Schlippes salt—Schlyter, C. J.
484
Erastfer (se d. o.) 30 dec. 1701 och vid
Sag-nitz-IIummelshof 19 juli 1702. Trupper måste
1703 detacheras till Kurland. S. kunde ej
hindra, att fienden bemäktigade sig Narva
och Dorpat. 1704 blev S. vice guvernör i
Reval och Estlands egentlige styresman. I
slaget vid Poltava blev S. fången. 1715 gick
han förrädiskt i rysk tjänst, blev
generallöjtnant, fick barontitel och förläningar i
Kurland. — Jfr O. Sjögren, »W. A. v. S:s
lif-ländska här» (i Hist. Tidskr. 1896), och
uppsats av H. E. Uddgren i Karol. Förb:s
Årsbok 1910. S:s viktiga fältarkiv finnes i
Riksarkivet. A. S.*
Schlippes salt, kem., se A n t i m o n f ö
r-e n i n g a r, sp. 1099.
Schloesing [_flözi’n], Jean Jacques
Théo-p h i 1 e, fransk agrikulturkemist (1824—1919),
dir. för TÉcole d’application vid statens
to-baksmanufaktur och sedan 1887 prof, i kemi.
S. utförde viktiga arbeten om åkerjordens
fysikaliska och kemiska förhållanden, och i
samarbete med Ch. A. Müntz (se d. o.)
påvisade han nitrifikationen i jorden (se
Salpeterbakterier). H. J. Dit.*
Schlosser [/lå^er], Friedrich C h r
i-s t o p h, tysk historiker (1776—1861). Blev
1812 prof., 1814 stadsbibliotekarie i
Frankfurt a. M. och 1819 prof, i Heidelberg. Som
historiker tillhörde S.
en äldre skola, som
hade föga beröring
med de nya
strömningarna. S. var i vida
högre grad den
talangfulle författaren än
den kritiske
forskaren. S:s enorma
beläsenhet och
lättillgängliga framställningskonst skänkte honom
en stor läsekrets. Av
S:s många arbeten
kunna nämnas »Welt-
geschichte in zusammenhängender Erzählung»
(9 bd, 1815—41), »Geschichte des 18.
Jahr-hunderts» (2 bd, 1823; sv. övers. 1827) och
»Weltgeschichte für das deutsche Volk» (19
bd, 1844—57; sv. övers. 1857—63). Ty. monogr.
av O. Lorenz (1878). B. E-r.
Schlumberger [Jlumbär^e’], Franqois
Conrad, fransk bergsingenjör och geofysiker (f.
1878), utexaminerad från École polytechnique
och École des mines i Paris, prof, först vid
École des mines i Étienne, sedan i Paris;
chefsingenjör vid bergsstaten (corps des mines).
S. upptog år 1912 försök med elektrisk
malm-letning (jfr Geoelektriska 1 e t n i n g
s-metoder), och redan s. å. uttog han det
första franska patentet på den s. k.
ekvipc-tentiallinjemetoden med användande av
likström. Hans arbeten avbrötos av världskriget
men återupptogos 1919 med framgång, och han
har sedan dess huvudsaki. ägnat sig åt sina
metoders exploatering. S. har utgivit bl. a.
»Étude sur la prospection électrique du
sous-sol» (1920). F. R. T.
Schlumberger [Jlumbär^e’], Gustave, fransk
bysantinist (1844—1929). S. blev med. dr 1872
men slog om och ägnade sig åt numismatik,
vari han specialiserade sig på
korstågssta-terna. 1878 utgav han »La numismatique de
1’Orient latin» (suppl. 1884) och 1884 det
banbrytande verket »Sigillographie de Tempire
byzantin». S:s monogr. över Nikeforos Fokas
(1890) och den stora serien »L’épopée byzantine
å la fin du X:e siöcle»
(3 bd, 1896—1905)
återuppväckte på
allvar studiet av och
intresset för bysantinsk
historia och kultur.
Ovanligt språkkunnig,
tillgodogjorde sig S.
däri en rad nya och
betydelsefulla källor;
även som stilist var
han mycket
framstående. S. skrev sedan
en rad andra
specialarbeten och samlade
sina populärvetenskapliga essäer i »Récits de
Byzance et des croisades» (2 bd, 1916—22)
och »Byzance et croisades» (1927). B. H-d.
Schlumberger [JTumbär^e’], Jean, fransk
författare (f. 1877). S., som tillhörde den
ursprungliga kretsen kring A. Gide och
tidskriften Nouvelle Revue Franqaise, har framför
allt efter världskriget framträtt som lyhörd
tolk av tidens stämningar i både essä- och
romanform. Som en djuplodande psykolog,
avhandlande dunkla processer under
medvetandets tröskel, röjer han sig redan i »L’inquiète
paternité» (1912); i senare romaner, ss. »Un
homme heureux» (1921), analyserar han olika
fall av andlig krigsinvaliditet, och i
»Saint-Saturnin» (1931) har han skapat en
familje-och bygderoman av nästan Balzacsk resning
med skrämmande inblickar i förvridna
människoöden. Kj. S-g.
Schlüsselburg, ry. Sjlisselburg, se N ö t
e-b o r g.
Schlüter, Andreas, tysk arkitekt och
skulptör (1664—1714), verksam i Warschau
(1689—93), Berlin (1694—1712) och Petersburg
(1713—14). Som arkitekt var S., som på
kurfursten Fredriks uppdrag gjorde en studieresa
till Italien, en anhängare av den romerska
smaken, varför hans betydelse för Berlin är
jämförlig med Tessin d. y:s för Stockholm.
Hans mest betydande arkitektoniska skapelse
är nybyggnaden av slottet i Berlin, som han
ledde 1698—1706, då ledarskapet genom
intriger fråntogs honom och överlämnades åt
Eosander von Göthe. Med undantag för
väst-fasaden är dock slottet med sina långa
fasader, sina mittrisaliter, sina ofta från Berninis
och Borrominis byggnader lånade detaljformer
i allt väsentligt ett verk av S. Bland hans
övriga byggen märkas de v. Wartenbergska
och v. Kameckeska husen samt tyghuset
(avslutat av de Bodt; se Berlin, pl., bild 8). Som
skulptör anslöt sig S. mera till franska än
italienska förebilder. I sitt huvudarbete, den
store kurfurstens ryttarstaty i Berlin (se d. o.,
pl., bild 5), visar han sig vara en av
barocktidens främsta bildhuggare. Tidigare hade han
utfört Fredrik I:s staty i Königsberg (1697).
Senare tillkom lantgreven Fredrik II :s byst
i Hamburg (1704). — Litt.: E. Benkard, »A.
S.» (1925). H. C-L
Schlyter, Carl Johan, rättslärd,
lagutgivare (1795—1888). Tillhörde en släkt, som,
urspr. tysk, invandrade till Danmark, medan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
