Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Schongauer, Martin - Schoolcraft, Henry Rowe - Schoops spritsförfarande, Schoopisering el. Metallisering - Schopenhauer, Arthur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Schoolcraft—Schopenhauer, A.
505
tasi men samtidigt av ädel behärskning. Han
har ägnat en följd av stick åt Jesu lidande
och har framställt korsfästelsen i flera blad.
Den märkligaste bilden ur lidandeshistorien
är det stora sticket »Korsbärandet» i
tvärformat. S. har hävdat kopparsticket som en
självständig konstgren med förmåga av sluten
och fullständig bildverkan. En mild förfining
gör sig vackert gällande i hans talrika
Ma-riabilder och i serien av fåvitska och visa
jungfrur. Några blad äro ägnade åt rena
genreskildringar, ss. bönder på väg till torget
och lärpojkar i slagsmål. Såsom förebilder för
konsthantverket tillkommo några stick, en
biskopsstav, ett rökelsekar och en del
blad-och rankornament. Här röjer sig hur nära S.
genom påbrå och läggning stod
guldsmedskonsten. — Litt.: J. Rosenberg, »M. S.,
Hand-zeichnungen» (1923); M. Lehrs, »Katalog der
Kupferstiche M. S:s» (1925); L. Baldass, art.
i »Repertorium für Kunstwissenschaft», bd
48 (1927). A.L. R.
Schoolcraft [sköTkräft], Henry Rowe,
nordamerikansk etnograf och
forskningsresande (1793—1864). Skickades 1823 som
indianagent till Michigan, där han gifte sig med
sondottern till en indianhövding och fick
tillfälle att ingående iakttaga indianernas seder
och bruk. Hans förnämsta verk är »Historical
and statistical information respecting the
his-tory, condition and prospects of the indian
tribes of the United States of America» (6 bd,
1851—57). S. upptäckte 1832 Mississippis
källsjö Itasca. G. B-n.*
Schoops spritsförfarande [/åps-], S c h o o p
i-s è r i n g el. Metallisöring, en av
schweiziske ingenjören Max Ulrich Schoop (f.
1870) uppfunnen, mycket använd metod för
överdragning av föremål med en tunn hinna
av metall. Se vidare Metallisering, med
bild. G. H-r.
Schopenhauer [Jå’-], Arthur, tysk filosof
(1788 22/2—1860 21/o), f. i Danzig av
köpmans-familj, blev fil. dr 1813. Efter en tids vistelse
i Weimar, där han gjorde Goethes bekantskap,
flyttade S. 1814 till Dresden, där han
författade »Ueber das Sehen und die Farben» (1816)
samt sitt huvudarbete, »Die Welt als Wille und
Vorstellung» (1819; 2:auppl., tillökad med ett
bd, 1844; sv. övers. 1916). S:s försök 1820 och
1825 att genom föreläsningar i Berlin göra
sin filosofi känd misslyckades. Från 1831
levde han i Frankfurt a. M., ensam och till sin
grämelse nästan okänd. Först den sena
ålderdomen gav honom den ivrigt åtrådda
ryktbarheten. Skr. utom förut nämnda: »Ueber
den Willen in der Natur» (1836), »Ueber die
Freiheit des menschlichen Willens» och »Ueber
das Fundament der Moral», tills, under titeln
»Die beiden Grundprobleme der Ethik» (1841;
sv. övers. 1925), »Parerga und Paralipomena»
(2 bd, 1851; »Tankar och fragment», 1904—05).
Utgångspunkten för S. är Kants filosofi,
dock i mycket förytligad form: det enda jag
förnimmer är mina egna föreställningar,
därför är världen min föreställning. Den är,
liksom hos Kant, bunden av tidens och rummets
former, medan S. av Kants kategorier endast
bibehåller en, kausaliteten, som likaledes
oinskränkt gäller för föreställningarna. Men
medan Kant förnekar all kunskap om tinget
i sig, menar S., att vi omedelbart finna detta,
506
om vi tränga djupast in i oss själva. Vi
förnimma oss då som vilja och måste tolka
allt i analogi med oss själva. Världen som
ting i sig är vilja (pantelism). Denna vilja,
som är det primära, är själv blind.
Intellektet står h. o. h. i viljans tjänst, det är ett
medel för viljan att orientera sig. Att allt i
naturen är att tolka som manifestationer av
denna enda världsvilja söker S. visa med en
mångfald analogier. — Då viljan är det enda
verkliga och icke kan finna något mål utom
sig, är den dömd att ständigt tära på sig
själv och ständigt förbli otillfredsställd. Den
förespeglar sig mål, men då dessa uppnåtts,
förlora de sitt värde, och det framträder
antingen en ny otillfredsställdhet eller
likgiltighetens leda. Tillvaron är därför dömd till
ett ständigt lidande, olusten är det positiva,
lusten endast frånvaron av olust. Denna S:s
pessimism, som givetvis härrör från hans
temperament, söker han ej blott på detta sätt
logiskt motivera utan finner den överallt i
världen bekräftad. Han skildrar tillvarons
elände i bjärta färger och hånar Leibniz’
förklaring, att den verkliga världen är den bästa av
alla möjliga. — Emellertid finnas två vägar
till förlossning från lidandet. I den
konstnärliga åskådningen upphör
intellektet att stå i viljans tjänst och blir ett rent
skådande. Dess objekt är icke de enskilda
tingen utan deras urbilder, vilka av S. fattas i
analogi med Platons idéer, och utgöra viljans
första objektivationer. Högst av konsterna
står musiken, som låter oss skåda den bakom
dessa objektivationer liggande urviljan själv.
— Den befrielse, som vinnes i den estetiska
kontemplationen, är dock endast momentan.
I medlidandet vinna vi en högre
befrielse, i det att vi frigöra oss från det
egoistiska viljandet och känna gemenskapen med
allt lidande. Den verkliga förlossningen
vinnes dock först i askesen, där viljan
gradvis vänder sig mot sig själv, upphör att vilja,
och så i sällsynta fall når den fullkomliga
förintelsen, som självmordet i vanlig mening
icke kan skänka. S. är i dessa tankegångar
påverkad av orientalisk filosofi.
S:s filosofi måste betraktas som en
genialisk konstnärlig skapelse, framsprungen ur
ett starkt temperament och en djup intuition
av tillvarons lidande, utformad med ett
stilistiskt mästerskap, vartill man endast hos
Platon och Nietzsche finner motstycken.
Vetenskapligt betydande är den icke utan fylld
av motsägelser och med bristande logisk
motivering, därtill i viktiga punkter icke
originell. Många av S:s tankar ha tidigare
utformats av de efterkantska filosoferna, särskilt
av Schelling, vilka S. emellertid behandlade
med bitande förakt och hätsk polemik. — S:s
disharmoniska och lidelsefulla karaktär står
i sällsam kontrast till den upphöjda
fräls-ningslära han förkunnar. Någon skola i
egentlig mening har han icke bildat, men hans
filosofi har, särskilt bland författare och
konstnärer, utövat mycket stort inflytande (t. ex. på
R. Wagner och Nietzsche). S:s skrifter ha
utgivits i flera uppl., den fullständigaste i
14 bd (från 1911) av Paul Deussen, som även
1910 grundat en Schopenhauerförening, vilken
sedan 1912 utger Jahrbuch des
Schopenhauer-gesellschaftes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
