Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Schweiz el. Schweiziska edsförbundet - Förhistoria - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
553
Schweiz (Historia)
554
hirs och lin odlades. — Man känner från
stenåldern i S. även en bebyggelse i hyddor på
fasta landet och i grottor. — Under
stenåldern jordades urspr. den döde obränd under
flat mark. Från tidig yngre stenålder
härröra en del begravningar i grottor (särskilt
i grottan vid Schweizersbild). Från
stenålderns slut härstamma en del brandgravar (se
d. o.) under jordhög från östra S.
Megalitgravar (se M e g a 1 i ti s k a monument) i
form av stenkistor finnas blott i
Sydväst-schweiz (Genèvesjöområdet, t. ex. gravfältet
vid Chamblandes, och Valais). I
megalit-gravsområdet finnas även menhirer. Man
känner inga gravar, som med säkerhet
härröra från någon pålbyggnadsbefolkning.
Bronsåldern. Stenåldern övergår i
västra S. i en kopparålder; talrika
kopparföremål äro t. ex. kända från pålbyggnaden
vid Vinelz vid Bielsjön. Däremot börjar
metalltiden i östra S. först i och med
färdigbildad bronsålder. Pålbyggnaden var en
viktig byggnadsform även under bronsåldern,
särskilt i västra S. Den förlädes då ute i
vattnet; bron, som från land ledde ut till
pålbyggnaden vid Möringen i Bielsjön, har
sålunda haft en längd av 270 m. Samtidigt som
bl. a. talrika gjutformar vittna om en
inhemsk bronsindustri, tala många
pålbygg-nadsfynd om förbindelse med Italien och
impulser från ö. Medelhavsområdet, men där
finnas också ett par fynd (från Corcelettes) av
typiskt nordisk karaktär. Intressanta äro
bronsåldersfynden från de höga
alpregionerna, som visa, att färdvägarna den gången
gingo fram ung. där ännu de viktigaste
trafiklederna gå; de flesta fynden äro gjorda vid
vägen utmed Bernardinopasset. Märkligt är
källfyndet i S:t Moritz (1,800 m ö. h.) i
Enga-din; man har här funnit vattenledningsrör av
lärkträd, som skyddades mot frysning av en
packning av lera, sammanhållen av en
träram. Från ifrågavarande tid finnas många
depåfynd. — I västra S. bibehöll sig även
under bronsåldern seden att begrava den döde
obränd i kista eller under flat mark; i ö. äro
brandgravar förhärskande; båda gravskicken
kunna dock förekomma jämsides.
J ärnåldern. Järnet användes först som
inläggning på bronsföremål. Snart började
man använda den inhemska järnmalmen.
Pål-byggnaderna försvunno så småningom. Från
järnåldern härröra s. k. mardeller (se d. o.)
och befästningsanläggningar. Ehuru
bronsål-derskulturen segt levde kvar, är dock den
s. k. Hallstattkulturen (se II a 11 s t a 11
i-d e n) rikt representerad; man särskiljer två
huvudområden, ett omfattande platån n. om
Alperna mellan Genèvesjön, Rhen och
Bodensjön, karakteriserat av stora gravhögar med
omväxlande likbränning och obrända döda,
och ett område, som omfattar alpdalarna i s.,
kännetecknat av skelettgravar under
flatmark, samlade i stora gravfält. Dessa
gravfält sträcka sig in i La Tènetid. Sagda kultur
(se La T è n e k u 11 u r e n), som fått sitt
namn efter en schweizisk fyndort, slog i S.
först med sitt andra skede fullt igenom.
Under La Tenetid jordades de döda obrända
under flat mark, ofta i kistor av sten el. trä;
gravar med stridsvagn förekommo (se L a
T è n e k u 11 u r e n, bild 1). Under denna tid
blir användning av mynt vanlig. Etruskiska
inskrifter förekomma i södra S. — Litt.: »De
förhistoriska tiderna i Europa», II, utg. av K.
Friis Johansen (1927); art. »Schweiz» (med
rik litt.-förteckn.) i »Reallexikon der
Vor-geschichte», XI, utg. av M. Ebert (1927—
28); O. Tschumi, »Urgeschichte der Schweiz»
(1926). H. R-h.
Historia. Under keltisk tid beboddes S. av
helvetier och r ä t i e r och införlivades
omkr. 15 f. Kr. med det romerska väldet.
Romarna utträngdes under 300- och 400-talet
av alemanner och burgunder, de förra
bildande kärnan i landets tyska, de senare i dess
franska befolkning. Båda dessa folk uppgingo
snart i det frankiska väldet, och omkr. 1000
var det nuv. S. en del av det tyska
kejsarriket. Inom landet bildades självständiga
territorier, styrda av andliga el. världsliga
furstar; i de svårtillgängligaste alpdalarna
fanns dessutom en fri bondebefolkning, som
vägrade att inordna sig i det feodala
samhället. Bönderna i U r i lyckades redan 1231
bli riksomedelbara, och 1240 fick S c h w y z
samma privilegium. Omkr. mitten av
1200-talet slöto de tre »skogsorterna» Uri, Schwyz
och Unterwalden ett evigt förbund till
gemensamt skydd. De våldsamma inre
striderna i S. vid denna tid ha lämnat stoff åt
en rikt utvecklad folktradition (sägnerna om
Wilhelm Tell m. fl.). I aug. 1291 förnyade
»skogsorterna» sitt gamla förbund, och
landets äldsta kända förbundsurkund tillkom.
Under kriget mellan Ludvig av Bayern och
Fredrik av Habsburg ställde sig S. på den
förres sida och tillfogade de habsburgska
trupperna det svåra nederlaget vid Morgarten
(1315). 1300-talet medförde en snabb
utveckling av Edsförbundet. Staden L u z e r n
anslöt sig således 1332 till S. och följdes 1336
av Zürich och 1353 av Bern. Vid samma
tid antog förbundet, där Schwyz var den
ledande, namnet Schweiz. Motsättningen till
Habsburg bidrog i hög grad till att stärka och
utveckla Edsförbundet. Genom krig med de
habsburgska hertigarna vunnos Z u g (1364) och
G 1 a r u s (1388) åt Edsförbundet. Den
framgångsrika expansionspolitiken, som 1415 även
förvärvade A ar g au åt S., medförde
viktiga konsekvenser för landets
författningsut-veckling. Vissa av erövringarna tillföllo de
särskilda orterna, andra gjordes till
förbundets gemensamma egendom (gemeine
Herr-schaften), och för dessas förvaltning
inrättades förbundsförsamlingar (Tagsatzungen).
Olikheter i orternas författning och sociala
struktur medförde dock snart svåra konflikter, bl. a.
ett krig (1436—50) mellan Zürich och Schwyz.
Vid mitten av 1400-talet inblandades S. i
krigiska konflikter mellan Österrike och
Frankrike å den ena sidan och Burgund å
den andra. Vid Murten (1476) och Nancy
(1477) besegrade de schweiziska
bondetrupperna Burgunds riddarhärar, och S. vann
härigenom en förut ouppnådd utrikespolitisk
position. Den gamla motsättningen till
Österrike utplånades 1479 genom ett under fransk
medling ingånget fördrag mellan S. och
Österrike (die ewige Richtung). I hela Europa blevo
inom kort schweizarna de mest eftersökta
legosoldaterna; de enskilda orterna måste
t. o. m. på lagstiftningsväg bekämpa soldenär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
