Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Schweiz el. Schweiziska edsförbundet - Historia - Litteraturanvisningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Schweiz (Litteraturanvisningar)
555
väsendet. En viktig följd av burgundkrigen
var, att S. vunnit insteg i rent fransktalande
trakter (nedre Valais och Vaud) samt att de
mäktiga städerna Fribourg och S o 1
o-thurn slöto sig till Edsförbundet (1481). I
stridigheterna i Italien vid 1500-talets början
var S. livligt invecklat, och schweiziska
trupper erövrade 1512 hertigdömet Milano. Ett
fördrag med Frankrike 1516 försäkrade S. om
strategiskt viktiga platser i Ticino och
Grau-bünden. Efter Basels (1501), S c h a f f
hau-s e n s (1505) och Appenzells (1513)
inträdande i Edsförbundet bestod landet av tretton
orter, sedermera kallade kantoner.
Reformationen blev för S. icke endast en
religiös utan även en våldsam social och
politisk kris. Dess genomförande var i främsta
rummet Zwinglis verk. Zwingli uppträdde
även som politisk reformator, särskilt i
Zürich, som jämte Bern nu blev den ledande
kantonen inom Edsförbundet.
Motsättningarna mellan de evangeliska kantonerna (Zürich,
Bern, Basel och Schaffhausen) och de katolska
(Luzern, Uri, Schwyz, Unterwalden, Zug,
Fribourg och Solothurn) voro dock starka och
försvagade motståndskraften i S. mot
främmande inflytanden. Edsförbundets betydelse
avtog också hastigt inför de enskilda
kantonernas egennyttiga och antifederalistiska politik.
Samtidigt förlorade i större delen av S. det
demokratiska elementet sin forna betydelse,
och den egentliga ledningen av politiken kom
i händerna på en aristokrati, som i regel
besatte alla betydelsefullare statsämbeten. Ett
bondeuppror 1653 krossades, och enstaka
försök till sociala reformer omintetgjordes.
Den neutralitet, som S. lyckades
upprätthålla under trettioåriga krigets stormar, blev
bestämmande för dess utrikespolitik under
senare 1600-talets och 1700-talets stormaktsför
vecklingar. Utländskt inflytande på landets
utrikespolitik, särskilt franskt, gjorde sig
dock gällande. Genom fördrag av 1602 och
1663 blev S. alltmer ekonomiskt och politiskt
beroende av Frankrike, och en traktat av
1777 gjorde i realiteten Frankrike till
Edsförbundets protektor. Franska revolutionens
idéer fingo god jordmån i S., och
upprorsrörel-ser framträdde. 1798 lät Frankrike ockupera
hela S. Under fransk påtryckning och efter
franskt mönster proklamerades nu
Helvetiska republiken. En sträng centralisation
genomfördes; all makt samlades hos
nationalförsamlingen och det av denna valda
direk-toriet. Till de tidigare 13 kantonerna
fogades nu 6 nya: S:t Gallen, G r a u b ü
n-d e n, T h u r g a u, A a r g a u, Ticino och
Vaud. Någon verklig statsauktoritet gick
dock icke att upprätthålla, varför också
Helvetiska republikens tid är fylld av politiska
omvälvningar. 1798—1814 var S. därjämte i
själva verket en fransk lydstat.
Det napoleonska väldets störtande blev av
stor betydelse för S. På Wienkongressen 1815
garanterades landets integritet, och samtidigt
erkändes dess ständiga neutralitet. Valais,
Genève och Neuchatel upptogos som
kantoner i Edsförbundet. Den allmänna
politiska reaktionen ledde till svåra brytningar
mellan konservativa och demokratiska
kantoner. Ultramontanismen skärpte den
konfessionella splittringen; de katolska
kantoner
556
na sammanslöto sig 1843—44 till ett
särför-bund, Sonderbund. Först med bistånd av
militärmakt kunde förbundsförsamlingens
protestantiska majoritet 1847 tvinga katolikerna
till underkastelse. Februarirevolutionen 1848
gav anledning till betydelsefulla förändringar
i både Edsförbundets och de enskilda
kantonernas författningar. Efter nordamerikanskt
föredöme bildades en förbundsförsamling med
två kamrar, nationalrådet och ständerrådet.
Den verkst. makten skulle utövas av sju av
förbundsförsamlingen valda förbundsråd,
vilkas ordf, valdes för ett år i sänder med
titeln förbundspresident. Edsförbundets
huvudstad blev Bern. Preussens konung avstod
1857 från regeringsmyndigheten i Neuchätel.
1800-talets senare historia utmärkes
framför allt av en rastlös ekonomisk utveckling,
samtidigt som S. ökade sitt internationella
anseende, ej minst genom att
mellanfolk-liga organisationer av skilda slag, ss. Röda
korset och Världspostföreningen, förläde sin
ledning dit. I förbundsförsamlingen har vanl.
en liberal majoritet härskat, ehuru ofta hotad
av katolikerna och det 1892 bildade
socialdemokratiska partiet. Inom förvaltningen har
tendensen till starkare centralisation gjort sig
alltmer märkbar. 1919 ingick S. i Nationernas
förbund, i samband varmed dess 1815 erkända
neutrala ställning bekräftades. Genève blev
förbundets säte, och i Nationernas förbunds
verksamhet har S., särskilt under G. Mottas
ledning, gjort en betydelsefull insats.
Förhållandet till Frankrike har tidtals varit spänt
på grund av Frankrikes önskan att upphäva
de s. k. fria zonerna i Savojen och flytta
tullgränsen till den politiska gränsen. Omsider
hänsköts frågan till Fasta mellanfolkliga
domstolen i Haag, som juni 1932 fällde sin dom
till förmån för S. Jfr Savojen, sp. 388—
389. B. E-r.
Lit ter atur anvisning ar. Historia. J. v.
Mül-lers klassiska »Geschichten
schweizerischerEid-genossenschaft» (5 bd, 1786—1816) är
grundvalen för landets moderna historieskrivning. Se
vidare K. Dändliker, »Geschichte der S.» (4:e
uppl., 3 bd, 1901—04); B. van Muyden, »La
Suisse sous le pacte de 1815» (1890—92) och
»Histoire de la nation suisse» (3 bd, 1896—99);
J.Hürbin, »Handbuch der Schweizergeschichte»
(2 bd, 1900—08); W. Martin, »Histoire de la
Suisse» (1926); E. Gagliardi, »Geschichte der
S.» (3 bd, 1920—27). Av mera speciella
arbeten må nämnas W. Oechsli, »Die Anfänge der
schweizerischen Eidgenossenschaft» (1891); E.
Fueter, »Die S. seit 1848» (1928); P. Schweizer,
»Geschichte der schweizerischen Neutralität»
(1895); F. Fleiner, »Schweizerisches
Bundes-staatsrecht» (1923). Jfr även H. Barth,
»Bib-liographie der Schweizergeschichte» (3 bd, 1914
—15; går till 1912) och Bibliographie der
Schweizergeschichte 1917 ff. (1921 ff.; årl.).
Geografisk litt.: A. Heim, »Geologie der S.»
(3 bd, 1918—22); L. Wehrli, »Die S.» (»Land
und Leute», 5, 4:e uppl. 1913); H.
Brockmann-Jerosch, »Die Vegetation der S.» (1927 ff.);
T. Geering och R. Hotz, »Wirtschaftskunde
der S.» (10:e uppl. 1929); H. Walser och O.
Flückiger, »Landeskunde der S.» (1926); O.
Flückiger, »Die S., Natur und Wirtschaft»
(s. å.): J. Früh, »Geographie der S.» (7 bd,
1929—31).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
