Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Schweizer, Alexander - Schweizergarde - Schweizeri - Schweizersbild - Schweizers reagens - Schweiziska litteraturen - Schwenckfeld, Kaspar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
557
Schweizer—Schwenckfeld
558
Schweizer [JväPtser], Alexander,
schweizisk reformert teolog (1808—88). Blev 1835
e. o. och 1840 ord. prof, i Zürich. S:s
huvudarbeten ligga i främsta rummet på den
systematiska och vidare på den praktiska
teologiens område. Hans systematiska arbeten, av
vilka de viktigaste äro »Die protestantischen
Centraldogmen in ihrer Entwicklung in der
reformierten Kirche» (2 bd, 1854—56) och
»Die christliehe Glaubenslehre nach
protestantischen Grundsätzen» (3 bd, 1863—72; 2:a
uppl. 1877), få sin prägel dels av hans strävan
att fullfölja de av Schleiermacher, vars
närmaste och trognaste lärjunge S. är, givna
uppslagen, dels av hans intresse att hävda den
reformerta lärotypens företräde framför den
luterska. Självbiogr. utg. 1889. E.Bg. (G.A-n.)
Schweizergarde upprättades i Frankrike
(fr. Cent-Suisses) av Ludvig XI 1481,
upphävdes 1792, återinfördes av Ludvig XVIII men
avskaffades 1830. — Påven har alltjämt ett s.
(it. Guardia svizzera pontificia) i pittoreska
dräkter och väpnat med bl. a. hillebarder.
Schweizerl, förr namn på kafé med
utskänk-ning, emedan de första, som i Sverige
inrättade sådana (början på 1800-talet), voro
schweizare.
Schweizersbild [JvåPtsersbilt], se Schweiz,
sp. 552, 553.
Schweizers reagens [JvaPtsers-], kem., se
Cellulosa, sp. 776.
Schweiziska litteraturen. Delat i en
fransk-och en tyskspråkig del, har Schweiz en
litteratur på vartdera språket, vartill komma
mindre litteraturer på rätoromanska
språket (se d. o.) och på italienska.
1. Den schweiziska litt. på franska började
på 1300-talet med Othon de Grandson (d. 1397)
som den förste namngivne förf. Särskilt i
Vaud blomstrade mysterieförfattandet; Jean
Bagnyon skrev 1478 en roman ur den
karo-lingiska sagokretsen. Calvin gjorde Genève
till den reformerta huvudorten; i hans anda
skrev F. de Bonivard (se d. o.) »Chronique
de Genève». 1712 föddes i Genève den
schweizare, som starkast påverkat
världslitteraturen, Jean Jacques Rousseau (se d. o.); till hans
yngre samtida hörde filosofen Charles de
Bon-net, madame de Stael (se d. o.) och Benjamin
Constant. Historikern P. H. Mallet (se d. o.)
fick betydelse för romantiken. Ph. Bridel
(1757—1845) eggade med sin hembygdsdikt
och alpskildring nationalkänslan. Som
dag-boksförf. fick H. F. Amiel (se d. o.) betydelse,
som vittra förf. V. Cherbuliez (se d. o.), É.
Rod (se d. o.) samt Marc Monnier (1829—85)
och dennes son Philippe Monnier (1864—1911).
— Se litteraturhistorier av V. Rossel (2 bd,
1889—91) och Ph. Godet (2:a uppl. 1895).
2. Den schweiziska litt. på tyska börjar
med minnesång; från 1300- och 1400-talet
märkes patriotisk lyrik, förhärligande segrarna
vid Sempach, Murten o. s. v.; sägner om
Wilhelm Tell m. m. äro från omkr. 1470 samlade
i den s. k. vita boken i Sarnen. 1531 utgavs
på schweizisk tyska bibeln, och 1546 fick
Schweiz sin stora hävdabok, skriven av J.
Stumpf. På 1700-talet tog det litterära och
vetenskapliga livet ett starkt uppsving med
Basel, Bern och särskilt Zürich som
kulturcentra. A. von Haller (se d. o.) besjöng
Alperna och bidrog att förnya diktens språk;
Soldater och officerare ur påvens schweizergarde.
J. J. Bodmer och J. J. Breitinger gingo i
spetsen för oppositionen mot Gottsched; S.
Gess-ner var herdeidyllens främste representant.
Europeiskt inflytelserika voro J. C. Lavater,
J. II. Pestalozzi, J. G. Sulzer och J. von
Mül-ler (se dessa ord). Under 1800-talet har den
schweiziska insatsen i den tyskspråkiga litt.
varit ännu mer betydande. A. Bitzius (se d. o.)
skrev genuin allmogeskildring; Gottfried
Keller och C. F. Meyer (se dessa ord) tillhöra de
förnämsta tyska berättarna; Carl Spitteler (se
d. o.) har förnyat den episka dikten. Bland
moderna förf, må nämnas Adolf Frey, Jakob
Schaffner, Albert Steffen, Felix Moeschlin och
Robert Faesi. — Se litteraturhistorier av J.
Baechtold (1892) och E. Korrodi, »Die
Schweizer Dichtung der Gegenwart» (1924). R-n B.
Schwe’nckfeld [-fält], K a s p a r, tysk
spi-ritualist (1489—1561). Kom i beröring med
Karlstadt och svärmeandarna, blev spiritualist
och kom 1525 i öppen strid med Luther om
nattvardsläran. Som
misstänkt vederdöpare
begav han sig till
Strassburg och Ulm,
bannlystes 1540 och
flydde sedan från
plats till plats till sin
död. Han lät Ordet
träda tillbaka för
Anden ; den yttre
synliga kyrkan upplöses,
sakramenten
försvinna, andedopet träder
i stället, och religiös
tolerans kräves. S.
sökte bilda små församlingar, sammanhållna
av sträng kyrkotukt. Dessa kvarlevde blott i
Schlesien, varifrån de över Herrnhut och
England kommo till Amerika (1733). I
Pennsylvania finnas ännu kvar några församlingar
med ett par tusen medl. — Litt.: K. Ecke,
»S., Luther und der Gedanke einer
aposto-lischen Reformation» (1911); H. W. Kriebel,
»The Schwenckfelders in Pennsvlvania» (1904).
Hj. H-t. (G. A-n.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
