Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sedel, Banksedel - Sedelag - Sedelbank - Sedelförfalskning - Sedelreserv - Sedelstock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sedelag—Sedelstock
‘601
valörer, i Sverige f. n. 1,000, 100, 50, 10 och
h kr., och i olika format (1,000-kronsedlarna
äro tre gånger samt 100- och 50-kronsedlarna
dubbelt så stora som 10- och 5-kronsedlarna).
I Sverige får numera endast riksbanken utge
s. (1831—1901 utgåvos s. även av ett stort
antal, slutligen 27, enskilda banker; se
Enskilda banker). S. tryckas vid bankens
sedeltryckeri i Stockholm. För att försvåra
efterapning göres på papperet först på
typografisk el. litografisk väg el. genom
guilloche-ring ett undertryck, som i pressen sedermera
övertryckes med skrift och teckningar, vanl.
i flera färger. Tillv. av falska s.
(»efterapning») bestraffades i äldre tider som
falsk-mynteri med hängning, numera med
straffarbete (se Sedelförfalskning). Jfr
Pappersmynt, Sedelbank,
Sedelstock och Sedelutgivning.
Det första permanenta sedelmyntet uppstod
i Storbritannien ur ett där sedan
gammalt förekommande kreditmedel, promissory
notes, vilka användes som verkliga s. av Bank
of England från dess tillkomst 1694. På den
europeiska kontinenten stod s: s
uppkomst i samband med girobankerna (se
d. o.) och deras kreditinstrument. Redan den
av Palmstruch 1656 i Stockholm inrättade
banken började 1661 utge s., de s. k. k r e d
i-tivsedlarna, dels på dal. kmt, dels på
dal. smt, vilka hade formen av
depositionsbevis på jämna belopp (1,000, 100, 50 och
25 dal. kmt el. 100, 50, 25 och 10 dal. smt),
utsatta i tryck på s.; varje s. var numrerad
samt underskriven av bankens tjänstemän.
Kreditivsedlarna indrogos 1667. S. å. utgav
banken en kortare tid transportsedlar
på 100 dal. smt, tryckta på två blad (ett
helt ark) av vanligt skrivpappers storlek.
När banken 1668 övertogs av rikets ständer,
blev allt slags sedelutgivning förbjuden. Men
genom k. f. 11 jan. 1726 började banken åter
utge transportsedlar, transportabla
depositionsbevis, varpå intygades, att viss
namngiven person insatt en viss summa (till
följd varav beloppet växlade och ej
trycktes); de fingo transporteras från man till
man, men transporten skulle h. o. h. skrivas.
Dessa s. övergingo snart (sannolikt omkr.
1738) till verkliga s., utställda efter behov
på runda summor. Från 1745 utgåvos
småsedlar på högst 12 dal. kmt, som icke behövde
transporteras, men för de större s. kvarstod
transportplikten orubbad till 1812; man
använde dock i praktiken blankotransport, t. ex.
för tolvskillingssedlar. 1812 började även
större, på innehavaren ställda s. att utges.
Transportsedlar utgåvos därjämte t. o. m. 1834.
Hela denna tid hade s. formen av
depositionsbevis. Detta fortfor till 1836, då det moderna
formuläret infördes. En del s. av det gamla
slaget utgavs dock t. o. m. 1849. Efter detta
år ha endast banksedlar av modern typ
utgivits i Sverige. — Vid sidan av de egentliga
banksedlarna ha i den allmänna rörelsen
förekommit cirkulerande kreditsedlar och
pappersmynt, bl. a. Riksgäldskontorets
kreditsedlar el. riksgäldssedlar, som
1789—90 löpte med 3 % ränta
(treprocents-sedlar) men sedan mitten av 1790 ej voro
räntebärande. De växlade till valören från
500 rdr specie till 12 skilling. 1790—1803 ut-
602
gjorde riksgäldssedlarna landets huvudsakliga
rörelsemedel (jfr Myntrealisatio n). I
andra länder uppstod sedelutgivning i allm.
först vid 1700-talets slut el. 1800-talets
början, och man hade då Storbritanniens mönster
att gå efter. Från den gamla girobankstiden
levde emellertid den föreställningen kvar, att
varje s. eg. borde motsvaras av guld el. silver.
Resultatet blev i alla länder mer el. mindre
invecklade bestämmelser om sedeltäckning (se
Sedelutgivning). — Om sv. sedlar se
H. Ilildebrand och O. Montelius,
»Sedelsam-lingeu i Riksbankens myntkabinett» (1915)
och Riksbankens Ärsbok 1908 ff. E. F. K. S-n.
Sedelag, se Lag, sp. 572; jfr Etik 1.
Sedelbank (av ty. Zettelbank; jfr fr. banque
dlémission), bank, som bedriver sedelutgivning
(se d. o.); avser numera vanl., sedan
sedelutgivning i de flesta länder, åtm. främst och i
huvudsak, förbehållits ett enda mer el. mindre
statskontrollerat bankinstitut (se R i k s b a
n-ken), blott bank med en sådan central
ställning, centralbank; stundom (efter franskt
mönster) emissionsbank (näml, för emission av
sedlar; om ordet i annan betydelse se
Emissionsbank). Dess huvuduppgift är att
förse landet med tillräckliga såväl inländska
som utländska betalningsmedel och reglera
tillgången på dem, så att penningvärdet (se
d. o.) inom landet hålles så oförändrat som
möjligt och därmed även den inhemska
penningenhetens värde i utländska valutor (se
Diskontopolitik). Uppgiftens vikt
förklarar centraliseringen och monopoliseringen
av sedelutgivningsrätten, som karakteriserar
det moderna banksystemet. T. v. sista led i
dess utveckling utgör tillkomsten 1913 av
fe-deral-reserve-banksystemet i Förenta staterna
(se Amerikas förenta stater, sp. 795)
och 1930 av Internationella banken i Basel
(B. I. S., Bank for International settlements,
Banken för internationell
betalningsutjäm-ning), i vilken även Sveriges riksbank tecknat
aktier för nominellt 10 mill. schweiz. frcs och
vars uppgift är att främja samverkan mellan
centralbankerna i olika länder. Av historiska
skäl äro dessa organiserade på olika sätt (se
art. om resp, länder samt
Sedelutgivning). Genom de våldsamma rubbningarna
i penning- och bankväsendet i alla länder
under och efter världskriget samt
återuppgivan-det av guldmyntfoten i många länder, bl. a.
i England och Skandinavien på hösten 1931,
ha ordningen av världens penningväsen och
centralbankernas rättsliga och bankmässiga
organisation råkat in i provisoriska
situationer, ur vilka återgången till ny fast ordning
fördröjes genom ännu ovissa internationella
och nationella avgöranden. — Litt.: I.
Hult-man, »Europas centralbanker» (1909); E.
Sjöstrand, »Centralbankens väsentliga
funktioner» (1910); C. A. Conant, »A history of
modern banks of issue» (5:e uppl. 1915);
publikationer av National monetary commission (1909
—10); publikationer från Nationernas förbund
(finansväsen). E. F. K. S-n.
Sedelförfalskning är belagd med
straffarbete fr. o. m. fyra t. o. m. tio år. Samma straff
gäller för veterlig utprångling av falska sedlar.
Sedelreserv, se Sedelutgivning.
Sedelstock, beloppet av en sedelbanks
utelöpande sedlar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
