Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
611
Seeliger, H. H. v.—Segantini
612
givare 1896—97 av Deutsche Zeitschrift für
Geschichtswissenschaft och från 1898 av dess
forts. Historische Vierteljahrsschrift.
Seeliger [zéT-], Hugo Hans von, tysk
astronom (1849—1924). Var sedan 1882 prof,
i astronomi vid univ. och chef för
observa-toriet i München. S. behandlade i en
omfattande produktion
problem inom
gravitations-astronomien, den
teoretiska astrofysiken
och
stellarastronomi-en. Haps mest
betydelsefulla vetenskapliga insatser äro
utredandet av
planeternas, Saturnusringens
och zodiakalljusets
be-lysningsförhållanden
och frågan om
gravitationslagens universella giltighet samt
bestämningen av stjärnornas allmänna
fördelning inom stjärnsystemet. S. utvecklade
vidare de av H. Gyldén grundlagda statistiska
metoderna för bestämning av
täthetsfunktionen, d. v. s. stjärnornas antal per rymdenhet
på olika avstånd från solen. Hans slutsats
blev att över huvud alla kända stjärnor bilda
ett i rymden avgränsat linsformigt system,
vilket har sin största utsträckning (högst
50,000 ljusår) i Vintergatans plan och därför
benämnes Vintergatssystemet. Det omges på
alla sidor av en stjärntom rymd. S:s
»schematiska» stjärnsystem, även om dess
dimensioner bestämts något så när riktigt,
representerar dock mycket ofullständigt
förhållandena i rymden. S:s inflytande inom modern
astronomi har varit ofantligt stort och både
av befrämjande och stagnerande natur. S. fick
1919 festskriften »Probleme der Astronomie».
— Led. av sv. Vet.-akad. (1919). K. Lmk.
Seetzen [zé’tsøn], Ulrich Jasper, tysk
upptäcktsresande (1767—1811). Besökte 1802
-—07 Mindre Asien, Syrien och Palestina, reste
1809 till Mecka och därifrån till Medina och
Mocka, dog i sept. 1811, antagl. förgiftad. S:s
dagböcker äro utg. under titeln »S:s Reisen»
(4 bd, 1854—59). S:s samlingar kommo till
Gotha. K. V. Z.*
Sefa’nja, en av de tolv s. k. mindre
profeterna i G. T., uppträdde i Juda rike under
konung Josias regering, några årtionden före
rikets undergång. Mest utmärkande för S:s
profetia är hans förkunnelse om Herrens stora
vredesdag. Även tidigare profeter fr. o. m.
Amos hade förutsagt »Herrens dag» som en
straffdomens dag, särskilt över Israel, men
ingen hade så starkt betonat, att straffdomen
skulle drabba hela jorden. S. H-r.
Sefardlm, se Balkanhalvön, sp. 783,
och Judar, sp. 1228.
Seffner [zä’fnar], Karl L u d w i g, tysk
skulptör (f. 1861). Studerade i Leipzig, Berlin
och Italien, började med smärre genrefigurer
men vann sitt rykte genom en rad karak
tärsfulla porträttbyster. Bland dessa märkas
Johann Sebastian Bach, Goethe som student,
Karl Heine, Fredrik August av Sachsen (m.
fl. i Leipzig) och Max Klingei (i Albertinum
i Dresden). S. har även utfört en ryttarstaty
av konung Albert av Sachsen (i Plauen). På
uppdrag av tyska Gustaf-Adolfsföreningen
utförde han en sköld med inskription (i
Riddar-holmskyrkan). G-g N.*
Sefir, se Z e f y r o s.
Sefir, tvåskaftat fint bomullstyg, liknande
muslin. — Sefirgarn, mjukt, löst tvinnat
kamgarn till stickning av schalar m. m.
Sefström, Nils Gabriel,
bergsvetenskapsman, kemist och geolog (1787—1845).
S. studerade från 1809 i Stockholm, där lian
tilldrog sig Berzelius’ uppmärksamhet. Blev
med. dr 1813, var
underläkare vid
Serafi-merlasarettet i
Stockholm 1813—17 samt
1812—20 lärare i
kemi och
naturalhisto-ria vid Krigsakad. på
Karlberg. 1812 blev
S. även e. o. kemie
adjunkt vid Karol.
inst.; ord. kemie och
farmacie adjunkt 1813.
1817—20 var S.
vidare lärare i fysik
och kemi vid
artille
riläroverket på Marieberg. Han fick 1818
professors fullmakt. 1820-—38 var S. förste
lärare vid och föreståndare för bergsskolan i
Falun. 1839 återflyttade han till Stockholm,
där han till sin död bl. a. verkade som
adjungerad ledamot av Bergskollegium. 1815
blev S. led. av Vet.-akad., och från 1820 var
han red. av Jernkontorets Annaler (se
Järnkontoret). Bland S:s bergsvetenskapliga
arbeten må framhållas hans studier rörande
slagger och hans metoder att prova järn- och
kopparmalmer. Som kemist är S. särskilt
känd för sin upptäckt av metallen vanadin
1830—31. Inom geologien gjorde sig S.
bekant företrädesvis genom sin undersökning (i
Vet.-akad :s Handl. för 1836) av räfflorna och
sin teori om »rullstensfloden» (se d. o. och
Geologi). N. Zn.
Sefyr, se Z e f y r o s.
Segantfni, Giovanni, italiensk målare
(1858—99). Var svinherde, blev senare lärling
hos en fotograf, studerade vid
Breraakade-mien och väckte uppmärksamhet med
genretavlor ur folklivet. Med understöd av en
konsthandlare utbildade han sig i Brianza
vidare på egen hand. Alpnaturen blev nu hans
motivkrets. Hans tidigare målningar — även
porträtt — äro utförda med bred pensel och
flytande föredrag. Så är fallet t. ex. med det
landskap, »Alla stanza» (Hemåt), varmed han
1888 väckte stor uppmärksamhet (i det
moderna galleriet i Rom). En målning med
samma titel från 1895 i nationalgalleriet i Berlin
— denna framställer ett föräldrapar, som drar
sin döde sons lik hem på en kärra — är
hållen i den teknik han då arbetat sig till, rena,
oblandade färger, avsatta i korta, säkra
penseldrag. Målningssättet är ytterst
omsorgsfullt och detaljerat. Under sitt senare skede
(1890-talet) sökte S. ibland uttryck för
stämningen genom att i naturen införa symboliska
väsen, morgonens nymfer dansande över
vattenytan, »Kärleken vid livets källa», »Det
ondas källa». Han målade även sådana
visioner som »De onda mödrarna» (det moderna
galleriet i Wien), »Livets ängel» (Budapests
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
