Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Segling - Seglingsbeskrivning - Seglora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
623
Seglingsbeskrivning—Seglora
624
Bild 1.
fartygens genombrott i mitten av 1800-talet
har ar b e tsse gl i n gen förlorat i
betydelse. Antalet djupvattensseglare är 1932
endast omkr. 30 (varav omkr. 20 tillhöra
sjö-fartsrådet Gustaf Erikson i Mariehamn). S.
övergår småningom att bli så gott som
uteslutande nöjessegling. — Nöjesseglingens
båttyper ha en lång utvecklingshistoria. Vid
mitten av 1800-talet byggdes skrovet långt
och smalt med möjligast skarpa linjer i
un-dervattenskroppen. Förstäven byggdes
lodrät, den försågs med långt utskjutande
kly-varbom för att uppbära tillräckliga försegel.
Mot slutet av 1880-talet skuros de förligaste
och akterligaste partierna av kölen bort,
varigenom båtens längdprofil förändrades så,
som bild 1 utvisar. Denna typ betecknar ett
väsentligt framsteg. På 1890-talet
behärskades kappseglingsbanorna av den extrema
feh-båten (bild 2), vars stomme utgjordes av ett
lätt, grunt skrov med en stålplåt, som i sin
nedre kant uppbar barlast i form av en rund
blycigarr. Fenbåten var en god seglare och
ägde på grund av den korta kölen en mycket
stor manöverförmåga men var genom sin
bräckliga konstruktion föga hållbar. 1906
antogs av de västeuropeiska nationerna en
gemensam mätningsregel (jfr d. o.), som avsåg
att förebygga skadliga överdrifter i
båttypens utveckling. Därjämte fastställdes vissa
minimidimensioner på skrovets olika delar, i
avsikt att förlänga båtarnas duglighet. Den
internationella mätningsregeln är nu allmänt
antagen. Dess båttyp kännetecknas av ett
relativt stort deplacement, högt fribord, kort
lateralplan (projektionen av båtens
undervat-tenskropp på ett vertikalt långskeppsplan)
och måttlig segelarea. Mest känd av de
internationella båtarna är 6-metersbåten (se
bild 1), som vanl. bygges utan inredning.
Jämsides med internationella båtar förekomma i
de flesta länder nationella typer, särskilt
lämpade efter de lokala förhållandena, i
Sverige de s. k. skärgårdskryssarna.
Även för dessa båtar finnas detaljerade mät-
Seerlora sramla kyrka. Nu på Skansen.
ningsföreskrifter. Skärgårdskryssarna klassas
efter segelareans storlek (15, 22, 30, 40, 55, 75,
95, 120 och 150 kvm). Båttypen kännetecknas
av stor längd, i förhållande till längden ringa
bredd och kort lateralplan. Utom nu nämnda
huvudslag av segelbåtar finnes ett stort antal
olika typer. En särskild grupp utgör
lång-färdsbåtarna (kryssare). Om segelkanoten jfr
Kanot. — Nöjessegling under ordnade
förhållanden är känd sedan mitten av 1600-talet.
Det första segelsällskapet, Royal Cork yacht
club, bildades 1720 i hamnen Cork innanför
nuv. Queenstown på Irlands sydkust. Kungliga
svenska segelsällskapet (se d. o.), som är ett
av världens äldsta och mest kända, stiftades
1830. Den svenska segelsportens
huvudorganisation är Svenska
seglarförbun-d e t, bildat 1905, till vilket 1932 äro anslutna
54 segelsällskap. Förbundet är medlem av
International yacht racing union (förk. I. Y.
R. U.), stiftad 1906. Svenska seglarförbundet
reglerar årl. kappseglingar i landet. Kungliga
svenska segelsällskapet instiftade 1923 ett
seglarmärke. Om Sveriges insatser i s. vid de
olympiska spelen se tabell vid d. o. Av
berömda långfärder märkas yachten »Fidras»
världsomsegling 1920—22. Av svenska
yachtkonstruktörer kan nämnas den världsberömde
arkitekten Gustaf Estlander (1876—1930). —
De förnämsta internationella seglingsprisen
äro Amerikapokalen och Gtildpokalen (se dessa
ord) samt Entonnarpokalen (uppsatt av
Frankrike 1898 som ständigt vandringspris). Som
Sveriges förnämsta seglartrofé har räknats
Skärgårdskryssarpokalen, uppsatt av
Norrköpings segelsällskap 1911 (den tredje pokalen
vanns 1931 av Stockholms segelsällskap). —
Om s:s teori se S. Grenander, »Elementen av
seglingsteorien» (1910). Om seglingstermerna,
avdrift, bidevind etc., se särskilda art. — På
engelska finns en rik litt. om s. Om s:s
historia i Sverige se det uttömmande arbetet
»Kungl. Svenska Segel Sällskapet 1830—1930»
av H. Haglind och E. Pallin (1930). I övrigt
är litt. om s. på svenska knapp. Jfr dock
S. Grenander, »Om långfärdssegling» (3:e
uppl. 1920), »Handbok för långfärdsseglare»
(1921) och »Båtprat» (1925), II. Haglind,
»Lärobok i kappsegling» (1919), G. Gartz,
»Kappsegling» (s. å.) och »Segelsportens grunder»
(2:a uppl. 1925). H. H-d.
Seglingsbeskrivning, beskrivning över
kuster, farleder, ström-, vind- och isförhållanden
m. m. till vägledning för sjöfarande. S.
ut-gåvos redan i äldre tider (se P e r i p 1 u s och
Portolan). Den äldsta s. för Sverige
förekommer i konung Valdemars jordebok
(1200-talet). Äldsta kända svenska, s. är Johan
Månssons (se d. o.) 1644 utgivna »Siö-book».
Numera utgivas s. i alla länder. Svenska s.
utges av Sjökarteverket (se d. o.).
Se’glora, socken i Älvsborgs län, Marks
härad, vid Viskan, s. om Borås; 120,68 kvkm,
2,187 inv. (1932). I Viskadalen odlad bygd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
