Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sibirienne—Sibiriska järnvägen
781
nyare tid börjat exploateras. S. har stora
mineralfyndigheter. Guldproduktionen har
f. n. sitt centrum i Lena—Vitimområdet, medan
Altai och Amurlandet träda i bakgrunden.
Rika stenkolsfält bearbetas i Kuznetskfältet
kring Obs biflod Tom, ooh stora fyndigheter
finnas även vid Jenisej (Turuchanskområdet)
m. fl. Betydande järnmalmstillgångar äro
bl. a. konstaterade i Telbesområdet, s. ö. om
Kuznetskfältet. Dessutom brytas silver, bly,
zink, grafit, bergsalt m. m. i växlande
kvantiteter. Industrien är föga utvecklad
(kvarnar, läderfabriker, sågverk). Sibiriska
järnvägen (se d. o.) är med sina bibanor S:s
förnämsta trafikled. Järnvägarna
kompletteras av de under sommaren livligt
trafikerade stora floderna samt av ett flertal
flyglinjer. Nya hamnanläggningar i Obs och
Jenisejs mynningar möjliggöra sommartid
sjöfarten på Ishavet i begränsad omfattning.
Vladivostok är huvudhamnen i Fjärran östern.
Den nuv. administrativa indelningen i
Sov-jetryssland ger åt begreppet S. en betydligt
snävare omfattning än den eljest brukliga.
Västsibiriska området (ry.
Zapadno-sibirskij kraj; huvudstad Novosibirsk)
motsvarar landet kring mellersta och övre Ob med
1,304,778 kvkm och 8,767,200 inv. (1931);
häri ingå även Ojratiska och Chakasiska
autonoma områdena, östsibiriska
området (ry. V ostot jno-sibirskij kraj-, huvudstad
Irkutsk) omfattar landet kring Jenisej och
Bajkalsjön med 3,568,458 kvkm och 3,143,400
inv., inberäknat Burjät-mongoliska ASSR. S.F.
Historia. Om S:s förhistoria se
Asiatiska fornlämningar, om dess
upptäckts-historia Asien, sp. 280—281. Omkr. 1400
grundades ett tatarrike kring Tobol, vilket
omkr. 1500 fick en ny huvudstad, Sibir,
vid Irtysj. I flera årh. hade Novgorod
intressesfärer i S.; efter Novgorods fall 1478
avstannade de ryska förbindelserna med S., men i
slutet av 1500-talet började Moskvas
expansion över Ural. Kosacken Jermak
Timofeje-vitj (se d. o.) lade på 1580-talet det
vidsträckta tatarriket Sibir under tsarens välde.
Ryska kolonister och äventyrare ryckte sedan
raskt mot ö. och nådde på 1640-talet Stilla
havet. Kolonisationen stöddes genom
anläggandet av fort och städer; den inhemska
befolkningen gjorde upprepade gånger fåfängt
motstånd mot inkräktarna. Invandrarna
lockades av den rika tillgången på pälsdjur (en
stor del av Moskvas statsintäkter utgjordes
av pälsverk) och den relativa friheten i S.,
där blott bergverkens arbetare höllos i hård
livegenskap. Redan 1593 började
deportationer till S., och dit fördes senare massor av
fångar, efter slaget vid Poltava även svenska
krigsfångar. Under 1700- och 1800-talet
till-kommo även politiska fångar, särskilt
polacker (från 1768, talrikt efter 1830 och 1863 års
resningar), dekabrister, terrorister och
socialister. Genom fördrag med Kina 1859 erhöll
Ryssland vänstra Amurstranden. Sibiriska
järnvägen (se d. o.) bidrog kraftigt till S:s
ekonomiska uppblomstring.
Efter bolsjevikrevolutionen 1917 var S.
några år skådeplats för strider mellan
bolsje-viker, tjeckoslovakiska legionärer och
mot-regeringar under ledning av amiral Koltjak
(se d. o.) m. Jl. 1920 bildades av de östligaste
782
områdena Fjärran österns republik, som 1921
delvis kom under japanskt inflytande. Sedan
japanerna efter påstötningar från U. S. A. 1922
dragit sig tillbaka, upphävdes republiken, och
hela S. ingick i Ryska rådsrepublikernas
förbund. A. A-t.
Litt.: G. Kennan, »S.» (sv. övers., 3 bd, 1890
—92); F. A. Golder, »Russian expansion on the
Pacific 1641—1850» (1914); F. Nansen,
»Gjen-nem S.» (s. å.); A. Schultz, »S. Eine
Landes-kunde» (1923); G. Cleinow, »Neu-Sibirien»
(1928); »Sibirskaja sovetskaja entsiklopedija»
(1929 ff.).
Sibirienne [-iä’n], tjockt, doffelartat ylletyg.
Sibiriska inskrifter. På 1720-talet upptäckte
den tyske naturforskaren D. G. Messerschmidt
flera steninskriptioner med runliknande
skrivtecken, vilka avtecknades av hans följeslagare
den 15-årige svensken Carl Schulman. Den
svenske karolinen Stralenberg, som var
krigsfånge i Ryssland, återgav Schulmans
teckningar’ i arbetet »Das nord- und ostliche Theil
von Europa und Asia» (1730). Ehuru mer än
30 dylika inskrifter under 1700- och
1800-talet blevo kända, trotsade skrivtecknen (ofta
kallade »kökturkiska runor») alla
tolkningsförsök, tills prof. V. Thomsen i Köpenhamn
1893 lyckades finna gåtans lösning
(»Inserip-tions de 1’Orkhon déchiffrées», 1896). Det
visade sig då, att man här stod inför ett
forn-turkiskt alfabet, som nu samtidigt avslöjade
ett dött, ditintills okänt fornturkiskt språk,
kökturkiskan. De fornturkiska
inskriptionerna, stundom omgivna av skulpterade
män-nisko- och djurfigurer, krigs- och jaktscener
etc., pläga indelas i två huvudgrupper, Jen ise
j-och Orchoninskriptionerna. Några av dem äro
så noggrant daterade, att resandet av t. ex.
den första av de två stora orchonstenarna kan
bestämmas till 1 aug. 732 e. Kr. G. Rqt.
Sibiriska järnvägen, vanliga benämningen
på den järnväg, som från Uralbergen
genomlöper Asiatiska Ryssland (se karta vid
Ryssland) och förbinder Moskva med Vladivostok.
Dess ursprungliga huvudlinje (7,509 km lång)
utgår från Tjeljabinsk i Uralbergen och leder
över Omsk, Novosibirsk, Krasnojarsk, Irkutsk
och Tjita till Manchuli, passerar härifrån
genom Manchuriet (den s. k. östkinesiska
järnvägen) förbi Charbin, återkommer vid
Po-granitjnaja på ryskt territorium och
fortsätter till Vladivostok. Arbetet på S.
igångsattes 1891. Redan 1899 var linjen i huvudsak
färdig, dock med undantag bl. a. för den
besvärliga sträckningen vid Bajkalsjöns s. v.
ända, som först 1904 var klar för trafik. I
samband med huvudlinjen anlades bibanorna
Tajga—Tomsk, Karymskaja—Sretensk och
Ni-kolsk-Ussurijskij—Chabarovsk (Ussuribanan).
S. fick redan från början stor betydelse dels
i strategiskt avseende som trupptransportled
under rysk-japanska kriget, dels för Sibiriens
kolonisation och exploatering. För att
undvika kinesiskt territorium byggdes under
världskriget den s. k. Amurjärnvägen (se d. o.)
från Kuenga på Sretensklinjen n. om Amur
till Chabarovsk. En ny förbindelseled är
linjen Omsk—Tiumen, som över Sverdlovsk,
Vjatka och Jaroslavl leder till Moskva.
Sträckan Omsk—Karymskaja (3,620 km) är
numera dubbelspårig. Under senare tid ha
åtskilliga nya bibanor till S. anlagts, främst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
