Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
779
Sibetolja—Sibirien
780
Civett, Viverra civetta.
grupper: 1) egentliga s., Viverrinae, med
krokiga, mer el. mindre indragbara klor samt
fläckig el. strimmig päls, 2) manguster,
Herpestinae, med raka grävklor, vanl. ej
fläckig päls. Största arten av de förra, c i v e
t-t e n, Viverra civetta, i tropiska Afrika, är
större än en räv, grå med svarta fläckar och
svart ryggman. Dess avsöndring av sibet
tillvaratogs förr till medicin och parfym. Hit
höra även g e n e 11 e r (se d. o.), r u 11 m å
r-d a r (se d. o.) m. fl. orientaliska former.
Störst bland mangusterna är lchneumon (se
d. o.). Flera andra släkten finnas i Afrika
och Indien. Mest bekant är den indiska
mungon (se d. o.). På Madagaskar finnas
flera avvikande former av denna fam., bl. a.
Cryptoprocta (se d. o.). Lönnb
Sibetolja, se Sibet.
Sibetråtta, dets. som bisamråtta (se d. o.).
Sibila’nt (av lat. sibiläre, väsa), V ä s 1 j u d,
en särskilt i äldre vetenskapliga arbeten an
vänd term för s- och sje-1 juden (s, z, J, g).
Sibiriakov [-rjakå’f], Aleksandr
Michaj-lovitj, rysk mecenat (f. 1849), gruvägare och
industriidkare i Sibirien. S. lämnade
frikostiga bidrag till utforskandet av Sibirien, bl. a.
till A. E. Nordenskiölds
expeditioner, och
bidrog med en tredjedel
av kostnaderna för
»Vegas» färd. Han
företog 1880 själv en
arktisk forskningsresa
och skrev många
uppsatser om sibiriska
kommunikationsleder
och naturförhållanden.
Genom revolutionen
1917 miste S. sin
förmögenhet och
nödgades gå i landsflykt.
Han erhåller fr. o. m. 1921 svensk
statspension på 3,000 kr. årl.
Sibirien, ry. Sibir, n. delen av Asiatiska
Ryssland, omfattar i vidsträckt mening allt
land mellan Uralbergen i v. och Stilla havet
i ö., Ishavet i n. samt Kirgisstäppen och
riks-gränsen i s.; omkr. 12 mill. kvkm med inemot
20 mill. inv. (1931). F. n. är S. uppdelat på
Västsibiriska området, östsibiriska området,
Jakutiska ASSR och Fjärran österns område,
varjämte större delen av Uralområdet samt
mindre partier av Kazakska ASSR böra
räknas hit (jfr kartan över Asiatiska Ryssland
vid art. Ryssland). Fjärran östern anses
stundom som en särskild region, ej
tillhörande S.
V. delarna, omkring Ob och Irtysj med
deras bifloder, utgöra det jämna Sibiriska (el.
Västsibiriska) låglandet. Närmast den
sönderskurna Ishavskusten (Ob-, Taz- och
Jeni-sejvikarna) utbreder sig den öde tundran;
längre mot s. avlöses denna av ödslig, till stor
del försumpad barrskog, den s. k. tajgan
(lärk, sibirisk gran m. m., även lövträd, ss.
björk och asp). Låglandets s. del är en
fortsättning av Europeiska Rysslands
svartjords-område och till största delen stäpp, avbruten
av talrika småsjöar och spridda skogsdungar.
I s. bilda Altai (se d. o.) och Sajanska bergen,
båda det centralasiatiska höglandets n.
randberg, den naturliga gränsen. Mellersta S. är
mera kuperat; i området mellan Jenisej och
Lena, uppfyllt av lägre platåer och kedjor
(Viljujbergen m. fl.), överväga tundra och
barrskog, medan stäppregionen smalnar och
mot ö. slutligen upphör. Trakten mellan
Baj-kalsjön och Amur (Transbajkalien)
genomdrages av Jablonojbergen med parallellkedjor. De
fortsättas mot n. ö. av den långa
bergskedje-båge, Stanovoj-, Kolyma- och Anadyrbergen,
som bildar vattendelaren mellan Ishavet och
Stilla havet. Ishavssluttningen uppdelas
genom Verchojanska bergen, Tjerskijbergen m.
fl. i större, slutna låglandsbäcken kring Jana,
Indigirka, Kolyma m. fl. floder. Inom dessa
trakter är S:s kontinentalklimat mest
utpräglat (Ojmekon och Verchojansk uppvisa jordens
lägsta vintertemperatur). Stillahavskusten och
Amurlandet bilda Fjärran östern, dit även den
vulkaniska halvön Kamtsjatka (se d. o.) och
n. delen av ön Sachalin (se d. o.) räknas.
Typiska för Fjärran österns kusttrakter äro de
långvariga, råkalla dimmorna; de n. delarna
äro lika ogästvänliga som norra S. i övrigt,
söderut däremot framkallar sydvästmonsunen
en frodigare vegetation (med stora lövskogar)
och ett drägligare klimat. Odlingen är
koncentrerad till Amur- och Ussuridalarna i f. d.
Amurprovinsen och Kustprovinsen. — Om
geologi, klimat, växt- och djurvärld jfr f. ö.
Asien och Ryssland.
Största delen av S:s befolkning (jfr
folkkartan vid art. Asien, sp. 271—272)
utgö-res numera av ryssar (storryssar, ukrainare,
vitryssar), som tagit landets bästa delar i
besittning och undanträngt de ursprungliga
jägar- och fiskarfolken. Den ryska
bosättningen bildar ett sammanhängande bälte från
Uralbergen till Stilla havet längs Sibiriska
järnvägen med utlöpare utefter de stora
floderna, i bergverksdistrikten o. s. v. Tätast
bebyggt är Västsibiriens jordbruksdistrikt;
alla större städer (Omsk, Novosibirsk, Tomsk,
Krasnojarsk, Irkutsk, Vladivostok m. fl.)
ligga vid eller nära Sibiriska järnvägen. Bland
infödda folk märkas samojeder och ostjaker i
v., jakuter, tunguser och iamuter i ö.;
kulturellt täml. högtstående äro burjäterna i
Transbajkalien. Jordbruk och boskapsskötsel äro
numera S:s huvudnäringar. Odlingens centrum
är västra S:s svartjordsstäpper; vete, havre
och råg samt betydande kvantiteter smör
exporteras till moderlandet. Fisket är av vikt
vid Kamtsjatka, Sachalin och Amurmynningen
samt i Ob m. fl. floder. Jakten på pälsdjur
(mest i östsibirien) är numera av
underordnad betydelse. De värdefullaste skogarna på
Sichota Alin i den forna Kustprovinsen ha. i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
