Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Signatär - Signera - Signeri - Signesberg - Signet - Signe Tillisch - Signetur - Signeul, Elof - Signhildsberg el. Signesberg - Signifikativ - Signilskär (Signildskär) - Signore - Signorelli, Luca - Signoria - Signum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
827
Signatär—Signum
828
Signatär [sin-] (fr- signataire),
undertecknare av ett fördrag o. dyl. —
Signatär-makter, benämning på de stater, som
undertecknat ett internationellt fördrag.
Signera [sin-], underteckna; märka med
(sitt) namn.
Signerl [sin-] (av verbet signa, av lat.
signum, tecken, eg. »göra korstecken»,
sedan: medelst tecken besvärja), ett slags
besvärjelse (se d. o.) med användning av vissa
kraftord, formler och vidskepliga bruk dels
till framkallande av övernaturliga
verkningar, dels till förtagande av kraften av
sådana, utgångna från fiender eller
illasinnade makter. Tron på möjligheten av
sådana verkningars framkallande går tillbaka
till den gråaste forntiden och är ännu ej på
långt när utdöd hos de civiliserade folken.
Den hänger nära tillsammans med det slags
vidskepelse, som sätter sitt hopp till
amuletter o. dyl. I forntiden vunno särskilt
kal-déerna och babylonierna rykte för sina s.
Hos judarna utbildades konsten ytterligare
genom deras s. k. kabbala (se d. o.), och dess
ursprung leddes tillbaka ända till konung
Salomo, vars »insegel» (seSalomos ring)
tillskrevs utomordentlig trolldomskraft. Även
grekerna och ännu mer romarna (särskilt
under den senare kejsartiden) omfattade detta
slags mystik. Genom sammansmältning av
den senklassiska idévärlden och forngermansk
folktro skapades småningom medeltidens
uppfattning av den osinnliga världen och sättet
att behärska den. Jfr Svartkonstbok.
— Från s. i vanlig mening bör man skilja
e x o r c i s m (se d. o.). R. G.*
Signesberg, se Signhildsberg.
Signèt [sirp] (mlat. signètum), sigill; stamp,
varmed man påsätter ett sigill; stundom även
sigillavtrycket. Jfr P i t s c h a f t.
Signe TiTlisch, äppelsort, se Äpple.
Signètur, lat., se D e t u r och Recept.
Signeul [sinjo’l], Elof, diplomat (1771—
1835). Blev 1789 fil. kand, i Uppsala,
anställdes vid legationen i London 1790, i Paris
1791 och verkade för avslutande av 1795 års
förbund. S. blev generalkonsul för Frankrike
i jan. 1796 (1801 »generalhandelsagent») och
kvarstannade där, även då 1804 de rent
diplomatiska förbindelserna mellan Sverige och
Frankrike avbrötos. Misstänkt för kunskaperi,
blev han dock 1806 förvisad av franska
regeringen och blev svensk konsul i Helvetiska
republiken. Efter freden 1810 återvände han
som generalkonsul till Paris och medverkade
vid Bernadottes val till kronprins. Till följd
av slitningar med envoyén G. Lagerbielke
nödgades S. i början av 1811 begära sitt
entledigande. 1812 och 1813 användes han av
franska utrikesledningen för att söka draga
Sverige på Napoleons sida i striden mot
Ryssland. Efter svenska arméns övergång till
Tyskland förmedlade S. affärstransaktioner
för dess räkning och tillhörde den krets av
kronprinsens förtrogna, som ivrade för att
denne efter Napoleon skulle erhålla ledningen
i Frankrike. I dec. 1813 blev han chargé
d’affaires i München och i jan. 1814
diplomatisk agent i Schweiz men blev okt. 1815 åter
chargé d’affaires i Paris. Rappellerad 1817,
blev han 1818 ministerresident i Hamburg och
1825 envoyé för de fria riksstäderna och
Meck
lenburg. S. efterlämnade vitsordet att ha varit
en av Sveriges skickligaste diplomater.
S. C. (F. W. M.)
Signhildsberg el. Signesberg, gods i
Håtuna socken, Uppsala län, vid farleden förbi
Sigtuna, 4 km v. om staden; med underlydande
545 har, därav 185 har åker; tax.-värde 261,400
kr. (1930). Hette på 1170-talet Forn-Sigtuna
(se Sigtuna, sp. 831), blev i slutet av
1600-talet säteri för släkten Rålamb, bytte sedan
ofta ägare och kom 1870 till ätten von Essen.
Signifikativ, betydelsefull; karakteristisk.
Signilskär (S i g n i 1 d s k ä r), ögrupp i
Eckerö socken, Åland, omkr. 8 km v. om
Åland, med Hellmans (Heligmans) fyr och
ruiner av ett gammalt kapell. Sedan
urminnes tider har S. utgjort genom- och
överfartsort för resande och post från Finland till
Sverige och tvärtom. — Litt.: L. W. Fagerlund,
»S.» (1923) och »Anteckningar rör. samfärdseln
emellan Sverige och Finland öfver Ålands haf
och de åländska öarna» (1925). O. Brn.
Signore [sinjå’re], it., herre. — Si gnor a
[sinjå’ra], fru. — Signorina [sinjåri’na],
fröken.
Signorelli [sinjårä’li], L u c a, italiensk
målare (omkr. 1450—1523). Föddes i Cortona
och blev en arvtagare av Piero della
Fran-cesca, från vilken S. skiljer sig genom sitt
långt större intresse
för tolkningen av det
själsliga. En
monumental form i förening
med ett betonat
andligt, ej sällan lyriskt
innehåll är
utmärkande för S:s fresker och
altartavlor. En lyrisk
stämning framträder
särskilt i en serie
madonnabilder (bl. a. en
i Stockholms
högskolas saml.) samt i den
framställning av Pan,
omgiven av allegoriska figurer, som tillhör
Kaiser-Friedrich-Museum i Berlin. Av hans
freskocykler i Loreto (omkr. 1479), Monte
Oli-veto maggiore (1497) och Orvieto (1499—1502)
äro de sistnämnda de märkligaste. Taket är
målat i anslutning till en påbörjad dekoration
av Fra Angelico och Benozzo Gozzoli.
Väggarnas framställningar av de yttersta tingen äro
dock huvudsaken. Här har konstnären
utvecklat ett enastående register av mänskliga
uttrycksgestalter, där de mest skiftande
känslor äro företrädda, från jubel och salighet till
uppror, smärta och förtvivlan. På vänstra
väggen framställes Antikrists uppträdande, en
skildring, utmärkt av sina våldsamma
rörelsemotiv. De talrikaste uttrycksfigurerna
förekomma på högra väggens ytterstadomsbild
med en delvis till ytterlighet gående tolkning
av de negativa känslorna i människolivet.
Trots kompositionella svagheter låta dessa
fresker sin mästare framträda som en av
den uttrycksfulla, rörliga aktfigurens främsta
målare. — Monogr. av L. Dussler (1927). H. C-l.
Signoria [sinjåri’a], it., regeringskollegium i
vissa medeltida italienska stadsrepubliker.
SFgnum (plur. si’g na), lat., tecken;
fälttecken (se d. o.); beteckning på handskrift (i
arkiv o. dyl.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
