Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Självtäkt - Sjö - Sjö, Sjöö (gods) - Sjöanemoner, Havsanemoner, Havs- el. Sjörosor, Aktinier - Sjöarbetstidslag - Sjöared - Sjöartiklar - Sjöartilleri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
973
Sjö—Sjöartilleri
974
punkt 6, gods, som man förlorat genom brott
eller på annat sätt, tagas åter frän »lösker
man» (lös person, lösdrivare), från den, som
är misstänkt för att vilja rymma, samt från
tjuv, som träffas å färsk gärning. Likaså har
man i vissa fall rätt att själv sätta sig i
besittning av saker till säkerhet för ett anspråk
(självpantning, se P a n t n i n g). 1 regel är
dock s. förbjuden och straffbar (böter eller
fängelse i högst sex månader). N. S-g.*
Sjö. 1. (Geogr.) Vanl. insjö (se Insjöar).
Stundom betecknar dock s. även randhav,
bihav el. utvidgning i havssund, t. ex. Nordsjön,
Östersjön, Irländska sjön och Marmarasjön.
På kuster, som varit utsatta för landhöjning,
särskilt fjordområden, är det ej ovanligt, att
delar av de forna havsvikarna och fjordarna
avsnörts till insjöbäcken.
2. Sjögång el. vågor, t. ex. hög, svår, smul
(ringa), krabb (korta vågor) s.
Sjö slott.
Sjö, S j ö ö, gods i Holms socken, Uppsala
län, vid Mälarfjärden Gorran, s. v. om
Uppsala; 818 har, därav 542 har åker; tax.-värde
413,600 kr. (1930). Var säteri redan under
medeltiden, såldes 1541 av Jakob Västgöte
till Gustav I men bortbyttes av Erik XIV
1562 till Gustaf Johansson (Tre rosor) och
ärvdes omkr. 1615 från hans änka, Cecilia
Stenbock, som fått S. i bakarv från sin
sonson, av brorsonen S. Stenbock. Det nuv.
slottet, som uppfördes av J. G. Stenbock efter
ritning av N. Tessin d. ä. och trol. under
ledning av Jean De la Vallée, blev färdigt 1672.
S. ärvdes 1705 av Agneta Wrede och vid
hennes död av ätten De la Gardie, varifrån det
1813 genom köp övergick till ätten Banér,
varvid fideikommissrätten överflyttades från
Djursholm till S.
Sjöanemoner, Havsanemoner, H a v
s-el. Sjörosor, A k t i n i e r, Actiniäria,
un-derordn. bland koralldjur (se d. o.) utan skelett
och ej kolonibildande. Djuren sitta i regel
orörliga på stenar, alger o. dyl., men flertalet
kan förflytta sig krypande med den muskulösa
fotskivan. De förekomma i alla hav, vanl. på
täml. grunt vatten men leva även på stora
djup. Vissa arter (släktet Bolocera) äro
bekanta för den lätthet, varmed de vid retning
avsnöra tentakler (autotomi), andra för långt
driven symbios (se d. o.) med vissa kräftdjur.
En av de vanligaste s. vid Europas kuster är
purpurrosen, Actinia equina. T. P.
Sjöarbetstidslag, lag om arbetstiden på
svenska fartyg 13 juli 1926, vilken enl. lag
13 juni 1930 äger giltighet t. o. m. 31 dec.
1933. Den första s. (provisorisk) tillkom 1919.
— Litt.: G. Böös, »Kommentar till
sjöarbetstidslagen» (1928; tillägg 1930). G. B-s.
Sjöared, se Knäred.
Sjöartiklar, förr krigslagar (se d. o.) för
krigsmakten till sjöss. De första s.
kungjordes till efterlevnad av Gustav Vasa. Däreiter
följde sjöartiklar och skeppsrätt 1570, 1644
och 1685. S. upptogos 1795 i de för hela
försvaret gällande krigsartiklarna. (ö-g.)
Sjöartilleri, artilleri (se d. o.) på
örlogsfar-tyg. S. kom i bruk i högre grad först under
1500-talet. Det utgjordes till en början av
mindre kanoner, i Sverige kallade »föglare»
(se Kanon, sp. 260), av olika slag och antal
även på samma fartyg. En mångfald olika
benämningar brukades vid s., kartuaner
(hela, 3/4, x/2 och */«), slango r,
skrotstycken, faikoner, falkonetter,
n i c k h a k a r m. fl. En mer systematisk
till v. ägde rum, sedan mekanikern G.
Hartman i Nürnberg 1540 konstruerat
artillerimåttstocken, enl. vilken s.
klassificerades efter kulvikten. 1685 konstruerades
sv. artillerimåttstocken med sv. kvarteret (se
d. o.) till enhet. Denna gällde till 1831.
Antalet kanonslag minskades småningom; 1697
utgjordes svenska s. av slätborrade 36-, 24-, 18-,
12-, 8-, 6-, 4- och 3-pundiga artilleripjäser
(benämningen hänförde sig till vikten av en till
loppet passande järnkula; vikten svarade
alltså alltid mot en viss kaliber). Antalet kanoner
på segellinjeskeppen uppgick till 60—100,
uppställda bredsides i täckta batterier och på
däck. I slutet av 1700-talet infördes jämväl
s. k. karronader, korta kanoner för strid
på nära håll, samt på en del skärgårdsfartyg
mö r sa re (jfr B o m b s k e p p). Införandet
av bombkanonen (se d. o.) ledde till
fartygssidornas beklädnad med järnplåt och därefter
till konstruktion av pansrade fartyg. En
alltjämt pågående tävlan mellan s. och
fartygs-skyddet, i främsta rummet pansarskyddet,
har lett till en kraftig utveckling av s:s
storlek och kraft. På 1860-talet fastställdes i
franska och därefter i ett flertal andra
mariner vissa typer av räfflade kanoner. I slutet
av 1870-talet upptog svenska s. följ, räfflade
kanontyper: 24 och 17 cm kanoner av 1869
års samt 27 och 24 cm kanoner av 1876 års
modell. Torpedfartygens framkomst i slutet
av 1870-talet förorsakade en ökning av s.
Sjöanemoner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
