Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjöelefanter - Sjöfallet, Stora och Lilla - Sjöfart el. Skeppsfart - Sjöfartsavgift el. Skeppsumgäld - Sjöfartsbok - Sjöfartsmuseer - Sjöfartsstyrelsen i Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
983
Sjöfallet—Sjöfartsstyrelsen
984
Sjöelefant,
blåssälar av säldjurens ordn. hörande släkte,
omfattande två arter, båda från Stilla havet.
Sjöelefanten liknar en säl men kan bli nära
7 m lång och väga över 3 ton. Nosen är hos
hanarna förlängd till en rörlig snabel. S.
uppsöka vid fortplantningstiden i väldiga
skaror bestämda yngelplatser. S. jagades förr
ivrigt för späckets och hudens skull. På
grund av hänsynslös förföljelse äro de nu
sällsynta. T. P.
Sjöfallet, Stora och Lilla, se Stora
Sjöfallet och S u o r v a.
Sjöfart el. Skeppsfart, samfärdsel till
sjöss. S. har idkats av jordens flesta folk, så
långt man känner deras historia.
Med Romerska rikets fall 476 e. Kr.
förlorade Medelhavet sin betydelse för s., som i
hög grad förlamades genom sjöröverier, men
under arabiska kalifatets och kinesiska rikets
blomstring bedrevs över Indiska havet en
livlig s., som småningom utsträcktes till
Sunda-öarna och Kina. Under 1200-talet bragte
främst Venezia och Genua, senare Portugal
och Spanien s. till blomstring. I början av
1400-talet togo portugiserna till sin
huvuduppgift att erövra den indiska sjöhandeln och
funno 1487 en ny sjöväg till Indien. Härmed
och med den nära nog samtidiga upptäckten
genom spanjorerna av Amerikas fastland tog
s. ett stort steg framåt. Den transoceana s.
övergick senare till Holland, som jämväl i
Nordsjön och Östersjön uppträdde som en
farlig medtävlare till hanseförbundet (se Han sa).
Frankrike och England hade emellertid
under senare hälften av 1600-talet kraftigt
utvecklat sin s. under strävan att göra sig
oberoende av den holländska, och England
fick småningom sin ledande ställning inom s.
De nordiska länderna ha länge om också
endast tidtals inom s. hävdat en hög ställning.
Fredlig s. torde ha idkats redan under
järnåldern. Under medeltiden synes s. i Norden
med egna skepp ha legat nere, vilket främst
torde vara att tillskriva hansan. Dess makt
bröts i Sverige av Gustav I, och under dennes
tid seglade svenska fartyg ej blott till
länderna vid Nordsjön utan även till Frankrike,
Spanien och Portugal. Under Gustav II Adolf
och drottning Kristina gjordes stora
ansträngningar att upphjälpa s., delvis med god
framgång, men ännu under Karl XI :s
förmyndarregering låg största delen av s. i utländska
händer. Karl XII:s krig blevo ödeläggande
för Sveriges s., men under frihetstiden och
särskilt efter utfärdandet 1724 av
produktplakatet (se d. o.) främjades den betydligt.
Utvecklingen av s. i Sverige har liksom i
övriga länder påskyndats genom ångfartygens
tillkomst. Utmärkande för denna utveckling
i Sverige har varit tillkomsten fr. o. m. 1904
av de reguljära transoceana last- och
passage-rarlinjerna på andra världsdelar.
Då s. idkas för att fylla ett lands behov av
samfärdsel och varutransport inom landet
självt, kallas den in landssjöfart
(inrikes s.). Avser den fraktfart med el. mellan
främmande länder (utrikes s.), uppdelas fden i
storsjöfart, i fråga om avlägsna länder,
och närsjöfart, som bedrives mellan mera
närliggande sådana. Med hänsyn till
regelbundenheten åter indelas s. i linjefart,
som upprätthålles på bestämda tider mellan
bestämda hamnar, och trampfart, som
tillfälligtvis bedrives mellan olika orter. Andra
slag av s., likaledes benämnda efter det
trafikerade farvattnet, äro kust- och s k ä
r-gårdsfart, insjöfart samt
kanal-och flodfart.
Omfattningen av ett lands el. en hamns s.
bestämmes av antalet och tontalet av de
fartyg, som under viss tid ankommit och avgått.
Ang. denna omfattning av s. i olika länder
och hamnar se art. om dessa. Jfr Rederi,
Segelfartyg, Skeppsbyggeri och
Ängfartyg. — Litt.: »Sveriges sjöfart»,
utg. av N. G. Nilsson och G. Åsbrink (1919
—21); E. Hornborg, »Segelsjöfartens historia»
(1923). Ax. L.
Sjöfartsavgift el. S k e p p s u m g ä 1 d,
allmän avgift, som för fartyg erlägges till stat,
kommun el. enskild vid fartygets nyttjande
till sjöfart. Jfr Danvikspenningar,
Fyr- och båkavgift,
Grundpenningar 2, Hamnavgift, L a s t p
en-n i n ga r och Tonavgift. Ax. L.
Sjöfartsbok. Varje på sjömanshus (se d. o.)
inskriven person erhåller efter inskrivningen
en för honom utfärdad s., vilken skall tjäna
honom som legitimationshandling. I s. föras
anteckningar om vederbörandes tjänstgöring
och uppförande på fartyg samt om den till
sjömanshuset erlagda hyresavgiften. ö-g.
Sjöfartsmuseer ha till uppgift att medelst
fartygsmodeller, målningar m. m.
åskådliggöra sjöfartens utveckling. Sveriges äldsta
samlingar av detta slag på örlogsvarvet i
Karlskrona och i Marinmuseet i Stockholm
avse endast örlogsflottan (de äldsta
modellerna tillkomna omkr. 1650). S. i egentlig
bemärkelse, avseende handelsflottan,
grundlädes 1913—14 av Föreningen Sveriges
sjöfarts-museum i Stockholm (se Sjöhistoriska
museet) samt av Föreningen Göteborgs
sjö-fartsmuseum. Mindre dylika samlingar ha
inrättats i samband med ortsmuseerna i Malmö,
Hälsingborg, Gävle, Sundsvall, Härnösand,
Västervik och Visby. N. Sbg.
Sjöfartsstyrelsen i Finland har
överinseendet över och förvaltningen av lots- och
fyrinrättningen, sjökarteverket,
sjöfartsläro-verken och statens hamnar, övervakar
sjöfarten, skeppsbyggeriet och skeppsmätningen,
kontrollerar fartygs sjöduglighet etc. S.
består av generaldir. och två sjöfartsråd. O. Brn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
