Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1025
Skadeståndsfrågan
1026
ståndskommissionen beviljade 13 jan. 1922
anståndet mot att Tyskland bl. a. från 18 jan.
åtog sig provisoriska inbetalningar av 31 mill.
guldmark var tionde dag. Lloyd Georges
försök att sätta s. i samband med omfattande
åtgärder för hela Europas »återuppbyggande»
strandade på att ministären Briand 12 jan.
störtades och ersattes med en hårdhäntare
ministär Poincaré. Emellertid medgav
skade-ståndskommissionen 21 mars ett nytt
betal-ningsprovisorium för 1922 och efter det nya
svåra markfallet i samband med mordet på
Rathenau ytterligare anstånd. Under tiden
sökte Poincaré på en konferens i London 8—14
aug. förgäves vinna England för ett system
med tagande av »produktiva panter» i
Tyskland som villkor för nytt anstånd. Försöket
upprepades, sedan Bonar Law i okt. efterträtt
Lloyd George, men även nya konferenser, i
London 9—11 dec. 1922 och i Paris 2—4 jan.
1923, blevo resultatlösa. Mot Poincarés plan
på ett slags självpantning i Ruhrområdet
ställde Bonar Law motprojekt om fyra års
anstånd, totalskuldens nedskrivning till 50
milliarder guldmark och avskrivning av en
stor del av de allierades krigsskulder till
England.
Frankrike sökte likväl i samverkan med
Belgien genomföra Poincaréplanen. 11 jan.
1923 började Ruhrockupationen (se d. o.).
Åtgärden motiverades med att
skadeståndskom-missionen konstaterat, att Tyskland ej
uppfyllt sina förpliktelser. Tyska regeringen
betecknade den som brott mot fredstraktaten
och inställde varuleveranserna till Frankrike
och Belgien samt förbjöd tyska undersåtar
att foga sig efter utländska order (»det
passiva motståndet»). Ruhrockupationen blev
föga inbringande, men i längden förmådde
Tyskland ej vidhålla det passiva
motståndet. Detta avblåstes formligen 28 sept.,
och varuleveranserna återupptogos.
England och Förenta staterna nödgade
emellertid Poincaré att gå med på
tillsättandet genom skadeståndskommissionen av två
internationella expertkommittéer (30 nov.),
den ena under ledning av C. G. Dawes (se
d. o.) med uppgift att framlägga en plan för
stabilisering av Tysklands finanser och
penningväsen, den andra under ledning av R.
M’Kenna (se d. o.) med uppdrag att utreda
omfattningen av Tysklands utländska
kapitalplaceringar och möjligheten att motverka
kapitalflykt.
Skadeståndsfrågan hade härmed inträtt i
ett nytt, mera rent ekonomiskt betonat skede,
och denna nya utveckling främjades genom
tillkomsten av ministärerna MacDonald i
England jan. 1924 och Herriot i Frankrike
juni s. å. De båda expertkommittéerna
av-gåvo 9 april 1924 sina betänkanden, och efter
förhandlingar mellan MacDonald och Herriot
(på Chequers 21—22 juni och i Paris 8—9
juli) sammanträdde 16 juli en konferens i
London för att behandla första
expertkommissionens förslag, den s. k. Dawesplanen.
Först åstadkoms enighet mellan de allierade,
varefter tyska ombud inbjödos. Även med
dem kom man till enighet, och resultatet
sammanfattades i Londonprotokollet av 30 aug.
Enl. den däri intagna Dawesplanen
skulle tyska valutan stabiliseras genom tyska
riksbankens omorganisation till en sedelbank
med sedelutgivningsmonopol, vars styrelse
skulle biträdas av ett råd av 7 tyskar och 7
utlänningar med uppgift att bevaka de
ford-ringsägande nationernas intressen. Ett
utländskt lån på 800 mill. Rmk (»Daweslånet»)
skulle upptagas, dels såsom grundfond för den
nya banken, dels för att de första åren
finansiera tyska varuleveranser m. m.
Skade-ståndsbetalningarna skulle försiggå efter en
plan med stigande annuiteter från 1 milliard
till 2,5 milliarder guldmark »normalåret»
1928—29, och från 1930 tänktes en ökning
som möjlig, beroende på en »välståndsindex»,
beräknad efter järnvägstrafik, befolkningens
storlek, utrikeshandel, tobaks- och
kolförbrukning. Någon fixering av skuldens totalsumma
eller tidsbegränsning av annuiteterna gjordes
ej. Det hela skulle övervakas av en
generalagent för skadeståndsbetalningarna, som var
skadeståndskommissionens representant och
på vars konto i banken inbetalningarna skulle
göras. Vissa nya bestämmelser vidtogos i
fråga om skadeståndskommissionen (se d. o.).
Ruhrområdet skulle utrymmas inom ett år,
och vidsträckt amnesti för politiska brott
under ockupationen utfärdades.
Emellertid bragtes Dawesplanen endast
skenbart att fungera, i det att Tyskland för
betalningarnas fullgörande upptog nya stora
utländska lån, vilket innebar ett uppskov
med den verkliga likvideringen. En fixering
av den slutliga skuldsumman krävdes också
på goda grunder av Tyskland, som numera
blivit medlem av Nationernas förbund. Själva
»standardåret» 1928 enades man, 16 sept., om
en ny, strängt affärsmässig omprövning av
skadeståndsfrågan. 11 febr. 1929
sammanträdde i Paris en expertkommitté under
ledning av Owen D. Young (se d. o.). Den s. k.
Youngplanen antogs i princip på en konferens
i Haag aug. 1929 och definitivt på en ny
konferens på samma plats jan. 1930. Enl. denna
skulle skadeståndet, som motsvarade ett
nuvärde av omkr. 36,5 milliarder guldmark,
erläggas i 59 annuiteter 1 sept. 1929—31 mars
1988. En del av betalningarna gjordes
ovillkorlig, men resten, motsv. annuiteten på de
interallierade skulderna, skulle kunna
uppskjutas högst 2 år för att underlätta åtm.
partiell fondering. Ett stort lån
(»Young-lånet») placerades i olika länder.
Skadeståndskommissionen upplöstes, och för
överförandet av betalningarna inrättades en särskild
regleringsbank (Banque des règlements
in-ternationaux), »Internationella
skadestånds-banken» i Basel. Återstoden av det besatta
tyska området utrymdes 30 juni 1930.
Youngplanen fick till följd av den allmänna
ekonomiska krisen ännu kortare livslängd än
Dawesplanen. Den tyska regeringen Brüning
hävdade, att Tyskland ej längre kunde bära
skadeståndsbördan. Samtidigt med en
hänvändelse i saken av Hindenburg till Hoover
föreslog den sistnämnde i ett budskap 20
juni 1931, att alla skadestånds- och
krigs-skuldsbetalningar skulle inställas under ett
år, vilket 6 juli godkändes av parterna. Vid
sitt besök hos Hoover i okt. s. å. intog franske
konseljpresidenten Laval en mot revision av
XVII. 33
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
