Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skagerakslaget - Skagern - Skagersbrunn - Skagersholm - Skagershult - Skagway - Skala - Skálaglamm, Einarr Helgason - Skálaholt - Skalar - Skalbaggar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skagern—Skalbaggar
1031
(1916), och A. Giron, »Sjöslaget utanför
Ska-gerak den 31 maj och 1 juni 1916» (1917);
R. Bacon, »The Jutland scandal» (1925); G.
v. Schoultz, »Mit der Grand Fleet im
Welt-krieg» (1925). — Jfr Världskriget. ö-g.
Skagern, gränssjö mellan Värmland, Närke
och Västergötland, genomfluten av
Letälven-Gullspångsälven och begränsad av
förkastningar utom i n.; 131 kvkm, 68 m ö. h., 72
m djup. Rätt till reglering av sjön har mot
strandägarnas protester medgivits Kraft-a.-b.
Gullspång-Munkfors genom K. m:ts dom 1916
och för ny reglering 1929 (regleringshöjd 2,5 m).
Skagersbrunn, bad- och sommarkurort med
radioaktiva källor i Rudskoga socken,
Värmlands län, vid Letälvens mynning i sjön
Skagern, s. v. om Svartå station.
Skagersholm, egendom i Finnerödja socken,
Skaraborgs län, i naturskönt läge vid
Skagern ; 900 har, därav 225 har åker; tax.-värde
240,000 kr. (1932). Anlädes vid mitten av
1600-talet som stångjärnsbruk, nedlagt på
1870-talet. Sedan större delen av skogarna
1893 försålts till staten, kom S. 1899 under
Laxå (se vidare d. o.).
Skagershult, socken i Örebro län, Edsbergs
härad, s. om Kilsbergen, kring den av Närkes
Svartå genomflutna sjön Toften, vari Laxån
utfaller; 146,30 kvkm, 1,389 inv. (1932).
Skogs-och mossmarker. 812 har åker, 7,550 har
skogsmark. I S. ligga Hasselfors fabriker,
Bålby egendom och Porla brunn (se dessa ord).
Pastorat i Strängnäs stift, Edsbergs kontrakt.
Skagway [skä’grøei], hamnstad i territoriet
Alaska, U. S. A., vid inre delen av
Lynnkana-len; 494 inv. (1920). Ändpunkt för järnvägen
över White pass till White Horse i Kanada,
där ångfartygstrafiken på Yukon börjar.
Skala (it. sca’la, stege), måttstock, en
indelning, som tjänar till att mäta olika
grader av storhet, intensitet o. s. v.
Mus. De musikaliska tonerna bilda
tillsammans den s. k. ton sk a lan, en stegvis ordnad
följd av toner, antingen diatoniskt,
såsom c d e f g a h (dur) och a h c d e f giss
(moll), el. k r o m a t i s k t, såsom c ciss d diss
o. s. v. (uppåt) och c h b a o. s. v. (nedåt). Den
moderna durskalan är h. o. h. grundad på
harmoniska relationer, i det att den består
uteslutande av tonerna i tonikans samt
överdominantens och underdominantens treklanger.
Fordom, då de naturliga harmoniska
förhållandena ännu ej voro funna, var s. mera
godtycklig och vacklande. Kyrkotonarterna
saknade sålunda känsla för tonalitet el.
förhållande mellan tonika och dominanter, i det att
de förläde den diatoniska s:s grundton ej
endast på c (jonisk tonart) utan även på d
(dorisk), e (frygisk), f (lydisk), g (mixolydisk) el.
a (eolisk). I folkmusiken förekomma flera
avvikelser i s:s bildande. Så älskar den
ungerskorientaliska mollskalan att höja kvarten en
halv ton. Den nordiska mollskalan däremot
tenderar att under vissa förhållanden sänka
septiman, varigenom den erhåller likhet med
den eoliska kyrkotonen. I de äldsta påvisbara,
bl. a. kinesiska och gaeliska, s., som kallas
pentatoniska, saknas kvart och septima. —
Den enharmoniska s. särskiljer även
mindre intervall än halvtoner, näml, sådana,
som i tempererad stämning klinga unisont
men i verkligheten äro olika, t. ex. ciss-dess
1032
och diss-ess. — Den särskilt av Debussy
använda s. k. heltonskalan uppkommer genom
s:s delning i sex heltoner. (H. G-t.)
Skålaglamm, Einarr Helgason,
isländsk skald under 900-talets senare hälft,
diktade drapan »Vellekla» om Håkon jarl.
Skälaholt, se Skälholt.
Skalär, mat., mek-, fys., se Vektor.
Skalbaggar, Coleo’ptera, insektsordning,
utmärkt av fullständig förvandling, bitande
mundelar samt två par vingar, av vilka de
främsta, täckvingarna, äro hårda,
skålformiga och i vila i allm. täcka de övriga
bröstsegmenten och bakkroppen, varvid den
högra och den vänstra täckvingen utefter
mittlinjen äro tätt sammanfogade som med
en fals. Bakvingarna äro tunna, hinnlika och
i vila hopvikta under täckvingarna. —
Antennerna äro av mycket växlande form och
storlek, ibland ej längre än huvudet, ibland
(hos långhorningar, se d. o.) flera gånger
längre än kroppen, ögonen äro sammansatta
fasettögon, vilka hos en del i grottor levande
former saknas, hos andra, nattliga former
(lysmaskar) äro särskilt väl utbildade och
klotlikt utstående. Punktögon finnas sällsynt
(hos pälsängrar). Mundelarna bestå av oparig
överläpp, ett par kraftiga, tandade överkäkar,
hos rovdjur med långa, spetsiga, hos
växt-ätare med korta, trubbiga tänder, underkäkar
med palper samt en oparig underläpp med
palper. — Första mellankroppssegmentet är
fritt och ledar mot både huvudet och den
övriga delen av mellankroppen och kallas på
grund av sin sköldformiga, förtjockade
översida för halsskölden. Andra
mellankroppssegmentet täckes däremot av
täckvingarna med undantag för s k u t e 11 e n el.
små-skölden, som är synlig mellan dessas bas.
Tredje segmentet är väl utvecklat men
fullständigt sammanväxt med bakkroppen och
täckt av täckvingarna. Täckvingarna äro ofta
skulpterade, försedda med strimmor av
intryckta fördjupningar el. punkterade och
täcka i allm. hela bakkroppen, med undantag
för kortvingarna, där de blott täcka främre
1/3—1/2 av bakkroppen, samt hos oljebaggarna.
Ibland äro de fast hopvuxna, i vilket fall
flygvingarna saknas (jordlöpare och många
ökeninsekter), ibland saknas både täck- och
flygvingar (honan av lysmasken). Benen äro
av mycket växlande byggnad och kunna vara
antingen springfötter (jordlöpare), gångfötter
(långhorningar), hoppfötter (jordloppor),
gräv-fötter (dyngbaggar) el. simfötter (dykare).
Tarslederna äro högst fem på alla benen
(Pen-tamera), ibland fem på de två främre paren,
fyra på det bakre (Heteromera), el. också äro
tarserna skenbart fyrledade, i det att näst
sista leden är starkt förkrympt och dold
mellan de båda flikar, vari föreg. led är kluven,
el. också skenbart treledade, emedan av de
fyra lederna en är starkt förkrympt.
Tarserna äro försedda med två klor. —
Larvernas kroppsform är lika växlande som deras
levnadssätt; man kan dock alltid urskilja ett
tydligt huvud med bitande mundelar, korta
antenner och punktögon.
Mellankroppsseg-menten äro ofta täckta av hårdare kitin än
bakkroppen och bära vanl. var sitt par korta
ben, vilka dock ofta saknas hos former, som
leva i mer el. mindre fast substans, ss. ved och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
