Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1033
Skalbank—Skalle
1034
bark. Man kan urskilja i huvudsak två
grundtyper: de rörliga, fritt kringströvande,
långsträckta och med sex kraftiga ben utrustade
rovdjuren bland jordlöpare och kortvingar,
vilka ha ett par långa analspröt och
därigenom påminna om larvborstsvansar (c a
m-p o d e i f o r m a; jfr Insekter, sp. 630), de
klumpiga, med kraftiga grävfötter försedda,
masklika och krumböjda, i jord el. spillning
grävande larverna, tillhörande ollonborrar och
dyngbaggar, de masklika, krumböjda, fotlösa
vivel- och barkborrlarverna, som alla leva i
mer el. mindre fasta växtdelar, samt de från
ryggen tillplattade, ofta fotlösa
långhornings-larverna med sina väl utvecklade krypvalkar.
Ibland äro olika stadier av mycket avvikande
byggnad, t. ex. hos oljebaggen, där den
ny-kläckta, fritt kringströvande, med 3 klor
försedda s. k. triungulinlarven är campodeiform,
medan de hos bina levande äldre stadierna
äro lika ollonborrlarver. Förpuppningen sker
antingen i jorden el. under bark el. ved i
särskilda hålor, ofta i särskilt förfärdigad
ko-kong (barkborrar och tallvivlar m. fl.) el.
också fritt på blad el. kvistar (bladätare och
nyckelpigor). Pupporna äro oftast fria puppor
med den fullbildade insektens yttre organ
fritt synliga, ibland en mumiepuppa, t. ex. hos
kortvingarna.
S. äro med sina omkr. 180,000 hittills
beskrivna arter den största av alla
insektsordningar. I Sverige finnas omkr. 3,500 arter. —
S. indelades tidigare efter tarsernas ledantal.
De uppdelas numera på följ. sätt.
1. Underordn. Adephaga: antenner
tråd-formiga, sällan pärlbandslika el.
oregelbundna, flygvingar ursprungliga, med talrika
tvärribbor, larver rörliga, carnivora, mer el.
mindre campodeiforma, tarser med två klor:
sandjägare (Gicindelidae), jordlöpare
(Cara-bidae), dykare (Dytiscidae), virvelbaggar
(Gyrinidae).
2. Underordn. Polyphaga: antenner och
tarser av mycket växlande byggnad,
flygvingar med inga el. få tvärribbor, larver med
mycket växlande utseende och vanor, tarser
med klo.
A. Staphylinoidea: fam. kortvingar
(Sta-phylinidae el. Brachelytra): skinnarbaggar
(Silphidae).
B. Palpicornia: fam. vattenbaggar
(Hydro-philidae).
C. Diversicornia: fam. flugbaggar
(Cantha-ridae), myrbaggar (Cleridae), nyckelpigor
(Coccinellidae), knappare (Elateridae),
praktbaggar (Buprestidae), pälsängrar
(Dermesti-dae), tjuvbaggar (Ptinidae).
D. TI et er omera: fam. mjölbaggar
(Tenc-brionidae), oljebaggar (Meloidae).
E. Phytophaga: fam. långhorningar
(Ce-rambycidae), bladätare (Ghrysomelidae).
F. Rhynchophora: fam. vivlar
(Curczdioni-dae), barkborrar (Scolytidae).
G. Lamellicornia, bladhorningar: fam.
ollonborrar, jättebaggar och guldbaggar
(Luca-nidae, Scarabaeidae).
Bland s. finnas många farliga skadegörare
på åkern, i trädgården och skogen samt i
bostadshus och i magasin med upplagrade
födoämnen. — Jfr även vidst. färgplansch.
Litt.: C. G. Thomson, »Skandinaviens
co-leoptera» (10 bd, 1859—68); G. Seidlitz, »Fauna
Baltica» (2:a uppl. 1891); E. Reitter, »Fauna
Germanica. Die Käfer» (5 bd, 1908—16); G.
Adlerz, »Svenska skalbaggar i urval» (1916);
A. Tullgren och E. Wahlgren, »Svenska
insekter» (1920—22). Skadedjur bland s. äro
behandlade i A. Tullgren, »Skadeinsekter i
trädgården och på fältet» (1906) och »Våra
snyltgäster» (1914), samt i I. Trägårdh,
»Sveriges skogsinsekter» (s. å.). I. T-dh.
Skalbank, geol., dets. som sk a 1 gr u
s-b a n k (se d. o.).
Skäldasaga, ohistorisk isländsk saga om tre
av Harald Hårfagers hirdskalder, som ville
förföra en fränka till konungen men av
henne blevo grundligt dragna vid näsan. Till
straff ålade Harald dem en farlig
beskickning till konung Erik Björnsson i Uppsala för
att mäkla fred mellan Sverige och Norge. Då
de med väl förrättat ärende kommo tillbaka,
återvunno de konungens nåd. Utg. i
»Hauks-bök» (utg. 1892—96), s. 445 ff. J. H-n.
Skäldaspillir, Eyvind, se Eyvind
Skäldaspillir.
Skäldhelgarimur, isländska »rimor» från
1400-talets början, diktade på grundval av en
numera förlorad saga om islänningen
Skäld-Helgi, som levde i förra delen av 1000-talet.
Utg. av F. Jönsson i »Rfmnasafn», I (1905—
12). J.H-n.
Skaldjur, sammanfattande benämning på
djur, vilkas skal genom kalkinlagring nått
större grad av hårdhet, ss. musslor, snäckor
och högre kräftdjur. T. P.
Skaldskaparmäl, se Edda, sp. 288.
Skaldynge, da., se Kökkenmödding.
Skalenoèder, miner., se Kalkspat, med
bild 1, och Kristallsystem, bild 24 på pl.
Skalgrusbank, Skalbank, Snäckbank,
avlagringar av skal efter havsformer
ovanför nuv. havsyta. Studiet av s. har varit av
stor betydelse för frågor rörande postglaciala
nivåförändringar. S., som till över 50 %
kunna bestå av kalkskal, begagnas ofta till
kalkgödning och hönsfoder. — Litt.: G. De Geer,
»Late quarternary sea-bottoms in Western
Sweden» (Geol. Fören :s Förhandi. 1910); E.
Antevs, »Postglacial marine shellbeds in
Bohuslän» (Geol. Fören :s Förhandi. 1917). G.D.G.
Skälholt [skäuThålt], äldre Skälaholt,
gård i Årnessysla på Island, biskopssäte
1056—1796. S. var länge, jämte det andra
isländska biskopssätet, Hölar, Islands andliga
medelpunkt. Här fanns en latinskola och 1685
-—99 ett tryckeri. Sedan gårdens
byggnader förstörts genom ett jordskalv, flyttades
skolan 1785 och biskopssätet 1796 till
Reykjavik. Sedan har S. gått tillbaka och är
numera en föga betydande gård. J. H-n.
Skalka, täta lastlucka el. annan
däcksöppning på fartyg för att hindra överbrytande sjö
att nedtränga genom denna; sker vanl. med
presenningar. Ax. L.
Skalka el. S k a 1 k a j a u r e, sjö i Lilla Lule
älvs sjökedja, nedanför Saggat; 46 kvkm, 295
m ö. h., 36 m djup.
Skall, jaktv. 1. Den drivande hundens
(stö-varens) skällande, då den förföljer
villebrådet. — 2. (Skallgång.) Större drevjakt, se
Jakt, sp. 943. G. G.*
Skallagrimsson, E g i 11, se Egill S k a
1-lagrlmsson.
Skalle, anat., se II u v u d s k å 1.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
