Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skandinaviska kreditaktiebolaget - Skandinaviska museiförbundet - Skandinaviska myntkonventionen - Skandinaviska naturforskarmöten - Skandinaviska tandläkarföreningen - Skandinaviska verktygs-a.-b. - Skandinavisk lagstiftning - Skandinavisk selskab - Skandinavism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1039
Skandinaviska museiförbundet—Skandinavism
1040
genom de krediter, som banken lämnat den
s. k. Kreugerkoncernen. Då bankens
likviditet därigenom bragtes i fara, utlovades
på begäran Riksbankens stöd. 1932 års
riksdag beviljade S. ett förlagslån på 100 mill.
kr., förfallande 15 juni 1940, och
Riksgälds-kontoret övertog av banken beviljade krediter
på 114,7 mill. kr., att amorteras med 10 %
årl. fr. o. m. 1934. Dessutom insattes på
deposition i S. av en del svenska banker 40 mill.
kr., därav hälften bunden på ett år och hälften
på två år. — Som villkor för den beviljade
statshjälpen ställdes, att föreslagen utdelning
för 1931 skulle inhiberas samt att utdelningen
skulle begränsas till 8 %, tills lånet till
Riks-gäldskontoret blivit till fullo gäldat. O. Å.
Skandinaviska museiförbundet, bildat i
Köpenhamn 1915, en sammanslutning av fackligt
utbildade tjänstemän vid konst-,
konstindustri- och kulturhistoriska museer i Sverige,
Danmark, Norge och (sedan 1925) Finland.
Det avser att främja den fackmässiga
museiverksamheten i Norden. Initiativtagare och
ledande kraft var E. V. Hannover (se d. o.).
Skandinaviska myntkonventionen, se
Mynt-konvention.
Skandinaviska naturforskarmöten, se N
a-turfors karmöten.
Skandinaviska tandläkarföreningen stiftades
1866 i Stockholm för att sammanföra
tandläkarna i Sverige, Norge, Danmark och
Finland till tandläkarkonstens främjande. 1932
hölls i Helsingfors föreningens 25 :e möte.
Skandinaviska verktygs-a.-b., se Tyr inge.
Skandinavisk lagstiftning, se Nordisk
lagstiftning.
Skandinavisk selskab i Köpenhamn
stiftades i sept. 1843, som en följd av första
nordiska studentmötet i Uppsala s. å., »för att
främja den andliga förbindelsen mellan de
skandinaviska folken». Ordf, var H. N.
Clau-sen. S. verkade genom föredrag, småskrifter
och samkväm för att stärka idén om Nordens
enhet samt upplöstes 1856. — Juli 1864
stiftades ett nytt S. i Kristiania, vilket dock
snart tynade bort. E. Ebg.*
Skandinavism, den kulturella och politiska
rörelse, som vid 1800-talets mitt i Sverige,
Norge och Danmark sökte framhålla de
nordiska rikenas kulturella, politiska och
ekonomiska gemenskap. Redan under 1700-talet
med dess kosmopolitiska stämningar hade,
särskilt i Danmark, höjts stämmor med krav på
nordisk samverkan. Nyromantiken med sitt
intresse för folkens äldsta historia gav stark
resonans härför. Under 1800-talets första
årtionden tog sig s.mest uttryck i livliga litterära
förbindelser mellan univ. i Lund och
Köpenhamn, vilka symboliseras av Tegnérs hälsning
till Oehlenschläger vid magisterpromotionen
i Lund 1829. Den svensk-norska regeringen
bemötte till en början s. med stor misstro,
delvis på grund av önskan att undvika varje
konfliktanledning med Ryssland. Trots detta
utvecklades s. hastigt, främst i Danmark och
Sverige, till en mäktig rörelse, som bars upp
av de unga intellektuella. I Danmark fick
rörelsen tidigt drag av en utrikespolitisk
demonstration mot Preussen, något senare
sammankopplades den i Sverige med oviljan mot
Ryssland. 1839 och 1842 gästade lundensiska
studenter Köpenhamn, varvid, de mottogos
med entusiasm och skålar druckos för den
»nordiska treenigheten». Från början
berördes s. ej av skiljaktigheterna mellan
konservativ och liberal åskådning, men under
1840-talet blev det alltmer liberalismen, som
upptog s:s idéer på sitt program. I Sverige
voro dock många f. ö. konservativa personer
hänförda anhängare av s., medan flera äldre
liberaler voro motståndare till rörelsen. I
Danmark, där s. under intryck av den hotande
preussiska stormakten vann sina flesta
anhängare, framträdde talangfulla ledare, ss. C.
Ploug och O. Lehmann; bland svenskarna
märkes O. P. Sturzen-Becker. Ett nordiskt
studentmöte i Köpenhamn 1845 närmade i hög
grad de tre nordiska ländernas studenter till
varandra. Även senare blevo studentmötena
ett verksamt medel i s:s tjänst.
Under Oskar I:s regering behandlades s.
med mera sympati av svensk-norska
regeringen, och under dansk-preussiska krisen 1848—
50 engagerade sig regeringen starkt för den
danska politiken (se Oskar, sp. 399—400).
På allvar diskuterades planerna på en allmän
nordisk union under ledning av den svenska
dynastien; unionen skulle förverkligas genom
att den barnlöse Fredrik VII av Danmark
adopterade Oskar I. De politiska
förbindelserna mellan Sverige-Norge och Danmark
blevo också allt livligare, i synnerhet sedan
Karl XV, själv ivrig skandinav, bestigit
Sveriges och Norges troner. Ett resultat av denna
skandinavistiska politik blev avtalet i
Skods-borg (se Karl, sp. 376) 1863, som emellertid
åsidosattes av svensk-norska regeringen, då
kriget 1864 utbröt mellan Danmark och
Preussen. Många svenska och norska frivilliga
kämpade visserligen i de danska leden, men allt
officiellt ingripande från Sverige-Norge
uteblev. I och med detta hade den äldre s. i
realiteten gjort bankrutt och endast
efterlämnat en allmän känsla av desillusion. De
viktigaste resultaten av denna äldre s. lågo ej
heller på det politiska planet utan bestodo i
den mångfald av intryck, som den lämnat den
nordiska skönlitteraturen.
Med viss anknytning till den äldre s. sökte
man dock fortsättningsvis verka för
stärkandet av samhörigheten mellan de nordiska
folken, bl. a. genom utgivandet av Nordisk
Tidskrift för Politik, Ekonomi och Literatur (se
d. o.; utg. 1866—70). Betydelsefullare blev
dock det nya praktiska samarbetet mellan
Nordens folk. 1869 bildades en skandinavisk
postförening, och 1873—76 ingicks en
skandinavisk myntunion. Interskandinaviska
kongresser av skilda slag och samarbete vid
lagstiftning m. m. ha givit s. positiva, praktiska
mål, som den äldre s. saknade.
Fackföreningarnas nordiska samarbete har givit s. en ny,
folklig prägel. Under världskrigets
påfrestningar visade sig denna nya s. även äga ett
politiskt värde, som bl. a. tog sig uttryck i
trekungamötet i Malmö 1914 (se Gustav,
sp. 54) samt förnyade monarkmöten och
konferenser mellan rikenas stats- och
utrikesministrar. 1919 fick den nya s. ett betydelsefullt
stöd av den då bildade Föreningen Norden (se
d. o.), vars arbete berör även de nu
självständiga staterna Finland och Island. — Litt.: J.
Clausen, »Skandinavismen» (1900); Hj.
Haralds, »Sveriges utrikespolitik 1848» (1912);
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
