Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skokloster - Skokräm - Skola - Skolastik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1143
Skokräm—Skolastik
11441
2. Medeltida nunnekloster av
cisterciens-orden i Sko (eg. Skog), Håbo härad
(Uppland). Som grundare av S. nämnes Knut
Långe. Till S. flyttades på 1200-talet
nunnorna från klostret i Byarum (se d. o.).
Klostret beskyddades av Folkungaätten och fick
påvliga skyddsbrev 1244, 1257, 1281, 1283 och
1310. Klosterkyrkan invigdes 1300. S.
ödelädes 1503 av vådeld men stod snart åter i
flor. 1527 tillsatte Gustav Vasa syssloman
för klostret, men nunnor funnos kvar ännu
1588. Av klosteranläggningen kvarstår
kyrkan, nu sockenkyrka, uppförd av tegel på
1200-talet i nära anslutning till Mariakyrkan
i Sigtuna. Ett gravkor för Wrangelska släk
ten (jfr O. Bergström i Personhist. Tidskr.
1908) samt det mesta av inredningen är från
1600-talet. Altare och predikstol äro tagna
från Oliva kloster i Västpreussen. — Jfr F.
Hall i Fornvännen 1909. B. H-d;E. L-k.
3. Egendom, omfattande större delen av
S:s socken (se ovan) med vid Skofjärden av
Mälaren beläget slott. Tax.-värdet för hela
S. utgjorde 1930 793,500 kr., hela arealen
2,289 har, därav 731 har åker.
Slottet (se bild 2—4), som består av fyra
längor med åttkantiga hörntorn, omslutande
en kvadratisk gård, uppfördes av C. G.
Wrangel 1654—79 efter ritningar av Jean De
la Vallée och N. Tessin d. ä. Arkitektur,
interiörer och inventarier äro sällsynt väl
bibehållna, varför slottet ger en god bild av ett
svenskt stormanshem från
stormaktstidevar-vet. De praktfulla stucktaken,
spisomfattningarna etc. äro i barock. Bland
samlingarna, som till betydande delar äro krigsbyte,
finnas en mängd målningar, bl. a. porträtt,
flera dyrbara gobelänger, den stora
Wrangel-Brahe-Bielkeska rustkammaren med
historiskt och konstnärligt värdefulla vapen,
biblioteket med omkr. 25,000 bd. Det värdefulla
arkivet är deponerat i Riksarkivet. — Litt.:
O. Granberg, »S. och dess samlingar» (1904;
flera uppl.). E. L-k.
S:s gods kom 1611 till H. Wrangel, vars
son C. G. Wrangel blev den nuv.
slottsbyggnadens skapare. Den senares svärson greve
N. Brahe gjorde slottet och samlingarna (men
ej godset) till fideikommiss. Sedan ätten
Brahes utslocknande 1930 innehaves S:s slott
av den siste greve Brahes systerson
kammarherren friherre G. F. von Essen, som även
äger godset. B. H-d.
Skokräm, se Blanksmörja.
Skola (lat. scho’la), undervisningsanstalt,
undervisningslokal; lärjungekrets; författare
el. konstnärer av samma riktning, t. ex.
»Düs-seldorfskolan».
Skolastik (eg. skolvetenskap), en term,
vilken brukas som sammanfattande beteckning
för det medeltida tänkandet inom det
teologiska och filosofiska området, huvudsaki.
under perioden 800 el. 900—1500. Uttrycket
s. är emellertid mångtydigt, då det syftar till
såväl tankeinnehållet som (och kanske oftare)
till själva metoden. Enär den sistnämnda
föreföll humanismens representanter alltför
subtil och tillspetsad samt därtill ofta
inriktad på formella problem av ringa
betydelse, fick uttrycket s. fr. o. m. denna tid
en viss förklenande innebörd. Ur en
liknande värdesynpunkt på s. leder den ofta
påstådda motsättningen mellan s. och mystik,
sitt ursprung. Denna har dock ingen verklig
grund. Framstående skolastiker voro
samtidigt mystiker (t. ex. Bonaventura), kända
mystiker författade skolastiska verk (t. ex..
Mäster Eckart).
Tidigskolastiken (till omkr. 1150) låter
s:s främsta väsensdrag framträda. Redan
Johannes Scotus Erigena (d. omkr. 877)
hade uttalat den för den följ, tiden
programmatiska satsen, att den sanna filosofien och den,
sanna religionen äro identiska. Anselm av
Canterbury (d. 1109) och Abailard (d..
1142) voro representanter för två motsatta,
tendenser, som blevo konstitutiva för all s.
Anselm hävdade i överensstämmelse med den
ännu kvarlevande nyplatonska traditionen,,
att universalierna (det allmänna, begreppen,,
idéerna) äro realiteter och ej blott ord (flatus
vocis). Hans ställning till trosfrågan är
formulerad i satsen credo ut intelligam (jag tror,,
på det att jag må förstå). — Abailard
fattade teologiens uppgift som ett dialektiskt
upplösande av motsatserna i de traderade
trosformlerna. Härvid kom givetvis
förnuftets verksamhet att spela en betydande roll..
Abailard ville dock ej med
förnuftsverksam-heten ersätta utan blott inskränka
auktori-tetstron, vilket framgår av hans grundsats:
nihil credendum, nisi intellectum (intet bör
tros, utan att det först är förstått).
Hö g skolastiken (till omkr. 1350)
inleddes av den väldiga omsvängning, som
blev en följd av bekantskapen med en rad i
Västerlandet förut okända skrifter av
Aristo-teles. Medeltidens mest använda dogmatiska
lärobok, Petrus Lom b ar d u s’ (d. omkr.
1160) »Libri IV sententiarum», följde
Abai-lards metod. Dock fann den abailardska
teologien motståndare och den anselmska
full-följare framför allt hos den grupp av
tänkare, som utgick från augustinklostret
S:t-Victor vid Paris: Hugo av S:t-Victor
(d. 1141), Richard av S:t-Victor (d.
1173) m. fl. Hos representanter för den äldre
franciskanskolan, Alexander av H a 1 e s
(d. 1245) och Bonaventura (d. 1274), var
det platonsk-augustinska elementet
övervägande. Men genom dominikanerna
A1-b e r tus Magnus (d. 1280) och Tomas
från Aquino (d. 1274), dennes främste
lärjunge, fick Aristoteles en dominerande
ställning. Tomas åstadkom på ett för den
senare katolicismen normerande sätt en
dialektisk utjämning mellan den positiva
kyrkoläran och filosofien. Hos Tomas fick Anselm»
realistiska tendens vika för Abailards
dialektiska metod och Platon-Augustinus för
Aristoteles; i universaliefrågan hävdade han en
mildrad realism. Den aristoteliska filosofiens
skarpa dialektik visade sig emellertid med
tiden innebära en viss fara för religionens
dogmatiska underlag. Detta kom till synes
hos medeltidens störste dialektiker,
francis-kanen Johannes Duns Scotus (d.
1308). Antalet bevisbara dogmer
reducerades, den av Tomas eftersträvade syntesen
mellan uppenbarelse och förnuft upplöstes,
och teologien fattades blott som praktisk och
positiv doktrin. Lärjunge till Duns var
William Occam (se d. o.; d. 1349). Medan
Duns menade, att tro och förnuft ej nödvän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
