Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ... - Skå-Edeby - Skål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1231 Skådespelarkonst—Skål 1232
ma; i inskränkt litterär mening allvarligt
drama med lyckligt slut. S. i litterär mening
begagnar ordet i dialogens form såsom
uttrycksmedel och låter de diktade personerna själva
framträda och handla. Redan under antiken
skilde man, alltefter art och verkan, mellan
tragedi (sorgespel) och komedi
(lustspel). Tragedien behandlar på ett allvarligt
sätt en djupare konflikt, som för sin lösning
kräver offer, komedien på ett lekfullt sätt en
mindre ödesdiger el. endast skenbar konflikt,
som föres till en lycklig lösning. Tragedien
avser att väcka medkänsla el. fruktan och
därmed självrannsakan, komedien att väcka
löje el. skadeglädje och därmed
tillfredsställelse. S:s förste teoretiker var Aristoteles. S:s
verkan betingas främst av handlingen och
personteckningen. Allteftersom den ena el.
andra dominerar, får s. sin bestämning såsom
fabeldrama, då ämnesval och handling
tilldraga sig huvudintresset,
karaktärs-drama, då personlighetens tanke- och
känsloliv bestämma handlingens gång,
ödesdrama, då personligheten genom yttre
omständigheters makt blir offer för handlingens
tvång, idédrama, då handling el.
personlighet el. bådadera sikta till att leda i bevis
en av diktaren driven sats. Inom ramen för
denna klassificering får s., allteftersom
stil-bestämmande faktorer av olika slag skänka
det dess egenart, sin närmare beteckning
såsom religiöst drama (passionsskådespel,
mysteriespel), moralitet, narrspel, fars, satyrspel,
herdedrama, allegoriskt drama, krönikespel,
historiskt drama, romantiskt drama, sagospel,
intrigdrama, sensationsdrama, skräckdrama,
melodram, borgerligt drama, folkdrama,
problemdrama, tendensdrama, socialt drama o. s. v.
S. kan också vara improviserat (se C o
m-media dell’ arte), stumt (pantomim,
mi-modrama) el. förenat med musik och ämnat
att helt el. delvis föredragas sjungande
(musikdrama, opera, opéra-comique, vådevill,
operett o. s. v.). Jfr Drama, Fars, Komedi,
Opera, Teater och Tragedi.
Litt.: J. L. Klein, »Geschichte des Dramas»
(13 bd, 1865—86); L. Petit de Julleville,
»Histoire du théätre en France» (5 bd, 1880—
86) och »Histoire de la littérature dramatique»
(1889); H. Bulthaupt, »Dramaturgie des
Schau-spiels» (4 bd, 1893—1902); W. Creizenach,
»Geschichte des neueren Dramas» (5 bd, 1893
—1916). G. K-g.
Skådespelarkonst, konsten att genom
personlig framställning levandegöra den
dramatiska diktens fantasigestalter. S. är
reproducerande så tillvida, som den skapar i andra
hand, i det att den ger sinnligt uttryck åt
en annans tanke, men på samma gång fri,
då den hos sin utövare förutsätter
individuell fantasi och individuellt temperament.
Jämte dessa båda för en skådespelare
oundgängliga gåvor är det framför allt humorn,
som gör hans framställning levande och
mänsklig. Tekniskt virtuosmässigt resultat
kan nås på rent intellektuell väg men griper
icke. S:s yttre medel äro deklamationen,
mimiken (min- och åtbördsspel) och
samspelet. S:s teknik bygger ytterst därpå, att
uttrycket för en affekt hos alla människor är
till sin grundform detsamma och att tonfallet
alltid är beroende av det mimiska uttrycket
Deklamation och mimik böra alltså hos den
enskilde skådespelaren intimt följas åt —
»lämpa åtbörden efter orden och orden efter
åtbörden» (Shakespeare) —, hans deklamation
i tonfall och poängtering rätta sig efter
medspelarnas så, att intrycket blir »svar på tal»
och hans mimik känsligt reagera för
medspelarnas ord — »konsten att spela komedi är
konsten att lyssna» (K. Almlöf). S:s ursprung
är det hos alla människor nedlagda
härm-ningsbegäret, sådant det tagit sig uttryck i
den primitiva rituella dansen. S:s första
framträdande såsom medvetet självständig konst
sammanfaller med det grekiska dramats
blomstring (från omkr. 500 f. Kr.). Sin
höjdpunkt under antiken nådde s. i Rom under
första årh. f. Kr. Den moderna s. räknar sina
anor från medeltidens kyrkliga spel. Dess
teknik byggdes upp av den improviserande
italienska teatern (se Commedia dell’
a r t e) med dess stående typer, och den
förblev trots Shakespeare och Molière typteater,
tills under 1700-talet samtidigt Garrick i
England, Ekhof i Tyskland och Préville i
Frankrike genom sina krav på skarpare
in-dividualisering och djupare mänsklighet lyfte
den till karaktärsteater. Den förste svenske
skådespelare, som följde dem i spåren, var
Abraham De Broen. Men ännu hade s.
klassicismens och romantikens epoker att genomgå,
innan den med realismen och naturalismen
fullt framträdde såsom
människoframställ-ningens konst. Nya strömningar under
1900-talet med teaterns reteatralisering, det
sceniska uttryckets förenkling (stilisering),
sym-bolisering el. kollektivisering såsom sina ideal
ha åtm. i sina överdrifter hotat att kasta s.
tillbaka till typteatern (se T e a t e r).
Litt.: K. Mantzius, »Skuespilkunstens
his-torie» (5 bd, 1897 ff.); A. Winds, »Die Technik
der Schauspielkunst» (1904). G. K-g.
Skå-Edeby, herrgård i Skå socken,
Stockholms län, på ö. stranden av ön
Svartsjölandet i Mälaren; 409 har, därav 232 har åker;
tax.-värde 295,000 kr. (1931). Skall på
1600-talet ha tillhört släkterna Cruus och
Helm-felt. Nuv. ägare R. Ljunglöf.
Skål. 1. Dets. som skåle (se d. o.).
2. Ett på längden urholkat trästycke el.
böjd plåt, som till förstärkning surras vid ett
rundhult el. ock pålägges riggen för att
hindra nötning; sistnämnda slag av s. kallas på
handelsfartyg även 1 a 11 o r. ö-g.
3. Kärl av rund form och jämförelsevis
lågt, t. ex. dryckesskål (jfr 4 nedan), matskål
och vågskål.
4. S. (fsv. skal) hade fordom betydelsen
dryckeskärl. Från hednatiden är på såväl
väst- som östnordiskt håll seden att vid
högtidliga sammankomster ägna öldrickandet åt
någon gudomlighet el. på annat sätt inlägga
en sakral betydelse i tömmandet av ölskålen
genom en mångfald belägg känd. Den
katolska tidens gillen och samkväm, vid vilka
samdrickandet alltjämt spelade samma roll,
övertogo från hedendomen bruket att ägna varje
s., som dracks, åt något »minne», t. ex.
Marias, apostlarnas el. något helgons; men också
den välsignande kraften i skåldrickandet
kvarstod, då man t. ex. drack »för gott år och
fred», såsom en av de norska
landskapslagarna stadgar. Formeln »gott år» (senare för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
