- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Tredje upplagan. 17. Ryssläder - Snellius /
1235-1236

(1929) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skåne - Naturförhållanden - Geologi

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1235

Skåne (Geologi)

1236

deråsen (omkr. 200 m). Rönneån, som flyter
från Ringsjön mot n. v. till Skälderviken,
skiljer med sin breda dal Söderåsen från höjderna
i landskapets n. del. Parallellt med
Linderöds-åsen och s. v. om den går Romeleåsen (186 m);
i n. v. skjuter det isolerade Kullaberg (se d. o.)
ut i havet. Av S:s yta ligga omkr. 26 % mer
än 100 m ö. h. — Endast på ovan nämnda
ställen nå S:s höjder fram till havet. Kusten
är f. ö. låg (utom vid Kåseberga, där en stor
rullstensås följer stranden) och mestadels
sandig. Farliga sandbankar finnas bl. a. vid
Sandhammaren och Falsterbo. Vid mycket
långgrunda delar av öresundskusten finns
marskland. Kusten visar talrika breda och
öppna bukter men endast en större vik,
Skälderviken. Utanför Landö n. ö. om Ahus finns
en liten skärgård av flacka holmar.

Slättbygderna äro till större delen
samlade utmed kusterna: Ängelholmsslätten
kring Skälderviken, Landskronaslätten och
Lundaslätten innanför Lundåkrabukten och
Lommabukten, Söderslätt utmed kusten från
Malmö till trakten av Skivarp,
österlensslät-ten mellan Ystad och Simrishamn,
Kristian-stadsslätten vid Hanöbukten. Av dessa når
endast Kristianstadsslätten med utgreningar
mer än 25 km från kusten. Inne i landet
ligger Vombslätten n. om Romeleåsen. De
bördigaste trakterna sammanfalla icke h. o. h.
med slättbygderna; stora delar av
Vombslätten, Kristianstadsslätten och
Landskronaslätten samt vissa partier av de övriga ha sandig
och ofruktbar jordmån, delvis täckt av
planterad barrskog. Bördig lerjord och rikt
utvecklat jordbruk finnas däremot, utom på
slätterna, även på Linderödsåsens s. v.
sluttning, på höjdpartiet mellan Söderåsen,
Hälsingborg och Eslöv, på Romeleåsens n. v. del
ö. om Lund och i den backiga trakten n. om
Ystad. — Norra och östra S:s moränområden
ha stora barrskogar. Ett mindre
morängrus-område på och omkring Romeleåsen
motsvarar en del av den stora bokskogsregion, som
sträcker sig från Skabersjö till Tomelilla och
som v. om Ystad når sydkusten. Bokskogar
finnas f. ö. spridda i alla delar av S. — Av
S:s större vattendrag ha Ringsjön och
Rönneån nämnts ovan. Immeln och Ivösjön
avflyta genom Skräboån till Hanöbukten. Om
Helgeån och Kävlingeån se dessa ord.
Talrika mindre åar avvattna kusttrakterna (se
kartan). H. W-n.

Geologi- A. Berggrunden. S :s geologiska
byggnad företer betydliga olikheter gentemot
det övriga Sveriges, emedan gränsen mellan
platålandet Fennoskandia och den nordtyska
slättens mosaiklandskap går fram här.
Denna gräns bestämmes av förkastningar,
hu-vudsakl. i n. v.—s. ö. riktning. S. får
härigenom en karakteristisk geologisk struktur,
med dels ett centralområde, där urberg,
sammanhängande med det sydsvenska
(småländska) höglandet, bildar berggrunden, dels detta
omgivande randområden med en serie av i
n. ö.—s. v. riktning gående horstar av
urberg, vilka framträda som platåer (åsar),
medan i sänkorna mellan dem yngre bildningar
av olika slag gå i dågen.

Under transgressioner av världshavet över
Fennoskandias randzoner ha sedimentära
bildningar av olika slag avsatts. Dylika

transgressioner ha ägt rum under fyra olika
skeden, f. ggn under kambrosilurisk
tid. Mot slutet av översilurtiden ägde en
allmän landhöjning rum, och Fennoskandia
låg länge som ett fastland, men sedan ägde
en transgression rum under någon tid mellan
översilur och slutet av t r i a s p
e-r i o d e n. Man har hittills antagit, att de
bildningar, som då avlagrades, tillhörde den
yngsta delen av trias, k e u p e r, men mera
sannolikt är, att de äro av permisk ålder.
Den skånska avlagring, som länge kallats
keuper, torde därför snarare böra betecknas
med den mera neutrala, tidigare använda
benämningen Kågerödsbildningarna,
efter dess förekomst vid Kågeröd på
Söderåsen. Den tredje sänkningsperioden
inträffade vid övergången mellan trias och j u r a
(r ä t -1 i a s), den fjärde i slutet av
kritperioden. Efter kritperiodens slut
ägde en ny höjning med därpå följ,
fastlands-period under tertiärtiden rum.

Urberget tillhör s. v. Sveriges
järn-gnejsområde. Huvudmassan är en väl
paral-lellstruerad röd gnejs el. gnejsgranit. I
detsamma finnas också mera granitiska, mindre
pressade bergarter, särskilt på gränsen mot
Blekinge. Längre mot s. och v. finnas smärre
granitområden, t. ex. Fjälkinge backe, vid
Skepparslöv, Stenshuvud; i Romeleåsen
förekommer granit i s. I gnejsen förekomma
talrikt nästan i n.—s. riktning gående gångar av
hyperit. —- I v. är förkastningstektoniken
särskilt väl utbildad, t. ex. i Kullen, Söderåsen
och Romeleåsen. — I nordöstra S., i Näsums
och Vånga socknar, förekomma i urberget
sedimentära avlagringar, vilka varit utsatta
för pressning och veckning och
omvandlats till leptiter, glimmerskiffrar och
glim-merkvartsiter. I denna bildning finnes
också vid Västanå i Näsums socken en
obetydlig järnmalmsförekomst. Prekambriska
(algonkiska) bildningar (se
Prekambriska formationer) saknas i S.

Kambrosiluriska bildningar. Den
äldsta delen av kambrium är den
underkambri-ska sandstenen, Hardebergasandstenen, till
största delen en vit kvartsitisk sandsten, som
är bildad av urbergets förvittringsprodukter
och direkt täcker detta. Den går i dagen
ganska rikligt i sydöstra S., t. ex. kusten vid
Simrishamn, vid Ilardeberga ö. om Lund, vid
Rekekroken på Skäldervikens sydsida samt
vid Torekov. Mellan- och överkambrium
utgöras väsentligen av alunskiffer (se d. o.) med
någon inlagring av kalksten, mest s. k. orsten;
dessa lager förekomma i östra S., särskilt vid
det gamla alunbruket Andrarum. S i 1 u r e n
avviker från förhållandena i det övriga
Sverige, i det att graptolitskiffrar här spela en
mycket större roll än kalkstenar. Av sådana
kan man i undersiluren eg. endast nämna
ortocerkalken, här motsvarande undre delen
av samma bildning i övriga Sverige. S:s
orto-cerkalk är till färgen mörkgrå el. svart,
medan den eljest vanliga röda kalkstenen helt
saknas; ortocerkalken går i dagen flerstädes
i sydöstra S., t. ex. Komstad, där den är
mörkgrå, medan den svarta kalkstenen förekommer
i v., vid Fågelsång och Röstånga. Den övre
delen av undersiluren utgöres h. o. h. av
skiffrar, övervägande graptolitskiffrar men

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 7 17:22:15 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfdq/0734.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free