Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skåne - Geologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1239
Skåne (Geologi)
1240
denna tid var starkt vittrat och kaoliniserat.
Här avlagrades Hörsandstenen, dels
grov, vilken använts som kvarnsten, dels
fin-kornigare, som funnit användning som
bygg-nadssten, t. ex. vid Lunds domkyrka.
Hörsandstenen är avlagrad i en mot v. öppen
bukt och motsvarar äldsta delen av lias samt
innehåller växtfossil och, huvudsaki. i n. v.,
även enstaka marina djurfossil, mest musslor.
— Rät-lias i nordvästra S. motsvarar undre
lias, medan de i sydöstra S. befintliga
lias-lagren äro yngre och motsvara mell. lias och
möjl. yngre lager. Här finnas, särskilt vid
Kurremölla i Fyledalen, såväl marina som
limniska lager; de förra äro sandstenar och
stundom lös sand samt föra inlagringar av
järnmineral (karbonat och silikat). De erinra
i någon mån om »minettmalmerna» i
Frankrike. — Efter avlagringen av liaslagren drog
sig havet tillbaka, och en fastlandsperiod
började, under vilken Fennoskandia var utsatt
för en djupgående förvittring under
kaolin-bildning. Sådan kaolin finnes särskilt i
trakten av Ivösjön (se Ivö verken).
Kritsystemet. Under äldre senon (se
Kritsystemet) bröt havet ånyo in över
S. och angränsande landsdelar. I norra
S. gick havet in över Kristianstadsslätten
och utbredde sig i gränstrakterna mellan S.,
Blekinge och Småland, och n. om
Hallandsås sträckte sig en havsarm in i landet.
I nordöstra S. har krithavet i n. haft en
skärgårdskust med klippor av urberg och i s.
förbindelse med världshavet.
Kritbildningar-na äro här genom förkastningar begränsade
mot urbergsplatån i Nävlinge- och
Linderöds-åsarna. I mitten av Kristianstadsområdet,
vid Hanaskog, Ivö, Balsvik etc., är
kalkstenen mycket ren och har fått praktisk
användning till både kalkbränning och
cementfabrikation. I trakten n. och ö. om Ystad
(Rödmöllaområdet) finnas de äldsta delarna
av S:s krita, lagren med Actinocamax
west-phalicus och A. granulatus, utbildade som
mär-gelbergarter, delvis sandiga med ett betydligt
innehåll av terrigent material, som härrör
från det centrala S. En skalgrusbildning med
Actinocamax mammillatus är den s. k.
Igna-bergakalkstenen. De yngsta delarna av kritan
här äro Tosterupskonglomeratet och
»Köpinge-sandstenen», närmast en glaukonitisk märgel.
Kritbildningarna i den s. v. delen av S., s. v.
om Romeleåsen, ha mycket nära anknytning
till Danmarks krita, men endast d a n i e n (se
d. o.) förekommer. Skrivkritan (se K r i t a),
som i Danmark går i dagen flerstädes, har i
S. endast anträffats vid borrningar under
danienbildningarna. Dessa äro avlagrade på
mycket grunt vatten och äro vita kalkstenar,
nästan h. o. h. av organogent ursprung,
bryo-zokalk (se d. o.), kokkolitkalk (se
Kokkoliter) och korallkalk; de två första
innehålla (liksom skrivkritan) flinta i bollar el.
lager. Dessa kalkstenar bilda grundlag för
fabrikation av cement, murkalk och
jordbruks-kalk vid Limhamn och Klagshamn.
Mot gränsen av tertiärperioden ägde en
landhöjning rum, innan de äldsta t e r t i ä r a
bildningarna avlagrades. Dessa täcka
danienbildningarna diskordant; i Sverige finnes
endast en obetydlig rest av en marin
glaukonitisk märgel bevarad vid Klagshamn.
Under tertiärtiden var S. utsatt för
tekto-niska rörelser, väsentligen landsänkningar,
varigenom slättområdena sänktes i
förhållande till åsarna, horstarna, och särskilt sänktes
sydvästra S:s kritområde, vilket skyddade
da-niens kalkstenar mot denudation och
förstöring. Ett sänkningsområde från tertiärtiden
finnes även ö. och n. ö. om den förkastning,
som går från Kullens nordända n. ö. om
Söderåsen till Ringsjön. Här fanns vid denna tid
en livlig vulkanisk verksamhet, av vilken i
trakten n. om Ringsjön spår nu synas i S:s
basalter, av vilka huvudsaki. utfyllnaderna av
kraterrören med lava stå kvar.
B. Lösa jordlagren. S:s lösa jordlager bestå
till allra största delen av morängrus
och moränlera. Moränbildningarna äro
avlagrade av olika isströmmar (se Istiden och
Kvartärperioden), den äldre baltiska
isströmmen, radialisströmmen och den yngre
baltiska isströmmen, vilken vid sin
avsmältning avlagrat största delen av Sydskånes lösa
jordlager, dels i sitt tidigare — högbaltiska —
skede med n. ö—s. v. riktning, dels som
lågbaltisk med ö.—v. och s. ö.—n. v. riktning,
vilken endast nådde de lägre delarna av Sydskåne
(Romeleåsen höjde sig vid den tiden som en
»nunatak» över istäcket). I denna baltiska
moränlera ligga inbäddade de stora flak el.
skollor av skrivkrita, som förekomma i södra
och västra S., företrädesvis ö. om Malmö, och
sannolikt härstamma från Östersjöns botten,
s. om S:s nuv. kustlinje. — Glaciärälvarnas
grusmassor samlades i norra och östra S. till
rullstensåsar med huvudsaki. n. ö.—s. v.
riktning, medan de i s. och v. delarna utbreddes
som rullstensfält. — Några säkra interglaciala
bildningar känner man ej i S.; möjligt är, att
de grusmassor, som fylla Alnarpsflodens (se
d. o.) ränna, äro interglaciala. — 8 e n gl a*
c i a 1 a, från isens avsmältning härrörande
bildningar förekomma i S. ganska rikligt,
väsentligen som avlagringar från av isen
uppdämda sjöar, issjöar, i vilka den s. k.
platåleran bildats. Efter isens avsmältning
bildades talrika småsjöar, där genom det
tillrin-nande vattnet lera och slam ansamlades. I
denna lera avlagrades rester av den
sparsamma vegetationen, fjällsippa, dvärgbjörk,
polar-vide etc. Utmed kusterna avsattes ishavslera.
Postglaciala bildningar (jfr
Kvartärperioden). Efter hand som inlandsisen
drog sig längre norrut, förbättrades klimatet,
och samtidigt höjde sig landet, så att S:s
sydkust låg minst 35 m högre än nu, efter det
vittnesbörd, som lämnas av submarina
torvmossar utanför S:s sydkust vid Kåseberga och s.
om Bornholm. Då denna landhöjning också
träffade Danmark, avspärrades därigenom
Östersjön, som då blev en sötvattenssjö,
An-cylussjön (se d. o.). Genom den ojämna
landhöjningen steg vattnet i s. Östersjön, och
vattenförbindelserna till Kattegatt genom
Öresund och Balterna öppnades. Östersjön blev
ett hav med större salthalt än f. n.,
Litorina-havet (se d. o.). Från denna period
härstammar en strandvall, Järavallen, som följer
kusten på stora delar av sydvästra S. På sina
ställen finnes i Järavallen rikligt med
bearbetad flinta från ett tidigt stadium av
stenåldern och vid Limhamn en boplats med rikliga
fynd (jfr sp. 1242). Järavallen härrör från Li-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
