Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skåne - Geologi - Klimat - Växtvärld - Djurvärld - Bebyggelse, näringsliv - Förhistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1241
Skåne (Klimat—Förhistoria)
1242
torinahavets transgression. Av postglaciala
avlagringar märkas framför allt lager av torv
och kalktuff (se d. o.) samt
flygsandsbild-ningar vid kusterna. K. A. G.
Klimat. S. har på grund av sitt sydliga
läge, sin låga höjd ö. h. och närheten till
havet ett synnerligen milt klimat med
relativt ljumma vintrar; sommartemp.
överensstämmer däremot i stort med den i övriga
Götaland. Januari-, juli- och årstemp. äro i
medeltal för Kullens fyr —0,5°, 16,6° och 7,4°,
för Lund —0,8°, 16,4° och 7,1°, för Ystad
— 0,1°, 16,4° och 7,5°, för Kristianstad —1,3°,
16,5° och 7,1° och Målen (150 m ö. h.) —2,2°,
15,5° och 6,o° C. Insjöarna äro vanl. isbelagda
från början av dec. till omkr. 20 mars. Havsis
hindrar endast under mycket stränga vintrar
sjöfarten. Snö faller i ringa mängd dec.—mars,
mindre i kusttrakterna än inne i landet.
Nederbörden varierar något med höjden ö. h. och
ökas med avståndet från kusten. Den
uppgick i medeltal 1881—1920 till 663 mm per
år i Kristianstads och 604 mm i Malmöhus
län men har t. ex. i Lund växlat mellan
325 mm (1865) och 842 mm (1873).
Växtvärld. Genom S. går, i övergången från
höglandet till slättbygderna, gränsen mellan
barrskogsregionen och den
mellaneu-ropeiska lövskogsregionen. Helt inom
Kristianstads län går sydgränsen för
vildväxande gran, som invandrat norrifrån, genom
båda länen sydgränsen för vildväxande tall,
som invandrat från s. och undanträngts av
bokskogen. I sydvästra S. utgöres den icke
planterade skogen nästan h. o. h. av lövskog.
Bokskogen (jfr sp. 1235) är här om vårarna
synnerligen rik på örter (sippor, svalört,
nunneört o. s. v.) men har på de kargare markerna
närmast höglandet en risigare karaktär. Även
förekomma relikter av ren ekskog och
lund-artad lövblandskog med rik ört- och
gräsvegetation, ss. på ön Lybeck i
Krageholms-sjön och i nationalparken Dalby-Söderskogen.
Strandäng finnes trots den intensiva
betningen synnerligen artrikt utvecklad på
sydvästra S:s kuster. På urbergsområdets
magraste moränmarker är ljungheden rikligt
företrädd. Särskilt på Söderåsens
sydsluttningar ha de s. k. fäladsmarkerna
(betesall-männingar med smärre skogsrester, enstaka
buskar och träd) givit upphov till den s. k.
risbygden, ett mellanting mellan
skogs-och slättbygd, som alltmer övergår i ren
jordbruksbygd. De särskilt innanför östkusten
förekommande sandmarkerna ha en
rikare vegetation än annorstädes i Sverige med
strandråg och marhalm på de levande
flyg-sandsdynerna, låga gräs, örter, mossor och
lavar därinnanför. Planterad skog upptar här
stora arealer. S:s flora är mycket rik och
räknar bl. a. ett 30-tal kärlväxter, som ej
äro funna i nordligare svenska landskap.
Djurvärlden intar i sydvästra S. en
särställning i Sverige med bl. a. iller, kronhjort och
dovhjort som representanter för däggdjuren,
trastsångare, råka, tornuggla, stork (i
utdöende) och häger för fåglarna samt ätliga
grodan, lövgrodan, klockgrodan och lökgrodan
m. fl. groddjur. Den inplanterade tyska haren
har undanträngt den inhemska. I S.
förekomma bl. a. rådjur, älg, tjäder, fasan, näktergal,
kornsparv, tofslärka samt i vassarna
knöl
svan, skedand, skrattmås, skäggdopping,
grå-hakedopping, vattenrall, rörhöna, småfläckig
sumphöna, rörsångare m. fl. Särskilt
Kranke-sjön, Måkläppen och Hallands Väderö ha ett
rikt fågelliv. Utanför kusten övergår
Östersjöns brackvattensfauna i Kattegatts
havs-fauna med för utsötning av vattnet mycket
känsliga arter, ss. makrill, kolja och hummer.
Bebyggelse och näringsliv- S. har näst
Västergötland största folkmängden bland svenska
landskap. Dess slättbygder höra till Sveriges
tätast befolkade och kontrastera starkt mot
de glest bebyggda höglandssluttningarna i n.,
där skogsbygden dominerar. Slott och
herresäten från äldre och nyare tid spela en
framträdande roll i landskapet, speciellt inom
bokskogsområden o. a. särskilt natursköna
trakter. På de skogfattiga slättbygderna
dominera korsvirkeshus, sten- och tegelhus i
bebyggelsen, medan trähus nästan saknas. De
för södra S:s slätter fordom karakteristiska
pilvallarna försvinna nu alltmera. Ett
högtstående jordbruk i förening med
boskapsskötsel är landsbygdens huvudnäring, men
även industrien är rikt utvecklad. Bl. a. har
S. Sveriges förnämsta socker-, bränneri- och
tegelindustri. I mindre omfattning
förekommer stenkolsbrytning. Av städerna ha de
förnämsta huvudsaki. tillkommit som hamn- el.
handelscentra för jordbruksbygderna, Eslöv
och Hässleholm som järnvägscentra och
Skanör med Falsterbo som fiskecentrum. Inom
S:s betydande sjöfart har Hälsingborg främsta
platsen. Se vidare Kristianstads län
och Malmöhuslän. G. R-ll.
Förhistoria. Enl. G. De Geers svenska
tids-skala började inlandsisen avsmälta från S:s
kuster för omkr. 17,000 år sedan.
Ancylus-tidens landhöjning medförde, att S. blev
land-fast med de danska öarna och Tyskland. På
denna landbrygga ha S:s första invånare
invandrat för mer än 10,000 år sedan. De
tillhörde sannolikt en långskallig ras av
fiskare och jägare. Deras boplatser gömmas
nu av havet och torvmossarna. Vid äldre
stenålderns (mesoliticum) slut uppkastade en
första havstransgression mäktiga
strandvallar, på vilka ett stort antal boplatser från
denna tid påträffats. På en strandvall i
Limhamn har man iakttagit ännu en
transgression, vilken inträffat vid övergången
mellan gånggrifts- och hällkisttiden omkr. 1800 f.
Kr. — Den yngre stenåldern bör räknas från
mitten av tredje årtusendets förra hälft. Då
tager en ny kultur sin början, kännetecknad
av slipade flintredskap, jordbruk och
boskapsskötsel samt uppburen av ett nytt,
västerifrån inflyttat, högrest och kortskalligt folk.
En fast bebyggelse, som kan följas längs de
gravmonument, dösar (bild 21) och
gånggrif-ter, vilka utvisa jordbrukarnas hemvist, har
efterträtt jägarfolkets nomadiserande kultur.
— Omkr. 2000 f. Kr. invandrade ett nytt folk,
det s. k. stridsyxefolket, över Bornholm till
S. Det var ett nomadiserande herdefolk, som
kände jordbruket och begrov sina döda i
markgravar. I dessa påträffas bl. a. det
smakfullt formade vapen, som fått namnet
båtyxa. Möjligt är, att de även medfört
hästen som husdjur. Vid stenålderns slut,
då gravskicket utgjordes av såväl hällkistor
som enmansgravar, ägde en
sammansmält
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
