Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skåne - Förhistoria - Konsthistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1243 Skåne (Konsthistoria) 1244
ning rum mellan de tre olika folken. —
Redan under gånggriftstiden användes i S.
enstaka vapen av koppar. Denna kopparålder,
som sammanfaller med slutet av stenåldern, är
relativt väl representerad i S. Intet annat
svenskt landskap äger en sådan rikedom på
fornminnen från sten-, koppar- och
bronsåldern. Sistnämnda period tar sin början i
mitten av andra årtusendet f. Kr. En mängd
fynd av gravar, redskap och vapen vittnar
om bebyggelsens täthet. De väldiga
gravhögar, som, följande höjdsträckningarna, sätta
sin prägel på slättlandskapet, härröra i regel
från denna period (bild 22). I bottnen gömma
de ofta en stenåldersgrav, och i den
omgivande terrängen kunna brandgravar från såväl
brons- som järnåldern anträffas. Nordens
märkligaste bronsåldersgrav, den med invändiga
ristningar prydda stenkammaren i Kivik (se
Ki viksmonumen te t), är belägen vid
S:s östkust. Liknande ristningar förekomma
även på fasta berghällar i ö. delen av S.,
t. ex. vid Järrestad och Simrislund helt nära
Simrishamn. — Enstaka föremål av järn ha
påträffats i skånska gravar från senare delen
av bronsåldern, men först under 500-talet
f. Kr. fick denna metall en så allmän
användning, att järnåldern kan anses ha börjat.
Medan denna period, vad fynden beträffar, i
regel är den mest dominerande av de
förhistoriska åldrarna i det övriga Sverige, är
förhållandet omvänt i S. Orsaken härtill kan
ligga i gravarnas enkla form och ytliga läge,
varigenom innehållet ofta förstörts av plogen,
samt i den omständigheten, att jordmånen
möjl. varit mindre lämplig för bevarandet av
föremål utav järn. Bidragande orsaker
kunna även vara periodiska avfolkningar och,
mot slutet av järnåldern, en förenkling av
gravskicket under påverkan av kristna
gravseder, vartill kommer, att kristendomen
relativt tidigt vunnit insteg i S. Vittnesbörd
härom bära bl. a. med kors och kristna
sentenser ristade runstenar. Det märkligaste
skånska runminnesmärket är det s. k.
Hunne-stadsmonumentet, urspr. rest i Ilunnestad vid
Ystad, av vars åtta stenar de tre viktigaste
äro i behåll (i Lunds univ:s hist. museum).
Jämte runstenar finnas från samma period,
i olika delar av S., en mängd bautastenar,
domarringar och skeppssättningar, av vilka
den ståtligaste är skeppssättningen vid
Kåse-berga ö. om Ystad (bild 23). O. R.
Konsthistoria,. Av S:s kyrkobyggnader från
den äldsta kristna tiden ha rester av ett par
stavkyrkor påträffats i Lund. De äldsta
stenbyggnaderna äro de urspr. delarna av den på
1060-talet påbörjade Heligkorskyrkan i Dalby
(se d. o.) och av Lunds domkyrka (se d. o.),
som grundlädes under 1080-talets förra hälft.
Fullföljt och delvis omdanat efter nya planer
under ledning av den möjligen italienske
byggmästaren Donatus och hans efterträdare
Reg-nerus omkr. 1105—omkr. 1145, fostrade
dom-kyrkobygget i Lund talrika stensnidare och
byggmästare, som jämte inkallade (främst
gotländska) yrkesbröder flitigt bidrogo till
den anmärkningsvärt snabbt bedrivna
byggnadsverksamhet, varigenom S:s landsbygd
under 1100-talet och 1200-talets början försågs
med sina talrika romanska sockenkyrkor.
Intimt beroende av domkyrkans byggnads-
och dekorationsstil äro utom förhallen till
Dalby kyrka och klosterkyrkan (nu
sockenkyrka) i Vä många kyrkor på
landsbygden. Bland deras byggmästare känner man
bl. a. stenmästarna Mårten (kyrkorna i Höör
och Hammarlunda m. fl.; jfr Dopfunt, bild
6), Karl (kyrkorna i ö. Herrestad, Hedeskoga
m. fl.) och »Trydemästaren», av Roosval
kallad Magister Majestatis (se d. o.; Tryde nu
nedrivna kyrka m. m.). Vanligast är den
romanska kyrkotypen med absidförsett kor;
dubbeltorn (bild 27) eller tvärställda,
rektangulära torn (bild 29) vid långhusets v.
ända äro ofta förekommande reminiscenser av
de stora kyrkornas arkitektur, likaså i några
kyrkor tunnvalvet över koret (i ö. Ingelstad,
sannolikt under irländsk påverkan, även över
långhuset; bild 28) och i många kyrkor
skulpturala detaljer och inredningsföremål (särskilt
dopfuntar). En betydelsefull, långt före vår
tid till huvudsaklig del utplånad grupp av
arkitektoniska förebilder har de på 1100-talet
anlagda klostrens kyrkoarkitektur säkerligen
varit. — Den av Valdemar den store och hans
närmaste män omhuldade tegelarkitekturen
representeras i S. endast av den 1191 invigda
kyrkan i Gumlösa (bild 33). Teglet blev
redan under 1200-talet ett ytterst vanligt
byggnadsmaterial (borgtornet Kärnan i
Hälsingborg, den numera illa vanställda kyrkan i
Trälleborg, äldre partier av Mariakyrkorna i
Hälsingborg och Ystad m. fl.
kyrkobyggnader) och nyttjades allmänt under den senare
medeltiden. Förr än i arkitekturen bryter den
mogna gotiken igenom i träskulpturen
(»Ig-nabergamästaren» vid 1200-talets mitt och
hans efterföljare). Representativ för den
gotiska arkitekturen under nordtysk påverkan
är Petrikyrkan i Malmö (1300-talets förra
del). Mera betydande byggnadsverk i tegel
äro det till stor del bevarade
franciskan-klostret i Ystad, korpartierna till kyrkorna
i Falsterbo och Skanör (1400-talets förra
hälft), Fru Alstads kyrka m. fl. Tegelvalv
inbyggdes stundom redan vid gotikens
början men i allmänhet först mot medeltidens
slut i landskyrkorna; från medeltidens senare
del härstamma också många torn vid förut
tornlösa kyrkor samt talrika vapenhus. I
borgerliga byggnader dominerar korsvirket
från 1400-talet in på 1700-talet. Borgerliga
sten- och tegelbyggnader från medeltidens
senare del finnas i Malmö, Lund, Ystad och
Åhus. Nordtyskt stilinflytande präglar S:s
sakrala träskulptur fr. o. m. 1300-talets
se-nare del; enstaka importerade arbeten av hög
kvalitet förekomma (Kristofersbilden i
Falsterbo av mäster Bertram, se d. o. och bild
på pl. vid art. Altaruppsats, m. fl.). Ett
nederländskt inflytande på skulpturen spåras
vid medeltidens slut. Bevarade
medeltidsmålningar i S:s kyrkor äro dels av romanskt
ursprung (ofta anträffade på murarna ovanför
senare inbyggda valv; icke sällan i
absidvalven, bild 35), dels gotiska
(»Snårestadsgrup-pen» från 1300-talets förra del; sengotiska
målningar mycket vanliga, vackrast de
stilistiskt ensamstående vägg- och
valvmålningarna i »Krämarkapellet» i Malmö Petrikyrka
kort före reformationen, bild 36). — Av
medeltida borgar märkas, utom den ovan
nämnda Kärnan i Hälsingborg, Bollerup (delvis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
