Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skäfthammar - Skägg - Skäggam el. Lammgam - Skäggapa - Skäggdopping - Skäggenäs, Skägganäs - Skägglav - Skäggmes - Skäggriska - Skäggs - Skäggsimpa el. Bottenmus - Skäggsvamp - Skäggtorsk - Skäggtömmar, Muntrådar - Skäggökar - Skäkta - Skäktkniv, Skäktmaskin, Skätning - Skäktning, Schäktning (slaktmetod) - Skätstol - Skäl (vävning) - Skäl (kameralt) - Skälblad - Skälboö - Skälby - Skälderviken, Skelderviken - Skäldinge, Skillinge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1259 Skägg—Skäldinge 12G0
Olandsån; 43,42 kvkm, 1,743 inv. (1932).
Skogs-och mossmarker med odlad bygd närmast ån.
718 har åker, 2,740 har skogsmark. I n.
ligger vid Gimo damm Gimo bruk (se G i m o).
Ingår i Hökhuvuds och S:s pastorat i
Ärkestiftet, Olands och Frösåkers kontrakt.
Skägg. 1. (Anat.) Hårbeklädnad på kinder,
läppar och haka hos människan.
2. (Zool.) Förlängda hår under hakan av
vissa däggdjur (bockskägg), även gälarna hos
ett ostron.
3. (Skpsb.) Utbyggnad på förstäven av äldre
träfartyg. S. gav fäste för stag och
surr-ningar till bogsprötet samt uppbar gallionen,
där sådan förekom. S:s översta del kallades
pen. Jfr Gallion och Pen. Ax. L.
Skäggam el. L a m m g a m, Gypa’etus
bar-bätus, tillhör dagrovfåglarna, blir över 1 m
lång och är ovan svart, under rostgul. Den
lever av såväl as som rov. S. förekommer
från Atlasbergen i v. över s. Europas
bergskedjor till Tibet i ö. men är i åtskilliga
områden, t. ex. Schweiz, nu utrotad. T. P.
Skäggapa, Ve’tulus silènus, babianerna
närstående art av de markattliknande aporna
med yvigt, hela ansiktet inramande skägg och
tofsprydd svans. Den täta pälsen är ovan och
på sidorna glänsande svart, under brungrå.
Kroppslängd omkr. 90 cm, vartill kommer
den 30—40 cm långa svansen. S. är
hemmahörande på Malabarkusten, där den lever
flockvis i de täta skogarna och livnär sig av
knoppar och blad. T. P.
Skäggdopping, zool., se Doppingar.
Skäggenäs, Skägganäs, öliknande halvö
på Kalmarsundskusten av Småland (se karta
vid d. o.), Ryssby socken, n. om Kalmar,
sträcker sig över Kalmarsunds halva bredd mitt
emot St. Rör på Öland. På yttersta udden,
Revsudden, ligga S. lotsplats och blänkfyr
(anlagd 1904; ljusstyrka 20,000 Hefnerljus).
Skägglav, bot., kallas Usnea barbata, se
Lavar, bild 10.
Skäggmes, Panürus bia’rmicus, i s. och v.
Europa förekommande mesfågel, ovan askgrå
och ljusröd, under vit, med en svart,
skägg-liknande strimma längs vardera kinden. Den
lever i sumpmarker bland vass och hålles
stundom som burfågel. T. P.
Skäggriska, bot., se R i s k a.
Skäggs, egendom i Västkinde socken,
Gotland, 10 km n. ö. om Visby; 1,460 har, därav
470 har åker; tax.-värde 488,400 kr. (1931).
Har uppstått vid torrläggningen av Martebo
myr (se d. o.); myrodling. Äges av S. a.-b.
Skäggsimpa el. Bottenmus, Agönus
ca-taphra’ctus, en 20 cm lång bottenfisk, tillhör
fam. pansarsimpor. Kroppen är klädd av
kö-lade benplåtar, ovan gråbrun, med några mörka
tvärband, under ljusbrun. I Sverige finnes s.
längs västkusten och går även in i s.
Östersjön. Köttet värderas föga. T. P.
Skäggsvamp, med., populär benämning på
av vissa svamparter (Herpes tonsurans)
orsakad smittsam hudåkomma, som framför allt
sprides vid rakning. Jfr Herpes och
Hudsjukdomar. E. L-g.
Skäggtorsk, zool., se Torskfiskar.
Skäggtömmar, Muntrådar, långa, smala,
med känsel- och smaksinnesorgan tätt besatta
hudbihang invid munnen hos många fiskar,
ss. störar, torskfiskar och karpar.
Skäggökar, Capitonvnae, underfam. av de
blåkråkartade fåglarna. S. ha satt kropp,
kraftig, kägelformad näbb, täml. korta vingar
och kort stjärt. Fjäderdräkten är vanl. brokig
och kring näbben utbildad till långa borst. S.
leva av frukt och insekter och förekomma i
de tropiska delarna av både Gamla och Nya
världen. Kroppslängden kan uppgå till omkr.
20 cm. T. P.
Skäkta. 1. (Zool.) Se Vägglus.
2. (Skpsb.) Benämning på pråm el. norsk
eka.
Skäktkniv, Skäktmaskin, Skäktning, se
Linberedning.
Skäktning, Schäktning (av ty. schächten,
av hebr. schechitah, slakt), judarnas rituella
slaktmetod (även använd av
muhammedanerna). För s. och därpå följ, rituella
besiktning av djurkroppens inre delar finnas
detaljerade föreskrifter i Talmud. S., som brukas
vid slakt av varmblodiga djur, tillgår så, att
man med tre i omedelbar följd gjorda snitt
i samma skåra genomskär djurets hals ända
till halskotorna, varigenom det förblöder och
djurkroppen befrias från blodet, som ej får
förtäras (1 Mos. 9: 4 etc.). Före och efter
slakten läses en bön. Den rituello slaktaren
måste vara godkänd av rabbinska
auktoriteter; i mindre församlingar är han också
kantor och lärare. Då djuret ej bedövas vid s.,
har man opponerat mot denna metod på
djur-skyddsvänligt håll. I Schweiz, Norge och
några tyska stater är s. förbjuden; i några
andra tyska stater och i Finland har den
varit förbjuden men åter tillåtits. L. F.
Skäktstol, se Linberedning.
Skäl, delning av varpen i väv för att släppa
igenom den inslagsförande skytteln. E. v. W.
Skäl, kam., skattetal (jfr d. o.) i Västerbotten.
Skälblad, en ung. handsbred, tunn träspjäla,
som brukas vid vissa allmogevävnader för att
erhålla mönsterskäl. En av dessa
vävtekni-ker, opphämta (se d. o.), kallas stundom s.
efter redskapet. E. v. W.
Skälboö, gods i Skönberga socken,
Östergötlands län, 12 km s. ö. om Söderköping;
328 har, därav 130 har åker; tax.-värde
159,500 kr. (1931). Ägdes på 1600-talet av
släkten Reuter och från 1780-talet till 1909
av släkten De Geer.
Skälby, kungsladugård inom Kalmar stads
område, strax n. v. om staden; 565 har;
tax.-värde 356,100 kr. (1930). Gavs 1651 som
fri-herreskap åt R. Douglas, reducerades av Karl
XI och anslogs till boställe för
landshövdingen. Är nu utarrenderat.
Skälderviken, Skelderviken, grund vik
på n. v. kusten av Skåne (se karta vid d. o.),
mellan Bjärehalvön och Kullaberg. I S. mynna
Rönneån och Vegeån. N. om Rönneåns
mynning badorten S. (omkr. 300 inv.).
Skäldinge, Skillinge, gods i
Munka-Ljungby socken, Kristianstads län, 7 km ö.
om Ängelholm; 427 har, därav 276 har åker;
tax.-värde 499,600 kr. (1930). Var till 1680
förenat med össjö under släkten Krabbe,
tillhörde senare släkterna von Hylteen, Horn
(af Rantzien) m. fl., styckades 1856 men
sammanköptes delvis ånyo. Efter att i
århundraden ha hetat Skillinge har gården på
senare tid åter börjat kallas vid sitt
medeltida namn, S. Nuv. ägare: C. L. Hansson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
