Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1267
Skärpiplärka—Sköld
1268
Huvudbyggnaden på Skärva.
svenska armén har s., buret om veka livet,
bibehållits till paraddräkten, även sedan
övriga paradpersedlar 1931 i huvudsak
avskaffats. M. B-dt.
2. Flottans flaggmän bära till paraddräkt
s. av guld och mörkblått silke. ö-g.
Skärpiplärka, zool., se Piplärksläktet.
Skärpning. 1. Vid försöksarbete på
malmfyndigheter för undersökning av malmens
utgående i dagen förekommande
sprängnings-arbete. — 2. Den vid s. 1 uppkomna
fördjupningen i berggrunden. S. göras vanl. i form
av diken, som förläggas vinkelrätt mot
malmens förmodade strykningsriktning för
utrönande av malmens mäktighet. E. S. B.
Skärrfåglar, Strisöres, i den äldre
fågelsystematiken en ordning, omfattande bl. a.
fam. kolibrifåglar, tornsvalor, nattskärror,
blåkråkor, kungsfiskare, biätare och
härfåglar. Dessa ingå numera i ordn. blåkråkartade
fåglar, Coraciiformes. T. P.
Skärseld, reningseld (lat. i’gnis purgatörius),
enl. den rom.-kat. kyrkans lära uppehållsorten
för de döda, som visserligen ha undfått
förlåtelse för den eviga skulden men som
behöva dels en fortsatt luttring genom lidande,
dels de ännu levandes hjälp genom dessas
förböner, fasta, själamässor m. m. De första
kyrkohistoriska spåren möta hos Clemens
Alexandrinus och Origenes samt hos
Tertul-lianus och Cyprianus, därefter hos
Augustinus. Närmare utformning fick läran genom
Gregorius I. Off. antagen blev den först på
konsiliet i Florens 1439. Jfr Eskatologi,
sp. 1028—29. Den grekisk-ortodoxa kyrkan,
Luther och de reformerta kyrkorna avvisa
läran om s. — Jfr F. Schmid, »Der Fegfeuer
nach katholischer Lehre» (1904). G. A-n.
Skärsnultra, zool., se Snultresläktet.
Skärsnäppa, zool., se Småsnäppsläktet.
Skärstad, socken i Jönköpings län, Vista
härad, på ö. stranden av Vättern; 95,26 kvkm,
2,138 inv. (1932). Omfattar Landsjöns bördiga
dal och omgivande skogsplatåer (intill 341 m
ö. h.), som brant höja sig över Vättern;
där-invid utsiktsberget Vistakulle. 2,552 har åker,
5,168 har skogsmark. Egendomar: Lyckås
(se d. o.), Drättinge, Säby och Jönköpings
stads kraftverk vid Edeskvarna (2,865 hkr).
Pastorat i Växjö stift, Vista kontrakt.
Skärsten, Skärstenssmältning, metall., se
Koppar, sp. 1190.
Skärsätra, se Lidingö (med karta).
Skärtorsdag (sedan
medeltiden di’es viri’dium), torsdagen
före påsk. Det sv. namnet
»reningsdagen» återger ordets
innebörd. S. blev tillika en
minnesdag för nattvardens
instiftande. JfrBlåkulla. O. Hpl.
Skärv, socken i Skaraborgs
län, Valle härad, ö. om Skara,
nära Billingen och n. om
Horn-borgasjön; 23,54 kvkm, 545 inv.
(1932). I ö. sjörik grus- och
sandåsbygd, därinvid f. d.
exercisplatsen Axevalla hed, i v.
skogs- och jordbruksbygd. 633
har åker, 732 har skogsmark.
I S. ligger länets sanatorium,
St. Ekeberg. Ingår i N. Vings,
Stenums, S:s och
Skånings-Åsaka pastorat i Skara stift, Domprosteriet.
Skärva, herrgård i Nättraby socken,
Blekinge, vid Danmarksfjorden innanför
Karlskrona; 271 har, därav 80 har åker; tax.-värde
224,900 kr. (1930). Den intressanta
huvudbyggnaden, sammansatt i H-form av låga
en-våningslängor, är uppf. av amiralen F. H. af
Chapman. Tillhör numera ätten Wachtmeister.
Skärvan, med., se Engelska sjukan.
Skärvfrö, bot., se Penninggräs.
Skärvipa, zool., se Småsnäppsläktet.
Skävor, se Linberedning.
Sköl, gammal svensk gruvgeologisk term,
avseende en tvådimensionell företeelse i
berggrunden, näml, ett plan el. en tunn skiva;
kan även gälla en relativt tjock skiva, om
denna består av fjälliga mineral el. är
tunn-skivig. Viktigaste slag: sprickor el.
»släpp-skölar» (särskilt förkastningssprickor, jfr
Förkastning) samt »gränsskölar» av
glim-mer, klorit el. talk såsom gränsbildningar
mellan olika element i berggrunden, särskilt
mellan malm och sidosten. Olämpligt
begagnas termen i gruvspråket stundom om
bergartsgångar. P. G-r.
Sköld, her., den förnämsta av vapnets två
huvuddelar, s. och hjälm. Bruket av
heraldiska vapen uppkom under korstågen eller
omkr. 1150. Under tornerspelen utvecklades
och fastställdes reglerna såväl för s. med dess
märken som för hjälmen (se d. o.). Den
medeltida s. var i allm. av lätt trä (ej järn) och
klädd med läder el. grov, med lim eller krita
preparerad linneväv. På beklädnaden var
antingen sköldemärket (se nedan) direkt
målat, eller voro dess i färgat läder utskurna
figurer därpå fastspikade. I Sverige finnas
tre dylika s. från senare hälften av 1400-talet
(i Statens hist. museum och
Livrustkamma-ren). Stundom ersattes den målade ytan med
en överklädsel av dyrbart tyg i fältets färg.
Dettas mönster återgavs vid medeltida
avbildning av s. med något rankformigt
ornament eller gotiskt motiv och kallas d a m a
s-kering. S:s yta kunde även vara klädd
med pälsverk, ss. hermelin och sobel. I
medeltida vapenframställningar är s. vanl.
lutad, i allm. åt höger, med hjälmen
vilande på dess uppåtstående hörn. I
vapen från nyare tid står s. vanl. upprätt
med hjälmen vilande på dess övre,
horisontella kant. Äro två s. ställda intill varandra,
ss. vid alliansvapen, lutas de ofta mot var-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
