Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Småland - Förhistoria - Kyrklig konst - Etnografi - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Småland (Kyrklig konst—Historia)
1358
1357
från Ryssby socken. Under den yngre
stenåldern uppehölls livlig förbindelse mellan
kusten och det inre av S. utefter
vattendragen, särskilt Emmån och Alsterån. Blott två
—tre hällkistor äro kända från Kalmar län.
I stenålderns hällkistor äro ofta sekundära
bronsåldersgravar funna. Även enbart
brons-åldersfynd äro gjorda i sådana gravar. Till
denna tid torde även en övervägande del av
de ensamma, högt belägna stenrösena höra.
Bronsåldersfynden äro talrikare från
kuststräckan än från det inre av landskapet.
Hällristningar jämte s. k. älvkvarnar från
denna period finnas i Växjötrakten.
Järnålderns början, förromerska järnåldern,
är i S. en lika fyndarm tid som i stora delar
av landet i övrigt (se Järnåldern, sp. 65).
Ett par hundra år e. Kr. börjar folkmängden
tilltaga i Värend, talrika gravfält med
kullar, många slag av stensättningar samt
bauta-stenar vittna om ett nytt uppsving, som ökas
under folkvandringstid och vikingatid. S:s
ståtligaste gravhög är Inglinge hög (se d. o.)
i ö. Torsås socken, vilken utom bautasten
även har ett ornerat stenklot; Skatelövs
socken är utomordentligt rik på
järnåldersmin-nen. Redan tidigt var Växjötrakten centrum
i Värend. Heliga lundar och offerkällor
(Barnabrunnarna i Tolgs socken) ha varit
talrika. Vid Hov i Tjuraby har måhända stått
ett huvudtempel. — Värnamo har varit
västra S:s medelpunkt. I Smålandsstenar,
där fem vackra domarringar ligga tätt invid
varandra, har Jönköpings län sin vackraste
fornminnesplats från yngre järnåldern, som
även i övrigt är företrädd av talrika
minnesmärken (bl. a. stora gravfält på Visingsö).
Fornborgar äro ganska talrika i Kalmar län;
i och med vikingatiden visar detta ett rikt
uppsving i fråga om fornminnen och fynd
(särskilt från Vimmerby och Ljungby
socknar). Från S. finnes ett 100-tal runstenar,
alla med yngre runor. H. R-h.
Kyrklig konst. Under medeltiden hörde till
biskopen i Växjö endast Värend; det övriga S.
låg under Linköpings stift. Under äldre
medeltiden stodo båda stiften i livlig kontakt
med Lundastiftet, från vilket särskilt
arkitekturen påverkades. Stavkyrkorna i Hånger
och Aringsås, av vilka rester finnas,
till-kommo vid 1100-talets mitt. Då hade
byggandet av stenkyrkor, av vilka många ännu
kvarstå, redan börjat och bedrevs intensivt
till in på 1200-talet. Schemat var långhus,
kor och absid, i en del fall västtorn. Den
romanska periodens grundplan med rakt
korslut fick endast få avläggare. Mot
medeltidens slut uppfördes kyrkor med planen
förenklad till en rektangel. I de perifera
delarna byggdes övervägande träkyrkor. — Bl. a.
tack vare cistercienserna i Nydala fick den
kyrkliga konsten i det centrala S. (Njudung)
liksom vid Vättern en rikare prägel än i
landskapets övriga delar. Vid
sandstensföre-komsterna i norra S. uppväxte en verklig
dopfuntsindustri, huvudsaki. påverkad av
skånska och gotländska skolor. En serie
baldakinportaler i Njudung äro avläggare av
portaler i Lunds domkyrka. En av
myr-malmsförekomsterna betingad järnsmideskonst
blomstrade; berömda äro de romanska kistorna
från Rydaholm, Ryssby och Våxtorp. Inom
monumentalmåleriet arbetade en
tyskpåver-kad skola (Myresjö, Bringetofta) jämsides med
representanter för den danske
Hjörlundemäs-tarens ptil (Vrigstad, Hjälmseryd), tills vid
1200-talets slut ett avgörande västeuropeiskt
inflytande gjorde sig gällande (Dädesjö,
avläggare i Ljuder och Edshult). — Vid Kalmar
har funnits ett system av fästningskyrkor,
dels rundkyrkor (Hagby och Våxtorp), dels
flervåningskyrkor (Hossmo m. fl.). En
romansk, knuttimrad träkyrka användes ännu
i Pelarne.
Under nyare tidens tre första årh.
blomstrade det dekorativa måleriet och bildhuggeriet,
som fick impulser bl. a. från dekorationerna i
Kalmar slott och från den Braheska
konstverksamheten på Visingsö. Denna blomstring
kan anses avslutad med Per Hörberg. Bland
större byggen märkas Kristina kyrka i
Jönköping (påbörjad 1649) och domkyrkan i
Kalmar (påbörjad 1660), båda utan betydelse för
landsbygdens byggnadsverksamhet, som
övervägande omfattade träkyrkor och
klockstaplar, vilka ofta i flera avseenden erhöllo sina
medeltida föregångares prägel. Med
Tegnér-tiden kom en ny livlig byggnadsverksamhet i
klassicismens anda. Bqt.
Etnografi. På grund av landskapets
storlek och de växlande naturförhållandena är
den småländska allmogekulturen långtifrån
enhetlig. I bebyggelsen kommer
motsättningen fram mellan den mera slutna
gårdsplanen i östra S. och den lösa gårdsbildningen
västerut. Påverkan från borgar- och
herr-gårdskulturen gav allmogekulturen i östra S.
en likartad prägel med Östergötlands och
Mälardalens (t. ex. dräktskicket). Västra S. är
däremot en skogsbygd, som länge låg i det
svenska rikets utkant. Primitiva drag ha
härigenom länge bevarats och göra S. till ett
överraskningarnas landskap på det
etnografiska området. Det småländska höglandet är
en typisk hantverksbygd. Mest känt är det
långt in på 1800-talet florerande
bonadsmåleriet (se Väggbonader) söderut och
västerut. Motsättningarna i folkkulturen kunna
spåras redan i förhistorisk tid. — Om S:s
folkmål se S v e n s k a språket. S. S.
Historia. I det skog-, berg- och
kärrupp-fyllda landet lågo de olika bygderna starkt
isolerade från varandra, och de många små
landskapen och häradena hade sannolikt icke
ännu sammanslutit sig till större
landskaps-förbund, då namnet S mål anden uppstod
som gemensam geografisk beteckning för
bygderna s. om öster- och Västergötland. — Hela
medeltiden igenom synes S. hai judiciellt
avseende varit delat mellan två lagsagor. De
s. v. och mell. delarna, omfattande de tre
»landen» Värend, Finnveden och
Njudung, bildade alltsedan 1100-talet och kanske
tidigare tillsammans en lagsaga, som urspr.
efter huvudlandet kallades Värends, under
unionstiden möjl. någon gång Smålands men
sedan början av 1400-talet i regel
Tiohärads (se d. o.) lagsaga. De olika »landen» i
lagsagan ha antagl. urspr. haft vart och ett
sina särskilda rättssedvänjor, och av dessa ha
ganska märkliga spår bevarats i Värend (se
d. o.). Hela den övriga delen av S. —
trakterna i n. och ö. — hörde ihop med Östgöta
lagsaga. — Den administrativa
indel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
