Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Snoilsky, Carl Johan Gustaf - Snokar, Äkta - Snoksläktet el. Klättersnoksläktet - Snorgärs - Snorre gode - Snorre Sturlasson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7
Snokar—Snorre Sturlasson
8
Vanlig snok, Tropidonotus natrix.
der intrycken från den soliga Söderns natur
och folk, om också uttryck av hemlängtan och
vemod förnimmas. Sonetterna, pregnanta och
poängterade, tolkade dels hans uppfattning av
tidshändelserna: sorg över Frankrikes
nederlag 1870—71, förfäran över
kommunardupp-roret, oro för Sveriges framtid, dels hans
personliga missmod. Äktenskapet och
ämbets-göromålen förstämde S. och hotade att kväva
hans skaparlust i bitter resignation. Hans
diktning sinade. Den nya blomstringsperioden,
framkallad av hans kärlekslycka och det
starkare oberoendet av konventionella hänsyn,
kännetecknas av innerligare värme, fördjupad
själslighet, och dess konstnärliga princip är
karakteristik och symbol. Skaldens personliga
känsloliv uttalar sig oftast medelbart, i episk
fabel el. annan förklädnad. Ett stort antal av
S:s dikter är reseintryck. Redan 1880 började
S. i landsflykten cykeln »Svenska bilder»,
ägnad motiv ur Sveriges hävder från Gustav
Vasa t. o. m. Esaias Tegnér, med djup
inlev-nad och omfattande nyansering, utan
motstycke i svensk litteratur genom sin rikedom
på karakteristiska gestalter: »Herr Jans
likfärd», »Vita frun», »Stenbocks kurir», »Olof
Rudbeck», »På Värnamo marknad», »Den
trettonde mars». Både hans demokratiska
åskådning och rent personliga känslolägen ingingo
som väsentliga element i dessa dikter. En
stor del av S:s senare diktning är ägnad
sociala ämnen och tidsproblem. Han ställde sin
konst i reformarbetets tjänst; dikten skulle
icke isolera sig från folket och gå upp i
själviskt njutningsliv, ej vara en
»överklassprodukt». I en rad dikter manade han de
härskande klasserna till barmhärtighet och
broderskap; oroliga varningar och hoppfulla
syner växla. Lidelsefullt manade han även till
arbete och offer för att trygga Sveriges
självständighet i de politiska förvecklingar och
omvälvningar, som han ansåg snart förestående
i Europa. Medvetandet om att hans egen
dikt icke kunde nå fram till det egentliga
folket, emedan hans förutsättningar icke
gjorde det möjligt för honom att skildra folkets
eget liv på folkets eget språk, fyllde S. med
svårmodig resignation, på samma gång som
han fann den samtida verklighetsdiktningen
brista i konstnärlig helhet och makt. — S.
var en av den svenska poesiens främsta
gestaltare och konstnärer; hans rika, lättrörliga
sensibilitet fick uttryck i en form av
åskådlig, suggestiv konkretion. — Se monogr. av
K. Warburg (1905); F. Böök,
»Från åttiotalet» (1926); II.
Olsson i Samlaren 1929 och
1931. — S:s porträtt återges
på vidstående plansch. R-n B.
Snokar, Äkta s.,
Colubri-nae, underfam. av ormfam.
Co-lubridae (se d. o.), ett tusental
arter. S. ha smärt kropp,
litet huvud, i en smal spets
utlöpande stjärt. De sakna
giftkörtlar och leva av kräldjur,
groddjur, fiskar o. dyl. Till
vattensnokarna,
Tropidonotus, 80 arter, hör den
vanliga snoken, T.
natrix, som är svart el. svartgrå
med en stor vit el. vitgul
fläck på vardera sidan av nacken. Även
helsvarta s. anträffas. Snoken är vanl.
70—80 cm lång, allmän i s. och mell.
Sverige och anträffas upp till n. Jämtland.
Den är fullständigt ofarlig. Den lägger ägg.
Äldre svenska namn äro h u s o r m och t o m
t-o r m. Allmänna i Sydeuropa äro p i 1 s
nokar n a, släktet Zamenis, intill 2 m långa s.
av växlande färg. Sveriges andra snokart är
släta snoken, Coronella austriaca, ovan
brun el. grå med några rader mörka fläckar,
under rödgul el. grå; blir högst 75 cm lång.
Den förekommer i s. och mell. Sverige. Ofta
förväxlas den med huggormen. Den föder
ungar. T. P.
Snoksläktet el. Klättersnoksläktet,
Co’luber, tillhör fam. snokar (se d. o.) bland
ormarna. Kroppen är lång och något
hoptryckt från sidorna, bukplåtarna på sidorna
kölade och uppåtböjda. Hit hör e s k u 1 a
p-ormen, C. longissimus, från s. och mell.
Europa. Den klättrar skickligt. En av de
största europeiska ormarna är strimmiga
snoken, C. quatuorlineatus, från s. och s. ö.
Europa med en längd av 2,25 m. T. P.
Snorgärs, zool., se G ä r s.
Snorre gode (963—1031), en av den
isländska sagotidens mest betydande och i
litteraturen oftast nämnda hövdingar (S. spelar en
huvudroll i Eyrbyggiasaga, jfr d. o.). I Nials
saga betecknas han som Islands klokaste
man, sina vänners vän och grym mot sina
fiender. S. övertog vid 16 års ålder
fädernegården Helgafell och kort efteråt släktens
godedöme. Hans förnämste motståndare var
den ädle Arnkell gode, som 993 föll för S:s
vapen. S. främjade kristendomens sak på
alltinget 1000; han lät själv omedelbart därefter
döpa sig och byggde en kyrka. (E-kN-n.)
Snorre Sturlasson (isl. Sturluson), det
gamla Islands mest betydande författare,
kulturpersonlighet och politiker (1178—1241),
tillhörde den mäktiga Sturlungaätten och
uppfostrades hos den ansedde hövdingen Jön
Loptsson, en sonson till Sämund den vise.
S. tillägnade sig särskilt förtrogenhet med
Islands och Norges gamla skaldskap och
sagohävder. Genom ett rikt gifte blev S.
redan tjuguårig en av landets mäktigaste
hövdingar, så att han kunde möta vid
alltinget i spetsen för 800—900 beväpnade män.
S. var flera gånger lagsagoman; länge
överträffades han i rikedom och anseende av
ingen i landet. Invecklad i de blodiga tvis-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
