Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Socialdemokratiska riksdagsgruppen —Socialförsäkring
31
—23); L. Brügel, »Geschichte der
oester-reichischen Sozialdemokratie» (5 bd, 1920—
26); E. Wiinblad och A. Andersen, »Det
danske socialdemokratiets historie» (2 bd, 1921);
»The book of Labour party» (1924); M. Beer,
»Socialismens historia» (sv. uppl., 2 bd, 1925—
26); J. Martov, »Geschichte der russischen
Sozialdemokratie» (1926); »Vierter Kongress
der sozialistischen Arbeiter-Internationale»
(1932). R. L-dm.
Socialdemokratiska riksdagsgruppen,
partibildning inom svenska riksdagen, omfattande
de till Sveriges socialdemokratiska
arbetarparti (se d. o.) anslutna led. i riksdagens båda
kamrar. Den förste socialdemokrat, som
inträdde i Sveriges riksdag, var Hjalmar
Bran-ting, som tog säte i Andra kammaren 1897.
1903 fick Andra kammaren sammanlagt 4
socialdemokratiska led., vid 1906 års riksdag
13. Vid denna riksdag organiserades först s.
I Första kammaren vann socialdemokratien
insteg 1911 genom 2 led., vilket antal 1912
steg till 12. En utbrytning ur gruppen skedde
1917, då 14 av dess medl. deltogo i bildandet
av socialdemokratiska vänsterpartiet, vilket
återförenades med socialdemokratien 1923,
varvid 8 f. d. vänstersocialistiska riksdagsmän
anslöto sig till s. Vid det s. k.
Höglundskom-munistiska partiets förening med
socialdemokratien 1926 tillfördes s. 1 medl.
Medlemsantalet i s. vid 1933 års riksdag är 58 i Första
och 104 i Andra kammaren. Från början till
sin bortgång 1925 var Hj. Branting gruppens
ledare, följd av Per Albin Hansson. Gruppens
medl. i Första kammaren ha till ordf, haft
Olof Olsson, Gustav Möller och A. J. Bärg.
Under olika socialdemokratiska regeringar har
gruppen i Andra kammaren letts av Viktor
Larsson och Bernhard Eriksson. De första
åren på 1930-talet har gruppens ledning utom
av ordf. Hansson bestått av Gustav Möller,
Olof Olsson, A. J. Bärg, J. E. Björnsson och
C. E. Svensson från Första kammaren samt
A. Engberg, A. Sävström, Viktor Larsson, C.
J. Johansson i Uppmälby, E. Wigforss, A.
Andersson i Råstock, Edvard Johanson och P.
E. Sköld från Andra kammaren. R. L-dm.
Socialdepartementet tillkom vid delningen
av Civildepartementet (se d. o.)
genom lag om statsdep. 19 juni 1919, som trädde
i kraft 1 juli 1920. S:s verksamhetsområde,
som enl. lagen omfattar ärenden av social
natur, ärenden rörande den inre civila
förvaltningen samt allmän hälso- och sjukvård
ävensom de verk och myndigheter, som anses
höra till S., anges i stadgan om fördelning av
ärendena mellan statsdep. 22 juli 1920. S.,
som delvis omorganiserades vid 1926 års
riksdag, är (1932) uppdelat på 4 byråer, en för
ärenden rörande lantregeringen och
kommunala ärenden, en för sociala ärenden i
allm., en för fattigvårds- och
barnavårdsären-den samt en för hälsovårdsärenden. S:s
personal utgöres (1932) av 1 statssekr., 1
expeditionschef, 1 byråchef för lagärenden, 3
kansliråd, av vilka ett tillika är statens
inspektör för fattigvård och barnavård, 2
föredragande för regeringsrättsärenden, 4 förste
kanslisekr., 1 registrator och 3 andre
kansli-sekr. samt amanuenser. För tjänstemännen
gäller instruktion för befattningshavare i
statsdepartementen 31 dec. 1921, ändrad 30
32
maj 1930 och 5 juni 1931. Anslagen till S.
uppföras under femte huvudtiteln. Jfr
Departement och Kansli 1. Ldht.
Socialekonomi, se Nationalekonomi.
Socialfullmäktige. En representant för
arbetsgivarna och en för arbetarna, kallade s.,
skola enl. instr. för Socialstyrelsen (se d. o.)
närvara vid föredragning inom styrelsen av
ärenden, som avse styrelsens organisation
och äro av större betydelse, ävensom av
frågor av synnerlig vikt inom ärendesgrupperna
arbetsmarknaden, förhållandet mellan
arbetsgivare och arbetare el. arbetarskydd.
Fullmäktige tillsättas av K. m:t för tre år. —
De först tillsatta s. ha varit Svenska
arbetsgivareföreningens dir., resp.
Landsorganisationens ordf. A. M.
Socialförsäkring, i vidsträcktaste
bemärkelse varje försäkringsverksamhet, som
be-drives för att trygga ekonomiskt svaga
befolkningslager mot risker, som hota deras
existensmöjligheter. Vanl. brukas dock
benämningen s. endast för sådan
försäkringsverksamhet, som anordnas med statens mer el.
mindre direkta medverkan såsom ett led i den
allmänna socialpolitiken (se d. o.). Gränsen
blir dock alltid flytande å ena sidan mellan
s. och socialt inriktad privatförsäkring, å
andra sidan mellan s. och de grenar av
socialpolitiken, som tillhöra ren
understödsverksam-het. S. i egentlig mening föreligger endast om
ett verkligt försäkringsmoment ingår. Härför
fordras främst, att det gäller täckandet av en
risk, vars storlek inom rimliga gränser kan
förutberäknas, och att verksamheten bedrives
enl. en ekonomisk plan, grundad på statistisk
erfarenhet om riskens storlek och art.
De viktigaste bland de risker, mot vilka
man sökt vinna skydd genom anordnande av
s., äro förvärvsförmågans tillfälliga
upphörande genom sjukdom, olycksfall el.
oförvållad arbetslöshet samt dess
varaktiga förlust genom invaliditet el.
ålderdomssvaghet. I enlighet härmed
indelas s. i olika grenar:
sjukförsäkring, olycksfallsförsäkring o. s. v.
Såsom särskilda grenar av mera
underordnad betydelse tillkomma stundom
moder-skapsförsäkring samt ä n k e- och
pupillförsäkring. Organisatoriskt
kunna två el. flera av dessa grenar sammanslås.
Från en annan synpunkt kan s. indelas i
frivillig och obligatorisk. Vid
obligatorisk s. kan tvånget antingen avse enbart
själva försäkringsplikten, medan valet av
för-säkringsanstalt överlämnas åt den enskilde,
el. också kan tvånget utsträckas även till
detta val, i vilket fall försäkringen vanl. sker
i en av staten upprättad anstalt. Så är t. ex.
i Sverige sjukförsäkringen f. n. frivillig,
försäkringen för olycksfall i arbete obligatorisk
med fritt val av försäkringsanstalt samt den
kombinerade invaliditets- och
ålderdomsför-säkringen obligatorisk med försäkring i en
statlig monopolanstalt. Frågan om frivillig
el. obligatorisk s. har livligt debatterats. Till
försvar för den förra framhålles, att frivillig
anslutning till en försäkring anses innebära
en vida effektivare sporre till självhjälp än
den genom tvång framkallade anslutningen.
Däremot invändes i främsta rummet, att en
frivillig s. vanl. icke förmår i tillräcklig grad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
