Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sofokles - SofronxeSofta - Sogaätten - Sogdiana - Sogidska (Soghdiska) - Sogn - Sognefjorden - Sognepræst - Sogn och Fjordane fylke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sofron—Sogn og Fjordane fylke
67
tiska konstens fulländning i såväl yttre som
inre avseende. Han införde scenmålning,
förändringar i skådespelarnas kostym, ökade
körens antal från 12 till 15 och
skådespelarnas från 2 till 3, varigenom en livligare
dramatisk handling möjliggjordes, upplöste
föreningen av skald och skådespelare, då han,
som hade en svag röst, ej själv uppträdde,
såsom dittills varit brukligt — härigenom fick
skådespelarkonsten tillfälle till egen
utveckling —, han skrev roller, avsedda för vissa
skådespelare; slutligen löste han sambandet
mellan de tre dramer, av vilka en trilogi
bestod, så att varje drama blev en självständig
och fristående enhet. Den musikaliska,
ora-toriemässiga karaktär, som äldre dramer haft,
avlöstes av en utpräglat dramatisk, kören och
körsångerna trädde tillbaka; häri följde
honom Aischylos i sitt sista verk,
Orestestrilo-gien. På äldre dagar rönte S. själv inflytande
av sin yngre medtävlare Euripides. S. är
mästare i att skapa dramatisk spänning och
har bragt karaktärsteckningen till
fulländning; händelserna framspringa ur de
handlandes karaktär. Av sina kvinnogestalter
ställer han verkningsfullt en vekare bredvid en
hårdare, Ismene bredvid Antigone,
Chryso-themis bredvid Elektra. I biroller, t. ex.
väktaren i »Antigone», försmår han ej realism,
men eljest står han på den gamla
hjältesagans grund; hans hjältar äro människor men
av ett högre slag i motsats till Euripides’ (se
d. o.), som dragit ned mytologiens hjältar i
vardagslivet; däri ligger förklaringen till att
samtiden föredrog S. framför Euripides.
Likaså står S. på den traditionella religionens
grund och hyllar satsen om människans
vanmakt och gudarnas allmakt utan att fråga
efter dess moraliska berättigande. Den har på
det mest skakande sätt kommit till uttryck
i »Konung Oidipus». S. var själv präst åt en
läkegud, medverkade vid Asklepioskultens
införande i Aten och blev av denna anledning
efter sin död dyrkad som hero under namnet
Dexion. Både i sitt liv och i sin diktning var
han en harmonisk natur, en representant för
Perikles’ Aten. S:s dramer, särskilt
»Antigone» och »Konung Oidipus», uppföras ännu.
Ingen helt tillfredsställande textuppl.
finnes; dock märkas den av W. Dindorf (1825;
6:e uppl. utg. av S. Mekler 1885; i Bibliotheca
Teubneriana) och den av A. C. Pearson (1924;
i Bibliotheca Oxoniensis). Bästa
kommenterade upplaga av R. C. Jebb (1883—96). Sv.
övers, av V. F. Palmblad (1841), enstaka
dramer: »Antigone» av B. Risberg (1910),
»Antigone» och de båda Oidipustragedierna av A.
M. Alexanderson i »Oidipussagans tragedier»
(1921) m. fl. Musik till körerna i »Antigone»
och »Oidipus på Kolonos» är komponerad av
F. Mendelssohn-Bartholdy. — Se biogr. på fr.
av F. Allègre (1905), på sv. av E. Zilliacus
(1919), på ty. av H. Weinstock (1931). — Se
bild på vidstående plansch. M. Pn N-n.
Söfron, grekisk dramatiker, se M i m.
Softa (av pers, sochtä), turk., studerande vid
muhammedanskt teologiskt seminarium,
teolog; stundom, liksom i pers., i mer vidsträckt
mening student. G. Rqt.
Sogaätten, se Japan, sp. 994.
Sogdiäna (av fnpers. Suguda), nordostligaste
prov, i det fornpersiska riket, motsv. landet
68
mellan Amu-darja (Oxus) och Syr-darja
(Jax-artes) med huvudstaden Marakanda (det nuv.
Samarkand). S. erövrades av Alexander den
store, tillhörde sedan Grekisk-baktriska riket
(se d. o.) och intogs i 2:a årh. f. Kr. av
centralasiatiska (»skytiska») stammar; det
utgjorde sedan en provins i det sasanidiska
väldet, tills detta erövrades av araberna. J. Ch-r.
Sogdiska (S o g h d i s k a), eg. det iranska
språk, som talades i Sogdiana (se d. o.); enl.
förslag av Andreas är det beteckning för
ett av de nya språk, som blivit bekanta
genom de stora handskri ftsfynden i
Centralasien (väsentligen 1900—09 genom S t e i n,
Gr ii n w ede 1, v. Le Coq och P e 1 1 i o t).
S. är ett nordöstiranskt språk, något
ålderdomligare än pehlevi och trol. närmast
besläktat med den moderna dialekten
yagh-nöbi, som talas kring övre loppet av
Zeraf-sjan, alltså i en trakt, där den gamla s.
borde ha funnits. S. har tydligen varit
allmänt språk för handelsmän, resande,
missionärer o. s. v. från Oxus ända bort till
Mongoliet och det inre Kina mellan l a och 9:e
årh. e. Kr. Det äldsta hittills kända
språkminnesmärket fann Stein i ett vakttorn på
Kinesiska muren. F. ö. utgöras de hittills
identifierade fynden av rester av manikéernas
heliga skrifter (se Mani), av
nytestament-liga skriftstycken, tydligen härstammande
från nestorianerna (se d. o.), buddistiska
texter, brev och fragment av räkenskaper, skrivna
på arameiska, syriska och uiguriska alfabet
och uppvisande två bestämt skilda dialekter.
Bearbetningar av sogdiskt handskriftsmaterial
framför allt genom F. W. K. Müller i talrika
uppsatser och II. Reichelt i »Die sogdhischen
Handschriftenreste des Britischen Museums»
(2 bd, 1928—31). Jfr vidare R. Gauthiot och
E. Benveniste, »Essai de grammaire sogdienne»
(2 bd, 1914—23, 1929). K. F. J. (J. Ch-r.)
Sogn, de storslagna och natursköna
bygderna kring Sognefjorden (se d. o.) och dess
armar, motsvarar ung. medeltidens Sygnafylki
och utgör s. delen av Sogn og Fjordane fylke
på Norges västkust. Stor turisttrafik. Från
det inre av Lusterfjorden går en fjällväg
genom Jotunfjällen till Böverdalen i Lom;
bilvägar gå från Lærdalsöyri förbi Borgunds
gamla stavkyrka till Valdres och Hemsedal,
från Fretheim vid inre Aurlandsfjorden till
Myrdal på Bergensbanan, från Gudvangen vid
innersta Næröyfjorden uppför
Stalheimsklei-vene till Voss och från Vadheim genom
Sunn-fjord till Nordfjord. Ax. S.
Sognefjorden, Norges längsta och mest
förgrenade fjord, på Norges västkust, har en
längd av 175 km från udden Sygnefest vid
mynningen till det inre av Lusterfjorden. Når
i sin mell. del 1,245 m djup men i den breda
fjordmynningen mellan Solund (Sulen) och
Gulen endast 158 m. Från inre S. sträcker
sig den 25 km långa Fjærlandsfjorden, invid
vilken turistorten Balestrand el. Balholmen
(se d. o.) ligger, norrut till Jostedalsbreen och
längre mot ö. Luster- och Årdalsfjordarna till
Jotunfjällen. Mot s. utgår den 30 km långa
Aurlandsfjorden med den s. v. Næröy- el.
Næ-reimfjord (se Norge, bild 12); därinvid
turistorten Gudvangen. Ax. S.
Sognepræst, se Kyrkoherde.
Sogn og Fjordane fylke, på Norges väst-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
