Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sokolrörelsen - Sokoto - Sokotra - Sokrates
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
75
Sokoto—Sokrates
76
(polska sokolföreningar började grundas 1867,
slovenska 1863, kroatiska 1874 etc.). De flesta
europeiska sokolförbunden samnianslötos 1926
till ett allslaviskt sokolförbund med säte i
Prag, vilket samverkar med ett motsv.
förbund i U. S. A. 1932 funnos omkr. 6,000
sokolföreningar med omkr. 1 mill. led.
Inom s. bedrives gymnastik enl. Tyrs’
system (i de polska föreningarna med inslag av
svensk gymnastik) med offentliga övningar
och uppvisningar; dess representanter ha med
stor framgång deltagit i internationella
gymnastiktävlingar, bl. a. vid olympiska spelen
1912—28. Utom för fysisk fostran arbetar s.
även för stärkande av medborgarandan och
fosterlandskärleken; sokolföreningarna
anordna gymnastik- och föreläsningskurser,
utflykter, konserter, amatörföreställningar etc. F. B-r.
Sokoto [så’-], fordom mäktigt fulberike i v.
Sudan, vars huvuddelar numera bilda prov. S.
i n. v. hörnet av Nigeria; 100,670 kvkm,
1,666,821 inv. (1926); huvudstad: Sokoto (omkr.
8,000 inv.). S. avvattnas av Nigers biflod
Kebbi (el. Sokoto); n. delarna äro regnfattiga
och stäppartade, södra S. bördigt och tätt
befolkat. Huvudprodukter äro bomull och
jordnötter; betydande boskapsskötsel.
Kaura-Na-moda i västra S. har järnväg över Zaria till
Lagos. De flesta inv. äro hausa, men det
härskande elementet är fulbe; de flesta äro
muhammedaner. S. grundades i 1800-talets
början av fulbehövdingen Othman Dan Fodio,
som även behärskade en stor del av v. Sudan.
Under hans efterträdare sönderföll riket. 1885
fick dåv. United african company vissa
suveräna rättigheter i S., som 1900 övergingo på
britt, kronan. 1903 erövrades S. av britt,
trupper. Nominellt härskar ännu emiren av S.
Sokotra [såkå’-], ö i Indiska oceanen,
utanför Kap Guardafui på Afrikas östkust, vid
inloppet till Adenviken; bildar med Abd el-Kuri
o. a. småöar Sokotraögruppen; tills.
3,579 kvkm med omkr. 12,000 inv. S. är
bergigt och når i Djebel Ilaggier 1,428 m ö. h.
Klimatet är hett; kusten är under okt.—maj
regnlös. Vegetationen visar släktskap med
bl. a. Maskarenernas och Sydafrikas flora;
aloe och drakblodsträd äro vanliga. Inv. i det
inre S. tala en ålderdomlig arab, dialekt; vid
kusten bo i nyare tid invandrade araber,
starkt uppblandade med indiska, europeiska
och negerelement. S. betraktas som ett
lydland under Aden men styres nominellt av en
sultan, som lyder under sultanen av Kischin
(i Hadramaut). — S., i forntiden kallat
Dio-skorida (I)ioscorides), lär ha varit en grek,
koloni och sedan haft kristen befolkning, ön
innehades under medeltiden av hinduiska
sjörövare, togs 1507 av portugiserna, tillhörde
senare imamen av Maskat och sultanen av
Kischin. 1886 blev S. britt, protektorat.
Sökrates (grek. Sokrates), grekisk filosof (f.
kort före 469, d. 399 f. Kr.). Författade inga
skrifter; källorna för kunskap om honom äro
Platons dialoger, av vilka de tidigare måste
anses ge en verklig bild av S., Xenofons
»Memora-bilia»och Platons »Symposion».Skillnaden
mellan dessa framställningar är väsentlig och
svårförklarlig; hos Xenofon framställes S. som en
torr, nykter och prosaisk personlighet, hos
Platon som en djup tänkare. Trol. har
Xenofon ej förmått fatta det djupaste hos S.
S. skall urspr. liksom sin fader ha varit
bildhuggare men alltmer försummat sitt yrke
för att ägna sig åt filosofien, vari han såg
sin kallelse. Ilan var en ytterst originell och
fängslande personlighet, till det yttre
uppseendeväckande ful, i sina samtal bländande
kvick och slagfärdig, till karaktären omutligt
principfast och offrande allt för sin uppgift,
buren av ett djupt sedligt patos.
Egendomlig är S:s »daimonion», en inre röst, möjl. av
hallueinativ natur, som han i inånga fall, även
i obetydliga angelägenheter, lät leda sig av.
Hans studier av föreg. tänkare voro trol. icke
betydande. Försummande sin hustru, den
beryktade Xantippa, och sina barn, tillbragte
han sin mesta tid under filosofiska samtal
med personer i alla samhällsställningar. Sin
metod liknade han vid förlossningskonst (jfr
M a j e u t i k). Den undervisade mottog näml,
ingen kunskap av S. utan måste ur sitt eget
inre frambringa vetandet, varvid S. endast
var honom behjälplig. Viktigast var därvid
att avlägsna all skenkunskap genom prövning
om den höll stånd för eftertanken. Den
berömda sokratiska ironien kom därvid
till synes. S. ställde sig först ovetande och
önskade upplysning om något, bad senare om
närmare förklaring o. s. v., varvid slutligen
framkom, att S., som erkände sig ingenting
veta, dook, som det delfiska oraklet
förkunnat, var den visaste av alla, då han insåg sin
egen okunnighet. — På anstiftan av
personliga ovänner och på grund av politiska
intriger ställdes S. 399 inför domstol, anklagad
för att fördärva ungdomen genom att förneka
statens gudar. Då han enl. sed själv föreslog
sitt straff, skall han ironiskt ha föreslagit fri
bespisning för livstid på Prythaneion, den
största tänkbara hedersbetygelse. Den
avkunnade dödsdomen verkställdes 30 dagar
senare, mellantiden tillbragte S. under
filosofiska samtal, avböjde ett tillfälle till flykt
och tömde med överlägset lugn giftbägaren.
Ehuru i mycket erinrande om sofisterna,
bekämpade S. dessas intellektuella och
moraliska skepsis. Det finns enl. S. ett absolut
vetande, och detta ansåg han rationalistiskt
icke givet genom sinnena utan först då man
funnit en saks begrepp. För att finna detta
använde han ett induktivt förfarande, dock
icke utgående från omfattande och
planmässig iakttagelse utan från ett fåtal vanliga
erfarenheter. Ehuru betydelsefull i sin
grundtanke, mäste denna metod därför ge
obety-dande resultat. — För naturfilosofien hade S.
föga intresse. Viktigast var för honom etiken,
och hans förnämsta tanke där är, att dygd
är vetande, d. v. s. vetande om det goda,
varför även dygden kan läras. Ett oriktigt
handlande beror alltid på bristande insikt,
den, som vet det rätta, gör det med
nödvändighet. S. är sålunda intellektualistisk
deter-minist. Det måste finnas ett absolut gott,
föremål för ett verkligt vetande. S. anger
dock ej entydigt vad detta goda vore. Det
säges ibland vara det, som överensstämmer
med statens skrivna och gudarnas oskrivna
lagar, ibland åter helt enkelt det för var och
en nyttiga. Detta senare kan dels ha en
krasst eudemonistisk innebörd, dels åter
betyda det för själens hälsa och fullkomlighet
nyttiga. I praktiken, om än ej konsekvent
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
