Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sokrates - Sokratiker - Sol (astronomi) - Sol (kemi) - Sol (musik) - Sol (mynt) - Sola, Jalo Wäinö - Sola fide - Sola gratia - Solanaceae, Potatisväxter - Solander, Daniel Carl - Solanin - Solanum - Solar el. Solarisk - Solari el. Solario, Andrea
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
77
Sokratiker—Solari
78
uttalat, synes S:s etik ha haft samma tendens
som cynikernas och stoikernas: frihet från
och förnuftets herravälde över affekterna. —
I religiöst hänseende trädde S. icke i
opposition mot sin tids religion (anklagelsen mot
honom var så till vida obefogad), men han
förband oklart polyteismen med ett monistiskt
betraktelsesätt. Han uppfattade världen som
styrd av en enda gud och ansåg med en täml.
ytlig teleologi, att allt var inrättat med
hänsyn till människans nytta.
Litt.: Jämte de allmänna framställningarna
av den grekiska filosofiens historia (se Fil
o-s o f i e n s historia) må nämnas K. Joel,
»Der echte und der xenopliontische S.» (2 bd,
1893—1901); H. Maier, »S.» (1913); J. L.
Hei-berg, »Sokrates’ udvikling» (s. å.); O. O.
Jakobsson, »S.» (1931). — Se bild på vidstående
plansch. G. O-a.
Sokratiker, lärjunge till Sokrates. — Adj.-.
Sokratisk.
Sol, astron., se Solen.
Sol [sål] (av lat. solütio, lösning), kem.,
benämning på en icke koagulerad kolloidal
lösning. Ur ett s. kan kolloiden på olika sätt
utfällas, varvid en s. k. gel erhålles (se vidare
K o 1 1 o i d e r). 1. B.
Sol [sål], mus., i ■ solmisationen och i
romanska länder namn på tonen g.
Sol [säl|, myntenhet i Peru (se d. o., sp.
894) — 100 centavos.
Sola [så’-], J a 1 o W ä i n ö, finländsk
tenorsångare (f. 1883), utbildad i Berlin, Paris och
Milano. Har sjungit i såväl operor som
oratorier med stor framgång i Skandinavien, på
kontinenten och i Amerika. Bland hans roller
märkas Erik i »Flygande holländaren», Don
Ottavio i »Don Juan», Lenski i »Eugen
One-gin», Nieias i »Thafs», Pajazzo m. fl. T. N.
Söla fi’de, lat., »genom tron allena», Luthers
lära om rättfärdiggörelsen genom tron.
Söla grätia, teol., se Nåd 2.
Solanäceae, Potatisväxter, är en
övervägande tropisk växtfam., tillhörande gruppen
Personatae. Blommorna äro i regel
flersym-metriska med fem ståndare. Frukten är bär
el. kapsel. I Sverige finnas några få vilda
arter: bolmört (se d. o.), besksöta och
natt-skatta (se P o t a t i s s 1 ä k t e t). Dessa arter
och många andra äro giftiga, t. ex. tobak (se
d. o. och N i c o t i a n a), belladonna och
spikklubba (se dessa ord). Gagnväxter äro potatis,
tomat, tobak, judekörsbär, spansk peppar (se
C a p s i c u m) och äggplantan (se
Potatissläktet). Ang. till S. hörande
läkemedels-växter se Belladonna, Bolmört och
Spikklubba. Om a 1 r u n se d. o. Många
äro prydnadsväxter, t. ex. bladklocka,
bock-törne, judekörsbär, arter av Nicotiana,
Petunia, Schizanthus och Salpiglossis (se dessa
ord) samt Solanum (se Potatissläktet)
och arter av nedan omtalade släkten.
Bro-wallia omfattar sex arter i tropiska
Amerika, som ha helbräddade blad och blå,
violetta el. vita blommor. B. speciosa är en
halvbuske, som i växthus blommar hela året. B.
viscosa och B. grandiflora begagnas som
kruk-och rabattväxter. Brunfelsia räknar 20 arter
från Syd- och Mellanamerika, buskar el. små
träd med läderartade blad och trattlika vita,
gula el. violetta blommor. Brunfelsia
acumi-nata är en vacker vinterblommande växthus-
växt. Solandra grandiflora, Jamaica, är den
mest bekanta arten av det efter Linné lärjungen
Solander uppkallade sydamerikanska släktet.
Den är en klätterväxt, vars 15 cm långa,
vitgula blommor om natten sprida en stark
vällukt. Scopolia carniolica från Kärnten och
Schlesien är en av trädgårdarnas första
vårblommor. Blommorna äro utvändigt brunröda
och invändigt gröngula. Petunia inflata (se
färgplanschen) är senare tiders bästa
moderväxt för nya Petunia-former. E. S-g.
Solander, Daniel Carl, naturforskare
(1733—82), f. i Piteå. Blev i Uppsala en av
Linnés bästa lärjungar och sändes av denne
1759 till England, där han anställdes vid
British museum; han deltog i Cooks första
världsomsegling 1768—71. Då Linné fick rätt
att utse sin efterträdare, tillfrågade han S.,
som avböjde och kvarblev i England. Led. av
sv. Vet.-akad. (1773). Ilan skrev bl. a. flera
uppsatser i Royal societys handlingar. E-k N-d.
Solanln, en giltig, kvävehaltig glykosidisk
alkaloid, som 1821 upptäcktes av Desfosses
i bär av Solanum nigrum (se
Potatissläktet). Det har sedermera påvisats även i
frukter o. a. delar av många Solanu m-arter, t. ex.
i potatis. Hos potatisväxten finnes s. i både
blad och frukter men i synnerhet i de om
våren framväxande groddarna, medan själva
rotknölarna innehålla mycket litet därav. Den
normala halten av s. i potatis ligger mellan 40
och 200 mg per kg; omogen samt alltför länge
förvarad potatis innehåller stundom mera. S.
bildar fina, vita, nålformiga kristaller, som
ha basiska egenskaper. Dess kemiska formel
är ännu ej fastställd. — 1 likhet med
saponi-nerna verkar s. kraftigt upplösande på röda
blodkroppar, varvid hemoglobinet övergår i
blodplasmat och i urinen (hemoglobinuri). Det
framkallar tillika inflammation i
tarmslemhinnan och i njurarna samt förlamning av
centrala nervsystemet och till sist av hjärtat.
Genom sin förekomst i groddar och särskilt
i illa förvarad, svartnad, skämd el. möglad
potatis har s. många gånger givit anledning
till massförgiftningar, särskilt bland militär,
vilka i regel ha gått till hälsa. C. G. S.
Solanum, bot., se Potatissläktet.
Solär el. S o 1 ä r i s k (lat. soläris, av sol,
sol), som hör till eller har avseende på solen.
Sola’ri [så-] el. S o 1 a r i o, Andrea,
italiensk målare (f. trol. i Milano omkr. 1465—
70, d. omkr. 1520). S. bevarade en viss
självständighet gentemot Lionardo da Vinci. Sin
utbildning fick S. i Venezia, dit han 1490
begav sig. Han tog särskilt intryck av
An-tonello da Messina. Den skärpa i
detaljbehandlingen, som är en följd av
beroendet av Antonello, mildras efter konstnärens
återkomst till Milano (1496) genom
Lio-nardos inflytande. Därmed når S. sin mogna
stil, varpå bl. a. »Ecce Homo» och »Vilan
på flykten till Egypten» (båda i Milano) samt
»Madonna med barnet på en grön kudde»
(Louvre) äro goda exempel. — Hans bror
Ch ri stof oro S. (f. före 1468, d. 1527)
var en betydande skulptör, som
huvudsakligen verkade i Milano, från 1501 som ledare av
Domhyttan. Hans förnämsta verk är det i en
veckrik, flytande stil utförda
gravmonumentet i Certosa di Pavia över Lodovico Moro och
Beatrice d’Este. H. C-l.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
