Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Soldyrkan - Solea, Tungesläktet - Solen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
83
Solea—Solen
84
liga ljusgivaren och världens upphov. Som
skapare blir solguden ej sällan även
kultur-bringaren, som lärt människorna nyttiga
konster och fastställt sed och samhällsordning.
Hans nattliga kamp mot mörkrets makter,
där han uppslukas av ett vidunder för att
dock till sist segrande bryta fram ur sitt
fängelse, hans äventyrliga färd över vida
vatten i en kista eller i en farkost äro omtyckta
sagomotiv.
1 de äldsta jordbrukskulturerna träder
solguden starkt tillbaka för månen. 1
subtropiska eller tropiska trakter är det i daggrika
månskensnätter, som växtligheten synes hämta
nytt liv och kraft. Solen blir här ofta en
fientlig makt, som med sina glödande pilar
dödar och förbränner allt liv. — Litt.: L.
Fro-benius, »Das Zeitalter des Sonnengottes», I
(1904); O. Riihle, »Sonne und Mond im
primitiven Mythus» (1925). T. A-æ.
So’Iea, zool., T u n ge sl ä k t e t, se F 1
undre f i s k a r, sp. 633 med bild 2 på pl.
Solen, astron. tecken Q, cenlralkroppen
inom vårt planetsystem. S:s medelavstånd från
jorden beräknas till 149^2 mill. km, under
antagande av värdet 8,so" för s o 1 p a r a
1-laxen, den vinkel, under vilken jordens
ekvatorsradie skulle ses från s. S:s skenbara
vinkeldiam., från jorden sett, är vid
medelavståndet 31’ 59", motsv. en verklig radie av
695,500 km eller nära lika med dubbla
avståndet från jorden till månen. S:s massa
är 332,000 ggr jordens. S:s medeltäthet är
omkr. lln av jordens. Tyngden på s:s yta är
nära 28 ggr större än på jorden. S:s form
är, såvitt man funnit, fullkomligt sfärisk,
utan avplattning. S. roterar omkring en
axel, som har en lutning av något mer än 7°
mot ekliptikans axel. Om s:s rörelse genom
världsrymden se Solsystemet.
S:s ljus överträffar i intensitet alla
artificiella ljuskällors och är ung. 465,000 ggr
fullmånens ljusstyrka och 4,000 mill. ggr
Ju-piters. — S:s värmestrålning mätes medelst
ett instrument, kallat pyrheliometer (se A
k-t i n o m e t e r). En huvudsvårighet vid
dylika bestämningar är att taga i betraktande
jordatmosfärens absorption, vilket göres genom
samtidig mätning av totalstrålningen medelst
pyrheliometer och av energifördelningen i
solspektrum medelst bolometer för olika höjd av
s. Man söker genom dessa mätningar
bestämma antalet gramkalorier, som i och med
solstrålningen under 1 min. tillföres 1 kvcm vid
lodrätt infallande strålning utanför jordens
atmosfär för ett avstånd från s. lika med
jordens medelavstånd, den s. k. s o 1 a r k o
n-stanten (se d. o.). För s:s effektiva temp.
erhåller man med tillämpning av Stefans lag
värdet 5,740° C. Detta värde bekräftas i
huvudsak av de resultat, som enl. Plancks
lag erhållits ur undersökningarna över
energifördelningen i solspektrum och som ge ett
värde på effektiva temp. nära 6,000°.
Skillnaden mellan ovan nämnda värden förklaras
enl. Milne och Lindblad av den selektiva
absorptionen i s:s yttersta lager, upphovet
till spektrums Fraunhoferska linjer.
Ljusintensiteten är ej densamma över hela
s:s skiva, sådan denna skenbart ter sig för
oss. Intensiteten är störst i mitten av skivan
och avtar utåt solranden. Avtagandet i
in
tensitet utåt randen varierar myckét med
våglängden i spektrum. Ljusintensiteten av
en punkt, belägen 1/2o av radien innanför
randen, är i det röda området av spektrum
omkring 65 % av den för solskivans mitt
gällande intensiteten, för de gula strålarna 55 %
och för de violetta 45 %. Fenomenet torde
först ha förklarats av Arrhenius. Det beror
på att vi från solskivans centrum mottaga
direkta strålar från djupare och varmare lager i
s:s fotosfär, än vad som är fallet vid randen,
där de övre lagrens absorption i högre grad
hindrar de djupare skiktens strålning att
nå oss.
Sedd utan förstoring, ter sig s:s skenbara
yta, den s. k. f o t o s f ä r e n, fullkomligt
jämn, men betraktar man den med en
förstorande kikare, är det icke längre så. Den
företer då ett kornigt utseende; Young liknar
den vid ett grovt ritpapper. Under starkare
förstoring utlöser sig denna fotosfärens
konsistens i en mängd små lysande korn. Man
kallar detta fotosfärens granulation. Den
snabba föränderligheten hos granulationen är
till följd av jordatmosfärens störande
inflytande ytterst svår att studera. P. J. C. Janssen
(se d. o.) var den förste, som med större
framgång fotograferade solytans finare detaljer.
På fotosfärens yta finnas utom ovan
skildrade ojämnheter detaljer av större utsträckning
och påtaglighet, bl. a. de s. k. solfackloisia.
Dessa bestå av oregelbundet formade
långsträckta strimmor eller ådror, vilka
framstå ljusare än den omgivande fotosfären.
Några av dessa bibehålla länge sin form,
andra äro mera raskt föränderliga. De
uppträda ofta i närheten av solfläckar.
Facklorna synas bäst, då de befinna sig i närheten
av solranden, vilket förklaras därav, att de
äro eruptiva bildningar, som sträcka sig som
ett slags upphöjda åsar över fotosfärens
övriga yta och därför skarpare avteckna sig
mot den relativt ljussvagare solranden än på
fotosfärens intensivare mittparti.
De mest påfallande företeelserna på
fotosfärens yta äro dock de s. k.
solfläckarna (bild 1—2), mörka fläckar av olika
storlek ända till mer än ett par
bågminuter i skenbar, d. v. s. 87,000 km i
verklig, diam. De upptäcktes oavhängigt och
nästan samtidigt av Galilei, J. Fabricius och Chr.
Scheiner (se dessa ord). Redan dessa första
observatörer märkte snart, att solfläckarna
tillhörde s. själv och att de rörde sig från
ö. till v., sålunda bevisande en rotation av s.
på ung. 25 dagar. Betraktar man en
solfläck under stark förstoring, upptäcker man
i allm., att den sönderfaller i två partier,
ett inre och mörkare, den s. k. kärnan el.
umbra, samt omkring densamma ett ljusare
parti, den s. k. halvskuggan el. penumbra. I
den senare uppträder vanl. en massa mot det
inre av fläcken ljusare strimmor. Det hela
ger intrycket av en mörk fördjupning i
solytan, över vilken penumbran skjuter fram.
Solfläckarna synas mörka blott genom
kontrasten mot omgivande partier; enl. Langley
är kärnan av en solfläck 500 ggr så ljusstark
som månen. Solfläckarna uppstå i fotosfären
såsom helt små punkter utan tydlig struktur,
ofta på ställen, där förut facklor varit
synliga; de utveckla sig sedermera och förändra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
