Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Solen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
87
Solen
88
dela protuberanserna i två klasser: molnfor
-miga el. lugna och eruptiva el. metalliska. De
förra innehålla huvudsaki. väte, kalcium och
helium, de senare ett flertal metaller. De
eruptiva protuberanserna äro sannolikt att
fatta som häftiga eruptioner från djupare
belägna lager, under det att de molnformiga
väl huvudsaki. äro endast utsprång från
kro-mosfären.
Redan tidigt var det för solforskningen ett
önskemål att finna en metod att kunna
fotografera s. under en så stark reducering
av den egentliga solskivans (fotosfärens)
ljusstyrka i förhållande till kromosfärens och
protuberansernas, att man på fotografien
kunde erhålla en fullständig och tydlig bild
av dessa senare. I början av 1890-talet
lyckades det amerikanen Hale och fransmannen
Deslandres ung. samtidigt och oberoende av
varandra att praktiskt lösa denna uppgift
genom konstruerandet av det slags
instrument, som fått namnet spek t ro heli
o-g r a f (se d. o.) och som inlett en ny epok
i solforskningen. Möjligheten att erhålla en
monokromatisk bild av hela solskivan, d. v. s.
en bild, erhållen med användning av blott en
enda, mot ett visst bestämt ämne, t. ex.
vät-gas eller kalcium, svarande spektrallinje,
satte näml. Hale och Deslandres och deras
efterföljare i stånd att studera det
ifrågavarande ämnets utbredning i solatmosfären
över huvud. Både Hale och Deslandres
kom-mo snart till insikt om att de för studiet av
protuberanserna och de olika
kromosfärskik-ten betydelsefullaste spektrallinjerna voro de
s. k. H- och K-linjerna, som motsvara ämnet
kalcium. Detta ämne, som spelar en
mycket stor roll i fråga om företeelserna i
solatmosfären, finns alltid för handen i
protuberanserna. Genom en isolering av
kalciumljuset på spektroheliografisk väg kunde man
nu studera kalciumångornas utbredning och
rörelse icke blott i solkanten utan över hela
solytan. Hale fann på sina
spektroheliogra-fiska bilder av s., att kalciumångorna bilda
en mängd större och mindre ljusa fläckar på
solytan. Deslandres visade, att dessa
kalciumfläckar äro mycket mera utbredda än
facklorna, att de sistnämnda tillhöra fotosfären
och utgöra ett slags upphöjningar i denna,
under det att kalciummolnen sväva i
kromo-sfären över facklorna. Dessa kalciumfläckar,
som fått namnet »flockar» (lat. flocculi; se
bild 5), äro av två slag, dels stora, »ljusa,
moln-liknande fläckar, vilkas kärna ofta synes vara
bildad av en vanlig solfläck, dels många små,
ljusa fläckar, som delvis sammanhänga med
varandra och liksom ett nät utbreda sig
över hela solytan. Genom isolering av
andra ämnens spektrallinjer har man även
funnit flockar, beståend» av t. ex. vätgas (bild
6). Ofta framträda flockprna mörka i st. f.
ljusa; de bestå då sannolikt av gasmassor av
något lägre temp., vilka delvis absorbera det
från underliggande lager utstrålade ljuset.
Med sina senare konstruerade förfinade
apparater har Deslandres lyckats strängt isolera
ljuset från kromosfärens olika skikt.
Härigenom har det blivit möjligt att följa
kalciumflockarnas struktur från den egentliga
solytan upp till större höjder över densamma.
1 dessa översta atmosfärlager har Deslandres
även funnit långsträckta, nästan trådliknande
fläckar (filaments), huvudsaki. bildade av
relativt kalla vätgas- och kalciummassor. —
Hale och hans medarbetare funno genom
observation av flockarna, särskilt de s. k.
fila-ments, nära solranden, att dessa företeelser
helt enkelt äro att betrakta som
protuberan-ser, projicierade på solskivan. — Ett av de
märkvärdigaste resultaten av Hales
spektro-heliografiska undersökningar är
konstaterandet av väldiga vätgasvirvlar omkring
solfläckarna som centra (se bild 8). Vätgasen
i solatmosfären dragés in mot solfläckarna
i en spiralformig, cyklonliknande rörelse. I
dessa vätgascykloner har Hale kunnat
påvisa uppträdandet av den s. k.
Zeeman-effekten, häntydande på tillvaron av starka
magnetiska fält i och omkring solfläckarna.
Utom dessa lokala magnetiska fält har Hale
påvisat tillvaron av det allmänna magnetiska
fältet, gällande för s. i dess helhet.
Beträffande solfläckarnas magnetiska
egenskaper gälla flera intressanta iakttagelser. 1
ett sammanhörande solfläckspar äro alltid de
två komponenterna av motsatt polaritet; om
den i rotationsriktningen föregående är en
nordpol, är den efterföljande en sydpol och
tvärtom. Detta visar, att de två fläckarna
i själva verket utgöra de två ändarna av en
och samma virvel i s:s ytlager. Även mera
komplicerade solfläcksgrupper kunna på
analogt sätt uppdelas i partier av motsatt
polaritet. I en och samma solfläckscykel om 11,1
år mellan två på varandra följ, minima råder
för sammanhörande par av solfläckar i t. ex.
den n. solhemisfären en bestämd
ordningsföljd mellan nordpol och sydpol, så att t. ex.
i solfläckscykeln i fråga en föreg. fläck är
en nordpol, en efterföljande en sydpol. I den
s. solhemisfären råder då samtidigt en
motsatt ordningsföljd. Under nästkommande
solfläckscykel blir ordningen omkastad, så att
i n. hemisfären en sydpol föregår en nordpol
och i den s. hemisfären nordpol går före
sydpol. Detta visar, att en full solfläcksperiod
eg. omfattar två solfläckscyklar på
sammanlagt 22,2 år, då först efter denna tids förlopp
fläckarnas polaritet åter blir densamma.
Strax efter upptäckten av periodiciteten
hos solfläckarna påpekade Sabine, Gautier
och Wolf överensstämmelsen mellan denna
period och en period för de magnetiska
fenomenen på jorden (jfr Deklination 3).
Sedermera har man även sett huru tillfälliga
större förändringar hos solfläckarna
påtagligen varit åtföljda av s. k. magnetiska
oväder på jorden (jfr Magnetiska stormar).
Likaså har en dylik överensstämmelse mellan
norrskenens periodicitet och solfläckarnas
blivit påvisad. Under det att de dagliga och
årliga variationerna i jordmagnetismen äro
förbununa med den variabla mängd av
solljus, som når jordytan under dagen eller året,
är sambandet mellan solfläckarna och
jordmagnetismen tydligen beroende av en från s.
utgående korpuskularstrålning, vilken även
förorsakar norrsKenen men om vars exakta
natur man ännu ej är säker. De nämnda
ter-restra fenomenens beroende av individuella
större solfläckar eller fläckgrupper ter sig
emellertid ganska nyckfullt och är utan
tvivel i hög grad invecklat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
