Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Solen - Solen (musselsläkte) - Solenn - Solenoconchae - Solenogastres - Solenoid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
89
Solen—Solenoid
90
Som ovan nämnts, påvisades redan på
1600-talet genom iakttagelser av solfläckarnas
skenbara rörelse på solskivan, att s. har en
rotation omkring en axel och att
rotations-tiden uppgår till omkring 25 dygn. Redan
Scheiner fann ock en antydan till att
fläckarnas rotationstid var olika alltefter deras
större eller mindre avstånd från s:s ekvator.
De många mätningar, som Carrington 1853—
61 och Spörer 1861—94 anställde över
solfläckarnas lägen och rörelser, bekräftade detta
till fullo och ådagalade, att rotationstiden för
s:s synbara yta icke är densamma för alla
delar. Under det att den i närheten av
solekvatorn är nära 25 dygn, uppgår den vid
35° bredd till 27 dygn. Man kan sålunda icke
för s. såsom för jorden o. a. planeter, som
förete en fast stel yta, ange en viss bestämd
rotationstid. En fullständig utredning av s:s
rotationsförhållanden för alla breddgrader kan
dock icke ernås på denna väg, emedan
fläckarna icke uppträda på högre breddgrader.
Till följd av rotationen rör sig s:s östliga
kant i riktning mot jorden, den västliga
däremot från den, och med tillämpning av
Dopp-lers princip (se d. o.) kan man på
spektrosko-pisk väg uppmäta differenserna i
radialhastig-heterna för olika punkter av den ö. och v.
kanten och sålunda härleda
rotationshastigheten för en godtycklig breddgrad. Enl. denna
metod utförde Dunér sina berömda
undersökningar över solrotationen, först (1887—89) i
Lund, senare (tills, m. Bergstrand 1899—1901)
i Uppsala. Dunér lyckades bestämma
rota-tionstiderna från ekvatorn ända till det
omedelbara grannskapet av polerna. Liknande
undersökningar ha senare utförts av flera
andra forskare, ss. Halm i Edinburgh och
Adams och St. John på Mount Wilson i
Nordamerika. Ur Adams’ med de utmärktaste
in-strumentella hjälpmedel utförda mätningar
framgå följ, medelvärden på rotationstiden
för olika bredder:
bredd
0° ...... 24,6 dygn
15°...... 25,2 »
30° ..... 26,4 »
45° ...... 28,1 »
60° ..... 31,8 »
75° ..... 33,2 »
Av dessa siffror framgår tydligt hur
rotationstiden tilltar, alltså vinkelhastigheten i
rotationen avtar, med växande bredd.
Anmärkningsvärt är, att med växande höjd i
solatmosfären rotationens vinkelhastighet
tilltar och blir mera likformig för olika
helio-grafisk bredd.
Man antar numera allmänt, att s. till sin
konstitution är alltigenom gasformig, och
vidare, att gasernas temp. i sitt beroende av
avståndet från s:s centrum väsentligen är
bestämd genom strålningsjämviktens princip,
vilken utsäger, att för varje volymselement
jämvikt råder mellan den utstrålade och den
absorberade energien. Enl. den av Eddington
utvecklade teorien för en stjärnas byggnad
är i s:s centrum temp. av storleksordningen
40 mill. grader och tätheten lika med 76 ggr
vattnets. Enl. Milne finnes möjligen i s:s
centrum en kärna av ännu mycket högre
temp. och täthet. I solens inre har
strålningen karaktären av en röntgenstrålning,
[-rotationstid-]
{+rotations-
tid+}
och atomerna äro där starkt ioniserade. I
solens ytlager avta täthet och temp. vid en
viss punkt så hastigt, att från jorden sett
illusionen av en starkt begränsad solkropp
uppkommer, övergången från s:s fotosfäriska
till dess atmosfäriska lager är alltså något
gradvis försiggående, fastän den på vårt
avstånd från solen ser ut att äga rum språngvis.
Ang. de observerade företeelserna på s. och
förhållanden, som därmed stå i samband, ha
en mängd teorier blivit framställda. Utom
den nyss nämnda teorien för
strålningsjäm-vikten, som i våra dagar snabbt slagit igenom,
äro bland i nyare tid mera uppmärksammade
bidrag att märka t. ex. Bjerknes’
cirkulationsteori för solfläckarna samt Milnes teori
för kalciumkromosfären. Beträffande den
yttersta källan till solenergien befinna vi oss
ännu i väsentlig grad i dunkel, llelmholtz’
kontraktionsteori såväl som hypotesen om
radioaktiva element såsom alstrare av
energien i fråga är otillräcklig. Antagl. ha vi
att göra med en frigörelse av energi från
atomernas inre av ett slag, som vi ej känna
från våra laboratorier och rörande vilken vi
ännu endast kunna göra mer eller mindre
sannolika spekulationer.
Litt.: ö. Bergstrand, »Astronomi» (1925);
N. V. E. Nordenmark, »Stjärnorna» (1927);
W. Bernheimer, »Strahlung und Temperatur
der Sonne», G. Abetti, »Solar physics», S. A.
Mitchell, »Eclipses of the sun» (samtliga i
»Handbuch der Astrophysik», IV, 1929). B. L-d.
Solen vagina.
Solen [sä’-], musselsläkte. Skalen äro långa,
raka, försedda med parallella kanter. De gapa
i bägge ändarna. S. lever i de flesta hav,
dock ej i de kallare. Djuret borrar sig
lodrätt ned i sanden. Den mest kända arten (S.
vagina) lever bl. a. i England. Fossilt är
släktet känt sedan tertiärtiden. R. H-gg.
Sole’nn, högtidlig; festlig. — Subst.:
Solen n i t è t.
Solenoco’nchae, zool., se Tandsnäckor.
Solenoga’stres, zool., se B 1 ö t d j u r.
Solenoid, en spole ledningstråd, som kan
genomlöpas av elektrisk ström. Strömmen
uppväcker i s. ett magnetiskt fält av det
utseende, som bild 1 visar. Trådvarven äro här
Bild 1.
Bild 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
