Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Solenoid - Solent, The - Soler, Frederich - Soleure - Solf, Wilhelm - Solfa - Solfacklor - Solfatara - Solfège - Solfeggio - Solferino - Solfisk - Solfjäderspalm - Solfjädersvalv - Solfjädrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
91
Solent—Solfjädrar
92
dragna genom hål i en kartongskiva, och på
denna ha strötts järnfilspån, som ordna sig
längs de magnetiska kraitlinjerna, vilka inuti
s. förlöpa i det närmaste parallellt. S:s ena
ända verkar som en magnetisk nordpol, dess
andra ända som en magnetisk sydpol.
Upp-hänges en s., så att dess axel fritt kan röra
sig i horisontalplanet (bild 2), visar den
samma egenskaper som en magnetnål under
liknande förhållanden. Ampère uppfann s., då
han undersökte den elektriska strömmens
attraherande och repellerande verkningar (se
Elektricitet, sp. 563, och E 1 e k t
romagn et is m). T. E. A.*
Solent, T h e [öa såuJont], sundet mellan
ön Wight och s. kusten av England
(Hampshire), fortsättes mot ö. av Spitheads redd.
Soler [sole’1, Frederich, katalansk
författare (1839—95), betraktas som den
kata-lanska teaterns grundläggare. Urspr.
urma-karlärling, for han redan som femtonåring
omkring på landsbygden och gav
teaterföreställningar; en av hans pjäser, uppf. av ett
amatörsällskap i Barcelona, gjorde lycka. För detta
sällskap skrev S. ett stort antal katalanska
enaktare, gatades; en därav uppkallad
sektion, La Gata, bildades och blev sedan Teatre
catalä. Ett av S s många dramer, ehuru ej
det bästa, »Batalla de Reynas» (1887),
prisbelönades av spanska akad. S. utgav även
flera samlingar dikter m. m. K. A. II.
Soleure [sålö’r], se Solothurn.
Solf [zålf], Wilhelm, tysk
kolonialpolitiker och diplomat (f. 1862). Var guvernör
över Samoa 1900—11
och blev dec. 1911
statssekr. i
rikskolo-nialministeriet. I prins
Max’ av Baden
ministär blev S. okt.
1918 utrikesminister,
förde som sådan
notväxlingen med Wilson
före
vapenstilleståndet och kvarstod efter
revolutionen till 17
dec. s. å. Han utsågs
juni 1920 till tysk
ehargé d’affaires i Tokyo och var ambassadör
dar lebr. 1921—dec. 1928. S. har bl. a. skrivit
»Kolonialpolitik» (1919).
Solfa [sål-], mus., italienskt namn på tonen
c; även beteckning för skala.
Solfacklor, astron., se Solen, sp. 84.
Solfata’ra (av it. so’lfo, svavel),
gasutström-ning av svavelhaltiga gaser, svavelväte och
svaveldioxid. S. är en av de sista yttringarna
av vulkanisk verksamhet. K. A. G.
Bild t. Bild 2.
Bild 3.
Bild 4. Bild 5. Bild 6. Bild 7.
Solfège [sålfä’$], fr., mus., se Solfeggio.
Solfeggiu [salfe’d$å], it. (av solfa, touskala;
fr. solfege), elementarsång, sångövning lör att
utbilda gehör. 1 romanska länder kallas
tonerna ul (do), re, mi, fa, sol, la, si (se S o
1-m i s a t i o n).
Solferino [sålferfnå], kommun i it. prov.
Mantova, 12 km s. om Desenzano vid
Garda-sjön. Där besegrade 24 juni 1859 de
förbundna fransmännen och sardinarna under
Napoleon 111 österrikarna under Frans Josef.
Solfisk, zool., se K 1 u m p f i s k.
Solfjäderspalm, bot., se Borassus.
Solfjadersvalv, se Engelsk konst, bild
på pl. 1, och Valv.
Solfjädrar, av växtblad, fjädrar, papper,
lätt tyg, elfenben etc. tillverkad toalettsak,
varmed man tillviftar sig el. tillviftas svalka.
1 österlandet och tropikerna är s. ett sedan
gammalt oumbärligt medel att lindra den
tryckande hettan och bortfläkta besvärliga
insekter; vanl. utgjordes den förr av ett
palmblad, av lotusblad, säv (bild 2) el.
buifelsvan-sens yviga spets. 1 Orienten var s. fordom eg.
förbehållen furstar, likaså i Egypten (bild 1)
och i Mexiko före erövringen (bild 3), där s.
var ett monarkemblem. Hos grekinnurna
liksom hos etruskerna voro s. ofta
sammansatta av påfägelsfjädrar (bild 4). Vid
medeltidens slut uppträdde s. i Italien och
Spanien, då i form av en liten fana, rörligt
fäst vid sin stav (bild 5). Pä 1500-talet kom
s. till Frankrike och vidare till flera länder,
gärna i form av en vippa strutsfjädrar (bild 6).
Mot slutet av 1500-talet infördes den
veckade solfjädern (tidigt exemplar ses på bild
7), som lär ha kommit till Kina från Japan,
eftergjordes i Europa och sedan blev den
vedertagna formen: ett antal kilformigt skurna
spröt (stavar) av ben el. trä, antingen så
breda, att de bilda hela s. (bild 8), el. med
upptill smalare stavar, som med pergament,
siden el. papper förenas till en skärm samt
nedtill äro löst nitade vid en axel, så att
man kan veckla ut el. fälla ihop s. Under
Ludvig XIV och än mera under rokokotiden
blev s. ett verkligt lyxföremål. Stavar och
ytterskenor gjordes av elfenben, sköldpadd,
pärlemor med guldbeläggningar, t. o. m. av
guld, och skärmarna voro elegant målade —
ofta av berömda konstnärer. Bruket var i
allm. inskränkt till de högre klasserna utom
i Spanien, där även kvinnorna av de breda
lagren bära s., t. o. m. i kyrkan;
spanjorskorna anses mästerliga i sättet att begagna sin
s., och hos de romanska folken har utbildats
ett erotiskt »solfjädersspråk».
Mot slutet av
1700-ta-let började s. bli mindre,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
