Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
143
S otritnin g—Southampton
144
(senare även vid danska) hovet och blev i
Stockholm, där han vistades hela sitt
återstående liv (från 1870 som envoyé), en
populär figur. Liten, sirlig och elegant, var han
ett älskvärt original, stor kvinnobeundrare och
gourmet.
Sotritning, genom gnidning, skrapning etc.
åstadkommen ritning el. ornering på ett sotat
papper; s. fixeras med flytande bindemedel.
Sotsvampar, se S o t och Ustilaginéer.
Sotsäng (jfr S o t d ö d), dödsbädd.
Sottern, Närkes näst Hjälmaren största sjö,
i bergsbygden i s. ö. Närke (se karta vid d. o.);
29 kvkm, 72 m ö. h. Kantas i s. av en ö.—v.
förkastningsbrant och genomflytes av
Nykö-pingsåns (jfr d. o.) källflod.
Sottie [såti’] el. S o t i e, fr., narrspel, en
art komiskt medeltidsdrama, som leder sitt
ursprung från narrfesten (la féte des fous; se
Sermon joyeux och där anförd litt.)
och på 1400-talet utbildades till en
självständig diktart. S. utgör en mellanform mellan
moraliteten (se M o r a 1 i t e t e r) och farsen.
Liksom den förra har s. ett övervägande
allegoriskt innehåll; från den senare skiljer den
sig genom att alla uppträdande äro narrar
(sots) och kostymerade som sådana.
Handlingen utspelas i narrarnas värld, men allt,
som säges el försiggår, kan tolkas som satir på
samhällsförhållandena över huvud. S.
blomstrade under Ludvig XII. Den utdog under
Henrik IV. — Litt.: »Reeueil général des
sot-ties», utg. av E. Picot (3 bd, 1902—12): J.
Mortensen, »Medeltidsdramat i Frankrike»
(1899). J. M.*
Sottis (fr. sottise), dumhet; dumt yttrande.
Sotto [så’tå], it., mus., under; beteckning
för att ena handen skall spela under den andra
— S. v o c e [-vå’tfe], med dämpad röst.
Sottunga [så’-], ösocken i landskapet Aland,
Finland; 21 kvkm, 485 inv. (1931),
svenskspråkiga. O. Brn.
Sou [so], till 1715 Sol, franskt mynt,
präglades från merovingernas tid i guld och omkr.
slutet av 1100-talet i silver samt blev från
1300-talet = V20 livre. På 1700-talet
präglades s. i koppar. När livren 1795 utbyttes mot
francen, kom 1 s. att motsvara V20 franc =
5 centimes = 3,6 öre. S. är nu benämning på
5 centimes (både summan och slanten).
Sou- i fr. lånord skrives i sv. vanl. s u- (s
u-brett o. s. v.).
Soubassement [sobasmä’], fr., sockel (se d. o.).
Soubise [sobi’z], S a u c e å la [så’s a la -],
fr., sås, uppkallad efter marskalk Rohan de
Soubise. Den beredes av lökpuré och grädde.
Soubise [sobi’z], gammal fransk adelssläkt,
vars besittningar 1557 genom gifte övergingo
till huset Rohan (jfr d. o.). Charles de
Rohan, prins av S. (1715—87), marskalk av
Frankrike, var gunstling hos madame de
Pom-padour (sedan även hos madame du Barry),
blev kårbefälhavare i sjuåriga kriget. Slagen
vid Rossbach 1757, bibehöll han dock sitt
befäl, blev krigsminister men avgick 1763.
Han var personligen tapper men utan
fältherreförmåga. (B. H-d.)
Souchon [sojå’], Wilhelm Anton, tysk
viceamiral (f. 1864), se Goeben.
Soufflot [soflå’], Jacques Germain,
fransk arkitekt (1713—80). Studerade
arkitektur i Rom, Grekland och Mindre Asien,
ver
kade sedan en tid i Lyon, där han bl. a.
utförde teatern (1754). Han flyttade 1749 till
Paris, där han blev generalintendent över
byggnaderna. Hans förnämsta verk där är
kyrkan S:te-Geneviève, ett av den
nyklassiska arkitekturens första och ståtligaste
arbeten, under revolutionen förvandlad till
Pan-théon (se d. o. 2 och Paris, bild 23). Ett
annat verk av S. i Paris är École de droit vid
Panthéonplatsen. G-g N.*
Soulouque [solo’k], se F a u s t i n.
Soult [solt], Nicolas Jean de Dieu,
hertig de D a 1 m a t i e, fransk marskalk
(1769—1851). Utmärkte sig i fälttågen 1792
—93, blev 1794
brigad-ral samt 1804
marskalk. I fälttåget 1805
kommenderade han 4 :e
armékåren och
avgjorde slaget vid
Au-sterlitz. 1807 blev S.
hertig. Han segrade
1808 vid Burgos, 1809
vid Oporto, hade
planer på Portugals
krona och stred under
flera år under
växlande framgång mot
Wellington i Spanien
och Portugal. S. hem-
kallades 1813 men försvarade senare s. å.
Frankrikes sydgräns mot Wellington. Efter
Napoleons fall 1814 slöt sig S. till Ludvig
XVIII, var restaurationens krigsminister 1814
—15, övergick under de »hundra dagarna» till
Napoleon, var generalstabschef i slaget vid
Waterloo 1815 och flydde efter Paris’ fall.
Från landsflykten i Düsseldorf återkom S.
1819, blev ånyo marskalk 1820, pär 1827 och
var krigsminister 1830—34 och 1840—44,
utrikesminister 1839—40 samt ministerpresident
(mera nominellt) 1840—47. Han var den
militärt mest framstående av Napoleons
marskalkar. Ty. monogr. av K. Bleibtreu (1902),
fransk av J. B. Dumas (1907). (B. H-d.)
Sousa [säu’ze], John Philip,
nordamerikansk tonsättare (1854—1932), reste från 1892
med egen musikkår i Nordamerika och
Europa. Skrev populära danser och marscher,
bl. a. »Stars and stripes for ever», samt
operetter. Utgav »National patriotic and typical
airs of all countries» (1890). S:s självbiografi,
»Marching along», utkom 1928. T. N.
Sous-chef [fr. uttal so-JäT, sv. sö^éf], andre
chef, avdelningschef.
Sousse [sos], Susa, stad i Tunisien, vid
Hammametbukten av Medelhavet; 25,324 inv.
(1931). God hamn; stor export av olivolja, och
råfosfat.
Southampton [saupä’m(p)ten]. 1. Stad och
county borough på Englands s. kust, innanför
ön Wight, på en halvö mellan floderna Test
och Itchen, vilkas gemensamma estuarium, S.
water, bildar infartsled från Engelska
kanalen, 172 km med järnväg från London; 176,025
inv. (1931). S. är en av Storbritanniens största
och viktigaste hamnar. Fördelaktigt är det
dubbla tidvattnet från Engelska kanalen, som
först medför högvatten genom The Solent och
två timmar senare genom Spithead. Hamnen
är utrustad med stora dockor, ss. Ocean
dock och Empress dock (8,5 m djup vid ebb),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
