Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spansk konst - Skulptur - Måleri - Litteratur - Spansk krage - Spansk musik - Spansk peppar - Spanskt rör - Spanskt rött - Spanskt vitt - Spant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
183
Spansk krage—Spant
184
Åvila, Oviedo och Santiago de Compostela
(alla från 1100-talet). Den höggotiska
portalskulpturen med fransk prägel är rikt
företrädd i Burgos. Under 1400-talet kommo
bildhuggare från Nederländerna och Bourgogne.
Det följ, seklets förnämsta kraft inom
skulpturen var italienaren Leone Leoni. Först
1600 talet frambringar egenartade infödda
bildhuggare med starkt realistisk uppfattning,
bl. a. Juan M a r t i n e z Montanés,
Pedro de Mena och José de Mora.
Måleriet. De yppersta representanterna för
s. framträda inom måleriet. Under 1400-talet
står den spanska målarkonsten i starkt
beroende av den nederländska, vars alster i
stor utsträckning importerades. Katalonien
med huvudstaden Barcelona frambragte ett
måleri, kännetecknat av stark praktsträvan
— reliefornament i guld — och energisk
karakterisering. Intimare är det kastilianska
måleriet med sina omsorgsfullt genomförda
bilder ur legenden och bibeln, i vilka drag av
flamländska och italienska påverkningar äro
märkbara, samtidigt som en spansk prägel
av allvar och saklighet gör sig gällande, så
t. ex. hos P. Berruguete (omkr. 1500).
1500-talet medför i alla delar av landet ett
starkt inflytande från Italien. Men det
nationella lynnets sidor av mystisk fördjupning
komma till uttryck i Luis de M or a 1 e s’
mörkstämda bilder med motiv ur Jesu lidande
— »Smärtornas man», »Maria med den döde
Kristus i sina armar». Sakligheten, en
egenskap, som i det kommande blir utmärkande
för det spanska måleriet, har ordet i A 1 o n s o
Sånchez Coellos porträtt från Filip II:s
hov. Visionen och extasen i
motreformatio-nens Spanien tolkas av en invandrad målare,
kretensaren Domenico Theotocopuli, kallad
el G r e c o, som 1557 bosatte sig i Kastiliens
gamla huvudstad Toledo, där ett flertal av
hans yppersta arbeten, främst den stora »Greve
Orgaz’ begravning» i Santo Tomé (se bild på
pl. vid art. G r e c o), ännu bevaras. Under
1600-talet verkade i s. Spanien en rad stora
målare. I Valencia levde Ribalta och R
i-b e r a. Sevilla är Francisco de Z u
r-baräns, Diego Veläzquez’ och E s t
e-ban M u r i 11 o s fädernestad.
1700-talets störste spanske målare är
Francisco Goya. I sin teknik liksom i sina
ämnen och sin syn är han en av föregångarna
till 1800-talsmåleriet. Under 1800-talet har
Spanien knappast att uppvisa målare av annat
än övergående berömmelse, merendels med ett
drag av effektfull virtuositet, ss. F o r t u n y
y C a r b 6, S or o 11 a y Bastid a, A n
g-1 a d a och Z u 1 o a g a. Spanjor är även den i
Paris verksamme PabloPicasso (sed. o.).
Litt.: A. L. Mayer, »Geschichte der
spa-nischen Malerei» (2:a uppl. 1922) och
»Spa-nische Barock-Plastik» (1923); M. Dieulafoy,
»Espagne et Portugal» (1913; sp. uppl. 1920);
A. Byne och M. Stapley, »Spanish architecture
of the sixteenth century» (1917); V. von Loga,
»Die Malerei in Spanien» (1923); H. Kehrer,
»Spanische Kunst von Greco bis Goya» (1926);
A. Haupt, »Geschichte der Renaissance in
Spanien und Portugal» (1927); G. Weise,
»Spanische Plastik aus sieben Jahrhunderten»
(hittills 3 bd, 1925—30). A. L. R.
Spansk krage, med., se Phimosis.
Spansk musik. Den spanska folkmusiken
har inspirerat många kompositörer särskilt i
Frankrike, men de spanska tonsättarna ha
först i våra dagar blivit berömda utanför
sitt eget land. Spanska nationaldanser med
allmän popularitet äro sarabande under
1600-talet, fandango, seguidilla, jota under
1700-och 1800-talet. Bizets opera »Carmen» (Paris
1875) har i hög grad bidragit till att göra den
spanska dansmusiken populär i Europa. — S.
under medeltiden utvecklade sig under
påverkan av den arabiska, och redan på
1200-talet omtalas gitarrinstrument. Under
1500-talet stod s. högt i anseende i Europa, och
under Karl V (1 i Spanien) och Filip 11
framträdde flera betydande kompositörer, av vilka
Chr. Morales och L. da Vittoria
vunno högsta erkännandet. En allvarlig,
pompös stil med äkta spansk grandezza utmärker
alla »den spanska skolans mästare» under
1500-talet. Jämte den stora vokala
kyrko-stilen florerade romansen som solosång med
soloinstrumentackompanjemang. Gitarren var
fortfarande huvudinstrumentet. Därjämte
utbildade sig en självständig klavermusik. De
mest betydande instrumentala namnen äro L.
Milan och M. de F u e n 1 1 a n a. Under
förfallstiden på 1600-talet trädde s. alltmera
tillbaka, och på 1700-talet odlades mest
italiensk opera. En berömd musikersläkt under
1700-talet från s. Spanien var Garcla (se d. o.).
En individuell spansk tonsättare var Luis
M i s s o n, vilken utbildade sångformen
tona-dilla. Under 1700-talet framträdde allt
tydligare en egen sångspelsform, zarzuela, vilken
ännu är dominerande på spansk lyrisk teater.
Om en självständig spansk kompositörskola
kan man dock tala först vid slutet av
1800-talet, då »Spaniens Wagner» F. Pedrell
framträdde och skrev operor, byggda på spansk
folkmusik, i Wagners musikdramatiska stil.
Hans verksamhet i Madrid bildar epok i
spansk tonkonst. Under 1900-talet har sedan
framträtt en mängd tonsättare, vilka dock
mest odlat orkesterstycket och zarzuelaformen.
Hit höra Albeniz, Falla, Manén, Morera,
Tomas och Guridi; bland solosångskompositörerna
märkas därjämte Turina, Casals, Gueroos,
Mon-tes och Vives. För spansk kammarmusik ha
förutom flera av de förut nämnda verkat
Monasterio y Agueros, Arbös och Frances.
Berömdast i Sverige torde Joan Manén vara. —
Litt.: F. Pedrell, »Teatro llrico espanol» (1897
—98; se f. ö. under Pedrell); C. van Vechten,
»The music of Spain» (1920); G. Morphy, »Les
luthistes espagnols» (2 bd, 1902). T. N.
Spansk peppar, bot., se C a p s i c u m.
Spanskt rör, bot., se Rotting.
Spanskt rött, dets. som kartamin (se
Car-t h a m u s).
Spanskt vitt, se Vismutföreningar.
Spant, längs ett fartygs botten och sidor
gående byggnadsdelar, som tjäna att ge
fartyget avsedd form och särskilt i
tvärskepps-led nödig styrka.
I ett träfartyg (bild 1) består s., som
alltid anbringas tvärskepps, av timmer,
sammanställda till en s. k. t i m m e r r i n g. S.
bygges antingen av en sådan timmerring med
timren ställda stumt mot varandra utan
förbindning sinsemellan, s. k. 1 ö s s p a n t, el.
av två med varandra sammanbultade timmer-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
