Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218
Speier—Spektralklass
217
tioner, ss. upptagandet av direkta
avbildningar av himmelstrakter för bestämning av
pa-rallaxer och egenrörelser, i förening med
spektrografer för studiet av himlakropparnas
spektra. Bild 3 visar det f. n. största s.,
Hooker teleskopet på Mount
Wilsonobservato-riet. Spegelns diam, är här 2,5 m (100"). S.
på Stockholms observatorium i Saltsjöbaden
har en öppning av 1 m. S. A-f.
Speier [JpäFor], se Speyer.
Speiskobolt el. S m a 11 i t, ett
metallglän-sande, tenn vitt till stålgrått, reguljärt (se
Kristallsystem) kristalliserande
mineral av koboltarseniden Co As2, isomorft med
chloantit (se d. o.), med vilken s. bildar
bland-kristaller. Någon skarp gräns mellan de båda
mineralen finnes icke. S. är ett viktigt
kobolt-malmsmineral (se även Kobolt). N. Zn.
Speke [spik], John Hann in g, engelsk
officer och upptäcktsresande (1827—64).
Tjänstgjorde från 1844 i Indien, följde 1854 Burton
(se d. o.) till Somalilandet och 1857—59 till
de centralafrikanska sjöarna, där S. 1858
upptäckte Victoria njansa. 1860—62 företog han
en ny resa till denna sjö, varunder han fann
Nilens utlopp ur sjön. Han skrev bl. a.
»Journal of the discovery of the source of the
Nile» (1863; »Upptäckten af Nilens källor»,
1864—65). O. Sjn.
Spekeröd, inlandssocken i s. Bohuslän,
Inlands Nordre härad; 57,90 kvkm, 967 inv.
(1932). Höglänt bergsbygd med odlade, i ö.
sjörika sprickdalar; i n. rullstensplatån
Gröss-backe. 816 har åker, 1,161 har skogsmark.
Ingår i 8:s och Ucklums pastorat i Göteborgs
stift, Älvsyssels s. kontr.
Spektakel, teaterföreställning;
uppseendeväckande otrevlig tilldragelse; åtlöje; skandal.
Spe’ktra, fys., plur. av spektrum (sed. o.).
Spekträlanalys, metod att genom
undersökning av ett ämnes spektrum dra slutsatser
om dess kemiska sammansättning. Oftast
nyttjar man härvid emissionsspektra och
utgår då från den satsen, att samma ämne alltid
utsänder samma spektrum, om det bringas att
lysa under samma betingelser. Äro dessa
sådana, att i ämnet ingående molekyler
dissocie-ras till atomer, får man linjespektra,
karakteristiska för dessa atomer, och får sålunda
upplysning om vilka grundämnen, som ingå i
ämnet. Alkalimetaller och alkaliska
jordmetaller, särskilt i form av halogensalter,
disso-cieras redan vid bunsenlågans temp. och ge
karakteristiska linjespektra med ett fåtal
intensiva linjer. Tunga metaller ge i allm.
komplicerade spektra, som mindre lämpa sig för
s. Ofta äro nästan ovägbara mängder
tillräckliga för att ge tydliga spektra. I vissa
fall kan man utföra kvantitativ s. genom
jämförelse med ett prov med känd halt av
samma ämne. Enär många ämnen ej ge
karakteristiska linjer inom det synliga området,
bör en fullständig spektralanalytisk
undersökning omfatta även det ultraröda och
ultravioletta området. Om s. med röntgenstrålning
se d. o., sp. 97 ff.
Om det undersökta ämnets molekyler ej
dissocieras, får man bandspektra (se
Spektrum, sp. 223). Som kemisk analysmetod ha
dessa spektra mindre användning, men de ha
intresse som en metod att påvisa vissa mycket
labila, för den vanliga kemien okända
för
eningar, vilka ej kunna framställas i vägbara
mängder, t. ex. vissa metallhydrider.
Absorptionsspektra kunna även utnyttjas
för s., t. ex. solens (se d. o., sp. 85) och många
stjärnors (jfr Spektralklass) spektra.
Vid upptäckten 1868 av en linje i solspektret
(i gult), vilken ej svarade mot något då känt
ämne, antogs rent hypotetiskt tillvaron av ett
ämne, h e 1 i u m (se d. o.), vilket skulle
utsända linjen i fråga. Långt senare, 1895,
upptäcktes verkligen samma ämne på jorden.
Bandabsorptionsspektra av fasta och
flytande ämnen kunna även nyttjas för s., såväl
kvalitativ som kvantitativ. Vid utförandet
av kvantitativ s. nyttjar man
spektralfoto-meter (se d. o.). Inom rättsmedicinen har
s. av blod intresse, enär man kan påvisa t. ex.
förgiftning med koloxid genom en ändring av
blodets absorptionsspektrum. — S. grundlädes
av R. W. Bunsen och G. R. Kirchhoff. Sv. B-r.
Spekträlfotomèter, Spektrofotomèter,
instrument för bestämning av ljusstyrkans
fördelning i ett spektrum, vanl. i
förhållande till ljusstyrkan i ett annat spektrum.
S. bygges som ett spektroskop el. oftast
spektrograf med en spalt, vars ena del får
ljus från den ljuskälla, som skall
spektro-fotometreras, medan spaltens andra del får
ljus från jämförelseljuskällan. De båda spektra
uppfångas tätt intill varandra på
spektrogra-fens plåt el. iakttagas i spektroskopets okular.
Genom spektrofotometrisk jämförelse mellan
två strålar från samma ljuskälla, av vilka
den ena gått genom en absorberande kropp,
kan man beräkna kroppens absorption för
olika våglängder. — Spektrofotometriska
mätningar kunna även göras med fotoelektrisk
cell, termostapel el. bolometer (jfr S p e k t r
o-graf), varvid man blir oberoende av
jämförelseljuskällan men i stället får in
mottag-ningsinstrumentets känslighet för olika
våglängder i resultatet. Sv. B-r.
Spekträlfärg, fys., se Spektrum, sp. 222.
Spektralklass. Med hänsyn till spektrums
allmänna karaktär indelade Secchi på
1860-talet st järnspektra i fyra olika klasser, vilka
motsvara vita, gula, rödgula och röda
stjärnor. Denna indelning blev reviderad och
utvidgad av Pickering och Vogel. Genom
astro-fotografiens införande blev en genomgripande
revision av indelningen nödvändig. På
grundval av Pickerings indelning har Annie Cannon
utarbetat en spektralindelning, som numera
allmänt nyttjas inom astronomien och som
upptager 11 huvudklasser, betecknade med
bokstäverna O, B, A, F, G, K, M, R, N, P, Q.
De nio första klasserna omfatta stjärnor, P
gasnebulosor, medan klassen Q omfattar
objekt, som icke låta sig inrangeras i någon av
de övriga klasserna, övergångstyper mellan
de skilda klasserna betecknas i fråga om O
och M med Oa, Ob, Oc, Od, Oe och Ma, Mb,
Mc, Md. I övrigt indelas s. i underavd.,
betecknade med klassens bokstav och en siffra,
t. ex. B0, Bl, B2 ... B9. I korthet kunna de
skilda huvudklasserna definieras sålunda:
Klass O. Wolf-Rayetstj ärnor. Stjärnor, vilkas
spektra uppvisa ljusa emissionslinjer och
emissionsband.
Klass B. Heliumstjärnor. Bland
absorptionslin-jerna märkas särskilt väte och helium. Vissa
heliumlinjer ha samma intensitet som
väte-linjerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
