Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spektralklass - Spektrallinje - Spektrofotometer - Spektrograf - Spektroheliograf - Spektrometer - Spektroskop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
219
Spektrallinje—Spektroskop
220
Klass A. Väte- el. Siriusst j är nor. Spektrum
uppvisar huvudsaki. serien av vätets linjer, i
allm. breda och diffusa. Spektra av avd. A0
förete några få andra svagt antydda linjer.
Klass F. Kalciumstjärnor. Vätelinjerna
framträda svagare än hos klassen A, de överträffas
i intensitet av H- och K-linjerna men icke
av övriga metallinjer.
Klass G. Solstjärnor. Stjärnor med det typiska
solspektret, uppvisande ett stort antal
metalllinjer. Vätelinjerna obetydliga. De mest
framträdande linjerna äro H och K samt
linjegruppen G.
Klass K. Solspektrums metallinjer visa sig här alltmer
förstärkta, under det att vätets linjer äro
svaga. Linjerna H och K samt linjegruppen
G äro kraftiga och breda. Det kontinuerliga
spektrets violetta del avtager starkt i
intensitet. övergångstyperna till följ, klass
uppvisa några av titanoxidens absorptionsband.
Klass M. K-klassens karakteristiska kännetecken äro
här förstärkta. Titanoxidens band äro väl
utvecklade, skarpt begränsade åt den violetta
sidan, förtonande åt den röda. Vissa smala
delar av det kontinuerliga spektret,
utgörande mellanrum mellan absorptionsband,
likna ljusa emissionslinjer.
Klass N. Jämte metallinjerna uppträda här breda
absorptionsband, huvudsaki. tillhörande
kolväten. Spektrums röda del är starkt
framträdande, medan den violetta och blå är svag
el. osynlig. Till denna klass hör ett fåtal
stjärnor med starkt rödaktig färg.
Klass R. Denna klass, som bildar en övergång mellan
klasserna G och N, karakteriseras genom
absorptionsband, tillhörande koloxjd och cyan.
Vid klassen G har spektralserien en
klyvning, den normala huvudserien går från G
över K och M, sidogrenen över R och N. —
Jfr Stjärnor. S. A-f.
Spektrallinje, fys., se Spektrum, sp. 222.
Spektrofotomèter, fys., se
Spektralfo-t o m e t e r.
Spektrogräf, apparat för registrering, vanl.
fotografiskt, av spektra. S. byggas i princip
som spektroskop (se d. o.) med
avläsnings-kikaren ersatt med en kamera. Om man
använder ett konkavt reflexionsgitter (ristat
på metall), bli både kollimator- och
kameraobjektiv umbärliga, enär den buktiga
gitterytan åstadkommer spaltens avbildning
på den fotografiska plåten, d. v. s. de skarpa
spektrallinjerna. För att få stor
upplösnings-förmåga bygger man dylika s. med gitter med
upp till 6 m krökningsradie. För att få
skarpa spektrallinjer över hela plåten måste
man böja denna längs en cirkelbåge med
hälften så stor radie.
Enkelt prismaspektroskop med teckning av
strålgång-en. A kollimator, B kikare, C skalrör, i spalt, P
prisma, o okular, r—v spektrum, s skala.
S. för synligt ljus och för långvågigt
ultraviolett (över 3,000 ÅE,
Ängströmenhe-ter; jfr Spektrum, sp. 222) utföras
vanligen med glasprisma och glaslinser, ofta
med en fast våglängdsskala, som kopieras på
plåten. Längre ned i ultraviolett (till 1,800
ÅE) kommer man med kvartsoptik. Ned
till 1,250 ÄE (Schumannområdet; se S c h
u-m a n n, V.) kommer man med
vakuumspekt-rograf (för att undgå absorptionen i luft)
och flusspatoptik. Flusspatspektrograferna ha
dock nu utträngts av vakuumspektrografer
med konkavgitter (Lyman, Millikan).
Härigenom nedflyttades gränsen till 150 AE.
Genom att låta strålningen infalla mycket snett
mot gittret ha Siegbahn och hans elever fått
god upplösningsförmåga ända ned till 50 ÅE.
Om s. för ännu kortare vågor se
Röntgenstrålning, sp. 97.
För registrering av spektra i ultrarött
brukas vanl. en med en galvanometer förbunden
termostapel el. bolometer, som långsamt föres
längs spektret; varje spektrallinje framkallar
då ett utslag hos galvanometern. I synligt
och ultraviolett kan man likaledes använda
termostapel el. bolometer el. också
fotoelekt-risk cell och elektrometer. Sv. B-r.
Spektroheliogräf, instrument, som i
förening med en refraktor el. reflektor
möjliggör fotografering av t. ex. solen i en viss
färgsort, i en enda spektrallinjes ljus.
Apparaten är en spektrogräf, vars kamera är
försedd med en spaltbländare omedelbart
framför plåten. Genom att låta instrumentet
successivt överfara t. ex. solens yta erhåller man
på plåten en serie intill varandra belägna
avbildningar av ifrågavarande spektrallinje,
alstrade av motsv. ljus från den skenbara
solskivans olika delar. Genom dylika
undersökningar är det sålunda möjligt att bestämma
olika ämnens fördelning på solskivan. S. har
även stor betydelse för studiet av solrandens
protuberanser, facklor m. m. S. A-f.
Spektromèter, vinkelmätningsinstrument, i
princip byggt som ett prismaspektroskop (se
Spektroskop) men utan skalrör. S. har
noggranna cirkelskalor för avläsning av
prismats och kikarens vridning. Sv. B-r.
Spektroskop [-skå’p], instrument för direkt
(visuell) observation av spektra. En ofta
använd typ är prismaspektroskopet,
vid vilket man utnyttjar ljusets dispersion i
ett prisma av glas el. annat lämpligt material.
Strålar från den ljuskälla, som
skall undersökas, sändas ev.
genom en positiv lins mot en
trång springa, spalt, vars
bredd kan regleras. Spalten
är insatt i ena ändan av ett rör, k o
1-limatorn, vars andra ända uppbär en
positiv lins, kolli m a t or 1 i n sen; dennas
ena brännpunkt sammanfaller med spalten. De
från en viss punkt av denna utgående strålarna
bli sålunda parallella efter utträdet ur
kolli-matorlinsen. De passera härefter prismat,
som vanl. inställes för minimideviation (jfr
Prisma 1), och brytas i riktning mot en
andra tub, som likaledes uppbär en positiv
lins, objektivet. De parallella strålarna
från en given punkt av spalten sammanbrytas
i en punkt i objektivets fokalplan; man får
alltså en avbildning av spalten i detta. Då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
