Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spenat - Spenatmögel - Spenatväxter - Spencer, släkt - Spencer, Herbert - Spencer, John Charles - Spencer gulf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
227
Spenatmögel—Speneer gulf
228
ter, med små, enkönade blommor.
Honblommorna sakna hylle och äro omgivna av två
sammanvuxna högblad, som under fruktens
mogning förhårdna och tills, m. nöten bilda
ett slags »falsk frukt» (»spenatfrö»). S.
olera-cea härstammar sannolikt från Orienten och
odlas numera för bladens skull, vilka användas
som föda. De talrika raserna fördelas på två
huvudgrupper: taggspenat (var. spinosa),
med smärre, spjutlika blad och taggiga »frön»,
och rundfröig spenat (var. inermis),
med större, rundade blad och obeväpnade
»frön». — S. kan sås redan tidigt på våren
och skördas, innan den går i blom. Samma
säng kan besås flera gånger med 2—3 veckors
mellanrum. G. M-e.
Spenatmögel, sjukdom hos spenat,
framkallad av svampen Peronospora spinaciae. Se
Blad mögel.
Spenatväxter, växter, vilkas unga gröna
delar, mest bladen, användas som spenat. I
Sverige brukas numera huvudsaki. Spinacia
(se S p e n a t), i de s. landskapen även
Rumex-arter (»syrespenat»). Förr odlades t r ä
d-gårdsmålla (se Gråmållsläktet).
Användbara äro dessutom m a n g o 1 d (se
Beta) och portlak (se
Portulaca-c e a e) m. fl. G. M-e.
Spencer [spe’nsa], engelsk adelssläkt från
Nörthamptonshire. En av dess medl. blev 1643
earl av S underland (se d. o.), och dennes
sonsons son 5 :e earlen av Sunderland,
dotterson till hertigen av Marlborough, ärvde
värdigheten som 3:e hertig av Marlborough.
Dennes sonson antog 1817 släktnamnet
Spen-cer-Churchill (se Churchill, sp. 1054). En
sonson till 3:e earlen av Sunderland
upphöjdes 1765 till earl Spencer. Om 3:e earlen
S. se nedan. Hans brorson, 5:e earlen S.,
John Poyntz S. (1835—1910), var 1868—
74 och 1882—85 lordlöjtnant på Irland, febr.—
aug. 1886 lordpresident under Gladstone och
1892—95 marinminister i Gladstones och
Rose-berys ministärer. Bland andra medlemmar av
släkten märkes lord Henry John S. (1770
—95), som 1793—94 var envoyé i Stockholm
och då väckte uppmärksamhet som ledare av
de utländska diplomaternas protestaktion i
samband med 1794 års kaffeförbud. V. S-g.*
Spencer [spe’nsö], Herbert, engelsk
filosof (1820 27/4—1903 8/i2). Var urspr.
järnvägs-ingenjör men ägnade sig senare åt filosofien.
S:s huvudarbete är »A system of synthetic
philosophy» (10 bd, 1862—96); sv. övers, av
vissa delar: »Utvecklingsläran» (1883) och
»Grunderna för etiken» (1884). Bland hans
övriga skrifter märkas »Education,
intellec-tual, moral and physical» (1860; »Uppfostran»,
1883), »The study of sociology» (1873;
»Inledning till samhällsläran», 2 bd, 1880—81), »The
man versus the state» (1884; »Individen
gentemot staten», 1912) och »An autobiography»
(2 bd, 1904).
I grundläggningen av sin filosofi skiljer S.
vetenskapens objekt, det vetbara, från
religionens, det ovetbara. Religionernas vidsträckta
utbredning antyder, att bakom deras
mångskiftande villfarelser ligger en gemensam
kärna av sanning, näml, att det absoluta,
världens yttersta grund, måste existera men
endast kan bestämmas som något ovetbart. Detta
bekräftas även av vetenskapen, som endast
to
behandlar det relativa, varför religion och
vetenskap kunna överensstämma. Filosofien är
den universella vetenskapen, som söker de
högsta synpunkterna, under vilka alla
enskilda vetenskapers resultat sammanfattas, och
den blir för S. väsentligen utveckling
s-1 ä r a. Allt skeende är en ständigt upprepad
dubbelprocess av utveckling (evolution) och
upplösning (dissolution). Utvecklingen
karakteriseras av koncentration (integration) av
materien under avgivande av rörelse,
differen-tiation och determination. Så har t. ex.
solsystemet utvecklats ur urnebulosan genom
koncentration av dess massa, och
differentiering av denna i enskilda himlakroppar. När
utvecklingen nått sin höjdpunkt, vidtager dess
motsats, upplösningen, som fortskrider till sin
yttersta gräns, varefter utvecklingen ånyo
vidtager o. s. v., och samma rytm, som härskar
i det stora, råder också i enskildheterna, på
tillvarons alla områden. Inom biologi,
psykologi, kunskapsteori, sociologi och etik
genomför S. detta schema med stor energi och
lärdom, varvid dock en viss ensidighet och
böjelse för täml. vaga analogier måst göra sig
gällande. — I psykologien vill S. sålunda
förklara det högre själslivet, förnuft och vilja,
genom en utveckling ur de lägsta elementen,
instinkter och reflexrörelser. -—
Kunskapsteoretiskt är S. empirist så tillvida, som all
släktets kunskap ytterst härrör från erfarenheten,
men för den enskilda individen antar han
ett a priori i form av ärvda föreställningar,
som förvärvats av tidigare generationer. Han
opponerar sig därför särskilt mot Weismanns
förnekande av förvärvade egenskapers
ärftlighet. — Även på etiken tillämpas
utvecklingstanken. Sedelagarna äro fortsättningar
av naturlagarna, det sedliga handlandet
skiljer sig från det osedliga genom större
koncentration, differentiation och bestämdhet.
S. är utilitarist; god är en handling, som har
lustbringande verkningar för släktet, då denna
är livsbefrämjande. Den sedliga instinkten,
samvetet, härrör ur nedärvda föreställningar,
särskilt pliktmedvetandet ur fruktan för
straff. Den fortsatta utvecklingen skall
slutligen föra till en fullständig harmoni mellan
egoism och altruism. Verkandet för det
allmänna bästa kommer att bli ett med
verkandet för den egna lyckan, varmed
pliktmedvetandet såsom överflödigt kommer att
bortfalla. — I samband med sin etik har S. även
behandlat pedagogiska problem.
Litt.: O. Gaupp, »H. S.» (1897; 3:e uppl.
1900; på ty.); V. Norström, »Grunddragen
af H. S:s sedelära» (1889); C. Hellström,
»Om förhållandet emellan utvecklingsläran
och etiken i H. S:s syntetiska filosofi»
(1930). — S:s porträtt återges på vidstående
plansch. G. O-a.
Spencer [spe’nso], John Charles, 3:e
earl S., till 1834 känd som lord A 11 h o r p,
engelsk politiker (1782—1845). Var
skattkam-marlord 1806—07, blev 1830 ledare för
underhusets whigparti och var 1830—34
skattkam-markansler i Greys och Melbournes
ministärer. Vid lord John Russells sida verkade han
energiskt för den stora parlamentsreformen.
Biogr. av E. Myers (1890). V. S-g.*
Spencer gulf [spe’nso ga’lf], bred, djupt
inträngande havsvik i Sydaustralien, mellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
