Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spenser, Edmund - Spenserstansen - Spenshult - Spenört - Speotyto - Speranskij, Michail Michajlovitj - Sperenberg - Spergula - Sperling, släkt - Sperling, Casper Otto - Sperling, Göran - Sperling, Otto - Sperlingsholm - Sperma - Sperma ceti, Spermaceti - Spermacetivalar - Spermatid - Spermatier - Spermatocele
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
231
Spenserstansen—Spermatocele
232
Huvudbyggnaden på Sperlingsholm.
Bland S:s övriga skrifter märkas »Amoretti»,
en samling sonetter till en kvinna, »Colin
Cloufs come home again», en allegorisk
herdedikt med anspelningar bl. a. på dåtidens seder
och poesi, och hans bröllopskväde
(»Epithala-mion»). S:s verk utgåvos av A. B. Grosart
1882—84 (9 bd), av J. C. Smith och E. de
Sélincourt 1909—10 (3 bd), »Complaints» av
W. L. Renwick 1928. Se arbeten om S. av
E. Legouis (1923) och W. L. Renwick (1925)
m. fl. E. B-n.*
Spenserstansen, av Edmund Spenser
införd nioradig strof med rimflätningen a b
abb c b c c; sista versen är alexandrin, de
övriga jambiska femfotingar. Sv. ex.
Atter-boms »Vid magisterpromotionen 1839».
Spenshult, se
Jubileumsfondssana-t o r i e r och Slättåkra.
Spenört, Laserpitium, släkte inom fam.
flockblomstriga, med breda delfrukter, på
ryggen försedda med 4 brett vingade åsar. I
Sverige finns en art, L. latifolium, på ekbackar
och i lundar upp till Gästrikland och Dalarna.
Den är en glatt, blågrön, omkr. manshög,
flerårig ört med dubbelt parbladiga blad och
vita blommor. G. M-e.
Speotyto, zool., se Ugglor.
Spera’nskij [spje-], M i c h a i 1 M i c
hajlo v i t j, greve, rysk statsman (1772—1839).
Var lärare vid Nevskijklostrets seminarium i
Petersburg, blev senare sekr. hos furst
Ku-rakin och medföljde
1806 Alexander I till
Erfurt. Under de
närmaste åren var S. nära
nog allsmäktig. Han
verkade på många
områden
reformerande, särskilt inom den
högre förvaltningen,
och utsågs 1809 att
inför kejsaren föredraga
Finlands
angelägenheter, medföljde till
lantdagen i Borgå och
kontrasignerade som
kejsarens sekr. de akter, genom vilka
Finlands nya statsskick grundlädes.
1812 föll S. i onåd och avskedades men
återinträdde 1816 i statens tjänst och
utnämndes 1819 till generalguvernör i
Sibirien, i vars förvaltning han genomförde stora
omdaningar. 1821 inträdde han i riksrådet
men återvann ej sitt forna inflytande. Under
Nikolaus I fick han i uppdrag att kodifiera
Rysslands lagar (jfr Bludov, D. N.). — Litt.:
Ry. monogr. av M. Korff (2 bd, 1861); Th.
Schiemann, »Geschichte Russlands unter
Kai-ser Nikolaus I.», I (1904); J. Danielson-Kal-
mari, »Finlands förening med
ryska riket» (1890). C. F. P-a.
Sperenberg [JpèYønbärk], by
i preuss. prov. Brandenburg,
42 km s. om Berlin, bekant
genom sitt mäktiga
stensalt-lager, vari ett 1,460 m djupt
borrhål upptagits, utan att
lagrets undre gräns uppnåtts.
Spe’rgula, bot-, se Spärgel.
Sperling, svensk släkt, urspr.
från Mecklenburg. Till
Sverige inkom C. O. S. (se nedan),
som blev frih. 1653. Hans son Göran S. (se
nedan) blev greve 1687. Ätten utdöd på
mans-sidan 1766.
Sperling, Casper Otto, frih., krigare,
ämbetsman (1596—1655); jfr släktövers. Blev
1630 överste, 1644 generalmajor och 1646
generalguvernör över Halland. Han var
framstående som både krigare och ämbetsman men
gjorde sig illa känd genom hänsynslösa
utpressningar. B. E-r.
Sperling, Göran, greve, krigare,
generalguvernör (1630—91); jfr släktart. Blev 1676
generalmajor och landshövding i Halland,
utmärkte sig vid Landskrona, blev
generallöjtnant och guvernör i Skåne 1677, i Norrland
1679, i Ingermanland och Keksholms län 1683,
generalguvernör där 1687, general 1683, kungl.
råd 1687 och fältmarskalk 1690.
Sperling, Otto, dansk läkare och
botanist (1602—81). Var född i Hamburg, levde
från 1628 som läkare först i Norge, sedan i
Köpenhamn och blev där stadsfysikus och
föreståndare för kungens trädgård. S. var
nära förbunden med Corfitz Ulfeldt och
lämnade Danmark efter dennes fall 1651. Han
var därefter läkare i Hamburg och stod
ständigt i förbindelse med Ulfeldt och hans hustru,
fängslades därför 1664 av danska regeringen
och satt återstoden av sitt liv i fängelse i
Blaataarn. S:s självbiogr. utgavs 1885 av
S. Birket-Smith. P. E-t.
Sperlingsholm, gods i s. Halland, med
huvudgården i övraby socken, 5 km n. ö. om
Halmstad, vid Nissan; tills, m. underlydande
gårdar i Snöstorps, övraby, Enslövs,
Slättåkra och Kvibille socknar samt i Halmstad
5,172 har, därav 2,256 har åker; tax.-värde
3,323,000 kr. (1931). Manbyggnaden är uppf.
1812 i nyantik stil efter ritningar av P. A.
Nyström. S. började bildas 1650 av C. O.
Sperling (se d. o.), övergick 1748 till
sedermera fältmarskalken frih. C. Wrangel, 1833
genom arv till ätten Hamilton och 1866
genom köp till släkten Kuylenstierna; på
1890-talet tillkommo de stora stall-, ridhus- och
ladugårdsanläggningarna.
Spe’rma, biol-, se Säd. — Spermätisk,
som innehåller el. alstrar sädesvätska.
Spe’rma cèti, Spermacèti, se Valrav.
Spermacètivalar, zool., se Valar.
Spermatid, zool., se Könsceller, sp. 500.
Spermätier (av grek. sperma’tion, litet frö),
de icke självrörliga hanliga könscellerna
(ga-meterna) hos rödalger och vissa svampar och
lavar. N. S-s.
Spermatocele (av grek. spe’rma, säd, och
köle, knöl, tumör), med., retentionscysta från
testikel el. bitestikel, innehållande
spermato-zoer (jfr Galaktocele). Ljd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
